Mysfaktor

Nu är snön äntligen här! Jag blev lika glad alla tre gånger jag vaknade upp igår morse - för jag har varit omänskligt trött den senaste tiden. Alltså otroligt glad! Jag hade inte heller drömt om att marken var täckt av vit snö!

Jag har alltid gillat snö. Den piggar upp och så hämtar den med sig den där underbara mysfaktorn. Och jag älskar att se snöflingor falla mot marken! Julen är dessutom runt om knuten så kanske jag får den vita julen som jag så desperat vill ha!?

Något jag kunde leva utan är dock halkan!! Jag körde barnen på dans igår och usch vad jag var rädd! Den ända tanken jag hade var att skita i hur irriterande med trafikanter än var. Jag kör i min egen takt. Jag har tre barn med i bilen, dom är viktigare än idioter som hänger fast i bak kroken - det visade sig ju sen vara en taxi, go figure.

Imorgon startar vi mot Raseborg och där lär det ligga mer snö på marken! Vilket betyder att jag får bilder på ett snötäckt Svartå slott och den vackra trädgården! Svartå slott är alltid så vacker i sin vinterskrud!

Jag kan knappt vänta!!

Julgubbens hjälpreda

Som jag skrev redan för något år sedan har jag velat hjälpa barn vars föräldrar har ekonomiska bekymmer runt julen med att donera en julklapp. I år blir det av. Vi har inte heller den bästa ekonomin för tillfället men jag bara hatar tanken på att ett barn blir utan en julklapp till julen! Och femton euro (och uppåt) är inte mycket att ''offra''.

Pargas stadsbibliotek delar ut lappar där det står typ, ''pojke 3 år'' och så får man köpa en julklapp åt pojken på tre år. Utdelningen av lappar börjar den 7 November och julklapps utdelningen sker den 10 December.

Mer om kampanjen hittar ni på FB evenemanget ''Julgubbens hjälpreda Joulupukin apulainen''
Jag tycker ni skall kika in där och delta genom att sprida lite julglädje i vinter mörkret!

Tillika kan ni ju delta i Gamla malmens julmarknad och hämta julklappen dit under granen istället för att lämna in den på biblioteket.

Vi ses väl på marknaden?

Julkalendrar 2016

Idag sökte jag ut barnens julkalendrar från posten. Det kändes lite som på julafton för mig när jag fick öppna upp paketet och se hurdana det till sist och slut blev. Och jag är nöjd. Jag tycker att jag lyckades riktigt bra i mitt val. I år skippar vi choklad kalendrarna, dom kommer ändå från annat håll, så det blev små överrasknings kalendrar i stället. Vad kan vara bättre än en överraskning per dag i tjugofyra dagar?

Miliam får en Lego kalender som jag hittade under en tjugoa på adlibris. Marcus vill ha mer, 'riktiga' legon som det heter hos oss, till honom så det fick bli en sådan. Vi får se hur kul det är sen när alla legon ligger krings med golvet och man stiger på dom i mörknet, haha. Men innehållet verkar riktigt bra och jag väntar på den där sista luckan med julgubben i, haha. Side note; jag har inga duplo barn mera, snyft.

Emelias kalender blev Mamma Mu och kråkans adventskalender som beskrivs som: 24 luckor med överraskningar från Mamma Mu och Kråkan! Pysselböcker, pussel, figurark, målarböcker, serieböcker, sångbok och mycket mer. Jag blev nog lite överraskad över måttet på den som är 55 x 270 x 10 mm. Den verkar så liten och tunn för att innehålla vad den lovar, men vi får väl se. Den har ju luckor på båda sidorna så den kan verkligen överraska! Den här förhandsbeställde jag. Jag läste någonstans att den var mycket eftertraktad så då gäller det att vara ute i god tid. Det här med att handla julkalendrar ska tas på blodigaste allvar! Haha.

Novalie, som håller på att lära sig läsa, får en Pixi kalender. Pixiböcker är små kvalitetsbilderböcker för barn (för er som inte visste) och det kommer en bok per lucka. Den är väl i första hand menad till barn upp till sex års åldern, men vilken bok ser nu på åldern? Och det må nu inte vara så mycket text i dem men det är ändå tillräckligt för att öva på läsning om ni frågar mig. Och quality time med en av oss vuxna blir det ju också. Så kanske hon drog det längsta strået i adventskalendrar det här året.

 Så ja, jag är nöjd med årets kalendrar. Nu väntar jag ännu mer på lilla jul för att se om dom är lika glada över sina kalendrar som jag är! Före det ska vi också fixa små paket till julstrumporna som ska hänga vid öppna spisen i år igen. Can't wait!

Jag har också lite på gång åt Marcus. Jag måste bara hitta på innehåll i ett par luckor ännu. Men det håller jag hemligt. Jag kan ju inte avslöja något här i fall han hittar in här...

Sex år som gifta

Nu är det redan sex år sen den kalla, blåsiga, ruskiga och regniga Oktober dagen vi gav våra löften åt varandra. Sex år sen vi stod vid altaret nervösa och glömde bort att knäböja oss. Hela sex år! Det är otroligt hur tiden går! Det känns som igår. Men det är ju sex hela år sen!

Den tionde oktober firade vi lite smått vår bröllopsdag. Jag fick tre kallor, precis dom där underbara blommorna jag hade i min brudbukett. Jag älskar kallor, dom är så himla fina!

Jag hade också planer på att överraska Marcus. Sjätte bröllopsdagen är ju socker bröllop. Jag skulle baka en sockerkaka, eller sprängdeg som Marcus kallar den eftersom jag aldrig lyckas få den ordentligt gräddad. Det är vår lilla inside joke. Det skulle ha varit lite roligt på vår bröllopsdag. Men nu blev det inte så.

Istället bokade jag en hotell natt åt oss. Med en natt på ett hemsökt hotell, en spök guidning, tre rätters middag och frukost på Svartå slott.

Nu är det ju ett ganska udda val för en bröllops årsdags firande och jag har fått en massa negativ respons. Vilket känns tråkigt, för det är ju vårt val. Det är vår bröllops årsdag. Och vi ville göra något annorlunda än en kryssning vi brukar åka på.

Svartå slott har dessutom en så rik och intressant historia! Ända sen barnaben har jag fantiserat om hur det skulle vara att bo där. Och hur det var förut. Och så har jag spanat efter spöken. Och jag har alltid velat komma upp på vinden! Och nu går det i uppfyllelse!

Vi ser verkligen fram emot nästa vecka. Och jag är verkligen mer än nöjd att vi tog just det här beslutet! Vi får egentid, och en annorlunda årsdags upplevelse som vi länge kommer att minnas!

Julklappar

Årets första julklappar är inhandlade! I år försöker vi hålla julklapparna till ett minimum och hålla kostnaden nere. Sakerna jag köpt än så länge har alla varit på rea eller på kampanj. Vi vill också köpa saker som barnen har någon slags nytta av men också köpa saker det vill ha.

Miliam har länge pratat om en verktygslåda. Han fick en till födelsedagen men han var så besviken på att verktygen var av plast. Nu hittade jag denna verktygslåda på clas ohlsons för 17,95€. Och verktygsbältet för 9,99€. Så jag är nöjd. Verktygslådan innehåller; 8 oz hammare, kombinationstång, vattenpass, vinkelhake, 1,5 meter måttband, penna, stjärnmejsel, spårmejsel, och en modellsåg för trä/metall/plast. Verktygsbältet köpte jag separat. Så det är absolut värt priset! Jag köpte även ett boxningssätt från Lekmer som var på rea. Sist när jag kollade var den slutsåld.

Åt Novalie köpte jag tre mini korsstygns kit. Dom var 4,13€ styck på eBay. Jag var runt hennes ålder då jag sydde min första korsstygns julgubbe och jag glömmer aldrig hur nöjd jag var då den var klar. Tyvärr har jag den inte kvar. Nu skulle det ju vara roligt att se mina små kråkfötter till stygn. Jag blev dessutom positivt överraskad då jag såg att det var ett Dimensions kit. Deras mönster är färgade och mycket lättare att sy av. Så jag är nöjd, igen, haha.

Jag har också köpt varsitt sähly set åt flickorna. Om jag minns rätt kostade dom runt 12€ och då innehåller dom två majlor, en boll och så målet förstås. Även som är från Lekmer.

Jag har ännu en hel del kvar på listan jag ska inhandla. Svårast i år är ändå Emelias julklappar. Vad köper man åt en fyraåring? Frågar jag som hade en fyraåring i huset ifjol också, haha.

Vad har ni köpt åt era barn? Kanske jag kan få lite idéer från er.

Hals inflammation

Novalie pratade om att hon hade sjukt i halsen. Jag tänkte inte mer på det. Det är ju höst, mörkt kallt och ruskigt. Flunsa den här års tiden är ju bara normalt. Men så blev det bara värre. En dag efter att hon först nämne det kunde hon inte längre röra på huvudet. Vi kände en liten knöl på halsen. Så vi bokade en tid. Hennes värden var en aning förhöjda så vi fortsätte mot sjukhuset.

Jag och ordet sjukhus går inte tillsammans. Det hjälpte ju inte heller att veta att dom vita blodcellerna var allt för högt i värde. Jag som är sättad till att alltid tänka det värsta först tänkte ju cancer. Och med tanke på knölen.. nej usch! Så en panikslagen jag packade en sjukhus väska. Och vilken väska sen då! Jag fick nog ingenting klokt med. Ett pass, två böcker, mitt halv färdiga brev, Novalies spargris för parkerings pengar. Det är ytterst sällan jag har mynt på mig. Godis packade jag också med. Och så tog jag bilen med mindre bensin i. På färjan blev jag ännu osäker på om jag släppt in hunden och stängt av kaffekokaren.

Vi mötte upp Marcus på andra sidan av värjfästet och han fick ta över ratten. Resten av vägen frågade jag med fem minuters mellanrum om hon är säker på att hon inte vill ha värkmedicin. Det ville hon inte. Men hon ville ha lösgodis och saft. Och jag som inte tagit med någonting att dricka!

Väl på akuten fick vi sitta i TVÅ timmar och vänta! Det är en sjukt lång väntetid för ett barn! Då var där bara ett barn före oss. Och han verkade inte ha någon större fel. Vår unge kunde inte röra på sig! Jo, jag vet att man inte ska döma det man inte vet. Men i en situation som denna kommer mamma leijonet ut och vill bara skaka om föräldern och skrika mitt barn är tammefan sjukare än ditt. Så jag satt där i två timmar och irriterande mig på varenda ett barn som kom in.

Sen när det äntligen började hända något gick det fort. Efter att dom tagit ultraljud på hennes hals och hittat två knölar på vänster sida och mindre på högra sidan blev vi vidare skickade till barn polikliniken. Där pratade sjuksköterskorna svenska och fick henne att äntligen ta värkmedicin. Efter att ultraljudsbilderna blivit granskade fick vi komma in till läkare. Hon gjorde bedömningen om att det var lymfkörtlarnana som var inflammerade.

Så nu är hon på en veckas antibiotika kur och jag oroar mig för hon ska ta den i skolan då medicinen ska stå kallt och tas i samband med mat. Jag hittar alltid saker att oroa mig för.
Antibiotikan har inte haft nån värst bra inverkan ännu. I morse slapp hon inte upp från sängen för det gjorde ännu så sjukt. Nu tar hon i varje fall värkmedicin, som som tur hjälper. 

Nu är jag bara glad för att det inte var värre än så. Och så känner jag mig lite extra behövd då jag kuulema ger medicinen på ett bättre sätt än pappa, haha. Det behövs så lite för att göra denna mamman glad.

Flera strumpor

I'm addicted. Jag är besatt av att sy julstrumpor just nu. Jag kan bara inte lägga ner dom, lite som med en bra bok, fast nu är det nålen som inte läggs ner. Jag har precis sytt klart en uggle julstrumpa. Men gud vad segt det var.. Jag ville inte riktigt hitta inspiration för just den strumpan men ändå satt det i bakhuvudet att nu fan ska den bli klar så behöver jag inte se på den något mer. Så nu är den klar. Nu började jag på en till ängel julstrumpa. Och nu är inspirationen tillbaka. Jag har redan kommit långt på den fast jag bara sytt på den i en vecka eller så. Och jag älskar den! Det är något speciellt med just änglar för mig, jag har några flera som väntar på sin tur.

Nu har jag ändå förstått att ta en liten paus i att beställa fler. Fast jag håller ändå ögonen uppe ifall jag sku fynda en riktigt fin strumpa billigt.. Mitt bästa fynd hittills har varit 20€ sammanlagt. För strumpa och frakt. Sånt kan man bara inte gå miste om..

Så då väntar vi på att sockorna ska få nya ägare också. Två är klara för ny ägare och en tredje är på god väg.

God jul på er hörni. Hihihi.

GK - vecka 1

Kursen blev ju helt fullsatt och domineas helt klart av tidigare guider i andra distrikt. Vilket gör mig en aning nervös måste jag medge. Hur ska lilla jag mäta upp mot det?

Vi började med lite allmän information och vad det innebär att vara guide. Olika förbund, hur man räknar löner och sånt. Sen tog vi en busstur genom Pargas. Redan där lärde jag mig nya saker jag inte visste om från förut. Och lite nya rutter omkring knutarna, så nu kan jag cruisa, haha. Vi fick mycket info om hur det var förr, namn på viktiga personer och en snabb glimt på viktiga platser. Vi besökte t.ex kalkgruvan.

Mitt första intryck blev riktigt bra! Så himla intressant alltså!

Turistinformatör

Jag har haft den allra bästa sommaren jag haft på flera år! Jag hade absolut inga planer på att sommar jobba men så fick jag chansen att prova på något helt nytt, något helt annat än butikskassan, så självklart hoppade jag ju på!

Så i sommar har jag agerat turistinformatör i Nagu gästhamn. Enligt mina undersökningar (backat upp av broschyrer) är just Nagu gästhamn den mest besökta hamnen i Åbo skärgård om somrarna. Och det förstår jag! Hamnen är så otroligt vacker med sina caféer och små bodar. Restauranger finns det också gott om i hamnen och i närheten av hamnen.

Jag överdriver verkligen inte när jag säger att det här jobbet är det bästa jag någonsin har haft! Först och främst var det inte illa att få kika ut över havet varje dag. Ingen dag var den andra lik och kunderna var bara för härliga, i alla fall majoriteten, haha.

Det var ett stort utbud på turister som besökte hamnen från alla håll och kanter från hela världen. Och jag har fått prata med så många intressanta typer om allt och ingenting. Det kunde börja med en så enkel fråga som ''var kan man köpa tomater'' till att i nästa sekund diskutera om hur olika våra kulturer är. Det jag mest fick höra om var hur vi finländare håller oss till oss själva och hur obekväma vi verkar då en pratglad turist plötsligt vill prata lite. Och det måste jag hålla med om!

Att vara turistinformatör visade sig vara så mycket mer än jag hade tänkt mig! På ett positivt vis. Jag fick fixa och bona och hjälpa till då det uppstod en språk mur mellan kunder och personal på andra håll. Jag fick fixa kanoter, cyklar och ridlektioner. Jag fick rekommendera små dagsutflykter och vad som skulle packas ner i picknick korgen. Börjes rökta fisk alla gånger! Och bakelser från Köpmanns. Slurp! Jag fick pyssla ihop tidtabeller till flygplatser. Leka med barn som väntade på att komma ombord på Östern för att åka den lilla ringvägen. Ja, allt ni kan tänka er och lite till!

Vissa kunder kommer alltid att stå ut för mig. Som turisten som skröt över sina fyra sommarställen. Eller New Yorkaren som frågade om vi skulle dela tält en natt (för han hade hört att finländska kvinnor tycker om att experimentera med Jenkkare) Eller den lilla söta fyrbenta kunden, Eino. Och alla återkommande kunder som ville utforska allt som fanns i vår fina Skärgård. Och sist men inte mins pokemon jägarna som nappade många pokemons inne i info koppen, haha.

Det här har gett mig en kick om att nu jävlar vill jag verkligen studera igen. Och så sökte jag till både turisttjänsteman utbildningen vid Axxell och till guidekurs i Kombi. Nu vet jag ju att det kommer att bli tungt att studera både och tillika, let's not kid ourselves, men ni håller väl både tummar och tår och hejar på mig lite ibland?

Jag har verkligen trivts bra. Och om dom bara erbjuder sig så står jag där nästa sommar igen! Tack för denna sommar, kollegor, arbetsgivare och kunder! Ni gjorde min sommar!

Tjugotre år

Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska publicera den här texten (sen fjärde september) eller inte. För på något vis hörs det så töntigt men tillika är det så jag kände, och i mitt huvud gör det sense. Allt behöver inte höras vettigt, i alla fall i sorg. Nu publicerar jag det.

---

I förgår var en helt vanlig vardag fast ändå inte. Det var nämligen tjugotredje årsdagen sen pappa dog. Ändå var det en dag som alla andra.

Varje år går jag i lås den dagen. Mest i smyg. Jag inbillar mig själv att det inte är en så viktigt dag. Jag tappar bort mig i mina tankar och försöker tömma mig själv från att känna. För jag vet inte hur jag ska känna. Det ändar ju ändå ingenting.

Men om och om igen hittar jag mig i dom mest underliga tankar. Som när vi satt där i rodbåten med Novalie och fiskade. Plötsligt fick jag napp och drog upp en liten abborre. När det var dags att knäppa av den fick jag en så undelig tanke. Fisken får samma dödsdag som pappa, om än så tjugotre år senare. Och dom sexton kräftor vi fick har bara två veckor kvar att leva.

Sen dess har känslorna varit all over the place. Flera dagar låg jag i sängen helt känslolös (edit: en dryg vecka). I år har det varit extra tungt av någon anledning. Jag ser på barnen och tänker på att dom inte har en morfar. Sen blir jag arg, det var ju hans val. Det var han som hoppade. Sen orkar jag inte bry mig. Sen blir jag deprimerad igen. Och alla som kommer i närheten biter jag huvudet av.

---

12 September.

Nu har jag börjat må bättre igen. Jag har igen en gång accepterat det. Inte för att jag på något vis är ok med hans beslut, men det är som det är. Ibland behöver man känna sig nere för att sen se det positiva igen. I alla fall är det så för mig. Allt behöver man inte fightas med. Det är okay att känna!

Och jag har så mycket att vara glad för! Jag har en fastsvätsad familj. En stöttande man, och tre friska, underbara barn. Vad mera kan jag önska?

För höga krav

Jag hade det jätte jobbigt att lära mig att läsa. Jag minns så väl dom där känslorna som sköljde över mig. Frustrationen, känslan av att vara dum, rädslan för att fråga för att inte bli stämplad som dum (vilket jag ändå blev då jag inte kunde svara på frågor som ställdes). Jag spelade med. Jag ljög att jag kunde samma saker som mina klasskamrater. Visst kunde jag hela alfabeter, självklart kunde jag multiplikationstabellen och visst kunde jag läsa av klockan. Allt det där jag inte kunde men var för rädd för att erkänna.

Nu har Novalie börjat första klassen. Hennes första läxa var en läsläxa! What? En läsläxa? Börjar man inte med att lära sig alfabetet först längre? Förväntas det verkligen att en elev skall kunna läsa FÖRE hon börjar skolan? Kan man verkligen sätta så höga krav på ett barn? På ett barn som skall lära sig alfabetet och som skall lära sig läsa i skolan?

Jag tittade på från avstånd igår då hon gjorde läxan tillsammans med Marcus. Jag såg frustrationen. Jag såg samma tårar rulla nerför hennes kinder som dom en gång gjorde på mig. Jag kände igen varenda en känsla hon kände i precis den stunden och mitt mamma hjärta brast. Jag vände mig om för att i smyg gråta lite. För jag kände igen mig allt för väl.

Hon snyfftade och grät sig igenom varje ord. Hon vred och vände på sig som hon var obekväm. Bokstäverna hon inte kunde sa hon att hon "inte tyckte om".

Och jag stog där. Men den hemskaste känslan jag kännt på länge och hat för vem än som skrev läroboken och för läraren som ställde så höga krav.

Jag känner mig så hjälplös för jag kan inte bara trolla bort dom där känslorna. Det ända jag kan göra är att försöka hjälpa henne att hitta ett sätt som hon känner sig bekväm i att lära sig. Alla lär sig inte på samma sätt men dom lärs alla på ett vis, med allt för höga krav om ni frågar mig!

Jag vill inte att hon ska behöva gå igenom det jag gjorde. Jag vill inte att hon ska behöva känna det jag kände. Och jag vill inte att hon ska behöva känna sig värdelös.

Jag vill att hennes skolgång skall vara lättare än min!

Har ni några tips? Hjälp mig att hjälpa henne!

Höst (eller sensommar)

Jag sitter här med mitt morgon kaffe och stirrar ut på dom gulnande löven. Bakgården är helt täckt av löv, nästan så jag sku vilja kratta bort allt och önsketänka sommaren tillbaka. Jag försöker komma på vad vi egentligen gjorde den här sommaren? Jag kommer inte på en enda sak! Vi har gått så tvärt emot varandra nu i sommar. När jag jobbat har Marcus haft ledigt och tvärtom. Och då vi båda haft ett veckoslut ledigt har Marcus jobbat på huset (nu händer det grejer). Så vi har inte gjort någon större utflykt. Jag planerade in en dags utflykt till Själö för naturen är så vacker och historien så intressant, men inte blev den av heller. Huset är prioriterat på första plats nu. Vi ska ha slut granskning nu i slutet på månaden. Vi har ju inte "bara" haft tre år tid på oss att få det gjort men varför göra det i god tid då man kan stressa den sista månaden?

Dom två veckorna jag har haft "långledigt" i sommar fick jag skjutsa barnen fram och tillbaka till simskolan och sen sitta där i värsta stormen och frysa (för jag är en hysterisk morsa som inte kan lämna mina barn ensamma). Det är typ det enda jag gjort i sommar och jobbat. Ja, en midsommar stång gjorde vi ju tillsammans som vi gjort alla år sen vi köpte huset.

Jepp, ni läste rätt. Jag har jobbat! Nu är jag på näst sista veckan. Det har gått bra och jag har trivts bra. Men tillika känns det skönt att det snart är slut för mitt humör försämras alltid på hösten. Jag får höst depression helt enkelt. Jag är en sommar människa och en inomhus vinter människa då jag inte behöver gå ut och gräva fram bilen. Men hösten är bara deprimerande. Men endå känns det ledsamt.

---

Det är tyst på jobbet idag. På himlen finns det några mörka moln och det har småregna två gånger. Jag tänkte skriva klart mitt inlägg nu medan jag tar en kort kaffe paus, utan kaffe, och smaskar på nötter.

Marcus kallar det här för sensommar. Men jag tycker det är mer som höst (för skolorna börjar faktiskt snart och det sägs vara på hösten). Även då jag ännu faktiskt går med t-shirts (vilket inte alls är likt mig). Det känns som åska i luften också. För min del sku det gärna få komma lite regn, lite fräschare luft skulle inte skada någon.

Snart börjar min baby första klass och danslektionerna börjar också ganska snart. Jag är inte redo för det här! Gud vad hon är stor! Och hur gammal är inte jag då? Hon ser förstås fram emot det. Hon har varit hemma hela sommaren och det har varit sååå tråkigt. Barn leker inte alls på samma sätt som vi gjorde när vi var små. Då sprang vi ute i skogen och gjorde käpp gubbar. Nu är det tv och plattor som gäller. Nekar man det så är det sååå himla tråkigt.

Så vad tycker ni. Är det sensommar eller höst?

Nå, jag ska väl sätta punkt här och fortsätta jobba, nötterna tog ju slut. Fem timmar kvar, orka orka haha.

P.s; jag skall börja blogga lite mera igen.

Fyra och fem

Min bebs, som Emelia numera kallas för, har fyllt hela fyra år! Fyra! Nu skulle jag verkligen vilja stanna tiden och ge växtförbud åt barnen. Åt alla tre. Novalie börjar första klassen om två veckor! Emelia blev fyra och Miliam fyller fem den fjärde Augusti. Nej, jag vill inte! 

Förra Söndagen hade vi givetvis fest för våra stora barn. Barnkalas har vi inte ännu haft men ett gemensamt är tanken att dom ska ha. Jag orkar inte med två separata.

Emelia är inne i en Barbie period nu. Så hon fick tre barbien i present. Och Barbie prydde tårtan också. Miliam fortsätter på lastbils banan. Fast till födelsedagen önskade han sig faktiskt annat än lastbilar också. Han fick bland annat brandkårs utrustning och ett verktygsset. Vad vi sen ska hitta på åt honom vet jag inte. Vi är ute i sista minuten igen..

Baby vaknade först av oss alla på sin födelsedag. Hon låg och väntade en stund men när hon tröttnade på att vänta ropade hon "hallååå det är min födelsedag idag" så det ekade i hela huset. Så vi bad henne att gå tillbaka till sängen och vänta där medan vi försökte hitta tejp och paketera in hennes present. Där var vi ute i god tid igen..

Hon var solskenet själv när vi kom intågande i sång och med tre presenter i händerna. Novalie och Miliam måste ju också ge en varsinn present. 

Resten av dagen gick åt att remonta på huset så det blev tårta följande dag. Det skar nog lite i mitt mammahjärta när jag sent på kvällen insåg att vi inte ätit tårta den dagen. Men hon verkade inte lida av det. Det blev ju godisdag båda dagarna det veckoslutet.

Jag brukar ju skoja med att jag har tvillingar så länge dom är jämngamla. Så nu skall jag njuta av dom två sista tvillingdagarna vi har kvar. Mina små ♡

Elias

Hur länge har jag inte gnällt över att få sitta barnvakt åt min gudson? Nå, nu har jag fått det! Och tillika konstaterat att mina tre räcker bra till, haha.

Gud vad nervös jag var! Dagen före han sku komma hit ringde jag till Ette med en massa frågor. Det är konstigt hur fort man glömmer hur man tar hand om så små. Fast så liten är han ju inte mera, men ett år är ändå inte så mycket. Jag tror hon var mera road över min lilla panikattack än orolig för följande dag lämnade hon snällt över honom till mig.

Ännu på morgonen panikerade jag och kunde inte riktigt tänka klart. Tio skulle jag vara på grannön och plocka upp honom men halv tio stod jag ännu i butiken och försökte välja fruktburkar. Fast det blev mest mosade bananer när allt kom omkring. "Baby chips" köpte jag också och dom dregladehan riktigt ordentligt efter.

Vi började vår dag med en liten tripp till jobbet med skattekortet (sku jagha varit smart skulle jag ha handlat där). Där gullade dom och a-ade sig om hur lugn och gullig han var.

Efter det åkte vi hem. Det blev gallskrik så fort vi kom in. Elias var visst inte så förtjust i hunden. Och stackars voffsingen ville ju bara ge ett puss eller två men istället blev han utslängd. Han satt sen bakom terrassdörren och kika in på beibi men så fort beibi fick syn på hunden blev det gallskrik igen. Så Dalton fick flytta till "hundpensionatet" för veckoslutet.

Så när vi kom hem åt vi lite mat och gick sen in till butiken för jag hade glömt att köpa pålägg på morgonen. Där fick han lite mer beröm och vi gick sen hem igen.

Så fick han lite mat igen för jag tänkte att han då sku somna bättre för klockan var redan över tupplursdags. Men nej! Till sist fick jag honom att sova i min famn och efter se sådär femton minuter skulle jag flytta över honom till sängen men då vaknade han och var hur pigg som helst. Suck. Jag skulle ju också vila!

Sen såg jag på Facebook att blanka bibliotek skänker bort utskrivna böcker och då måste vi ju en sväng till biblioteket! Så det var kläderna på pånytt (jag hatar skorna) och iväg med alla fyra barn till bibban. Vi kom ändå hem med flera lånade böcker än gratis böcker.

Sen lekte vi resten av kvällen. Emelia som tycker om att vara minst var inte så förtjust i att ha en beibi hos oss. Så hon surade mest och det höll sen i sig hela veckoslutet.

Sen fick vi problem till natten när vi skulle få honom att sova någonstans. Vår resesäng var allt för skranglig för att användas så Marcus fantasi tog över och han byggde en "wannabe spjälsäng" av matbördsstolar. Varför inte? Det funka och där sov han gott hela natten medan jag vaknade mellan varje timme för att höra på andningen. Precis som jag gjorde med mina när dom var små.

Klockan sex kunde jag inte sova mer för jag var säker på att han precis just skulle vakna. Klockan åtta tänkte jag att visst hinner jag säkert med en snabb dusch ännu men då stog han där i sängen med världens smile på så det blev morgongröt istället. Och inte länge efter det blev han hemsökt.

På kvällen var vi sen ännu på gulldbrölkops middag och jag var helt slut. Det är tungt med fyra barn haha. Jag tror vi klarar oss fint med tre.

Tack att vi fick ha honom!

Härlig dag!

Tänk vad lite sol kan göra gott för själen! Jag älskar våren! Jag älskar vårsolen! Jag älskar fågelkvitter! Och jag älskar att det är + grader! Och jag älskar att jag kan sitta utomhus med en kopp kaffe precis nu! Sitta här och se på hunden då han leker och höra det där underbara fågelkvittret. En hackspett hackar också på där i trädet. Underbart!

Jag får en sån energi kick! Jag vill fixa på huset och gården. Göra alla möjliga små projekt som vi säger att vi ska göra men aldrig gör. I sommar ska jag få köksmöblemanget klart!! Och vinna på lotto, haha.

Idag är en bra dag! Igår var också en bra dag. Och förrgår också för den delen. Och imorgon blir en riktigt bra dag med shopping!

Nu mår jag bra!

Veckoslutet

Vi har hunnit med ett och annat nu på veckoslutet. Jag har varit den bästa hemmafrun som kockat ihop det ena och det andra, vanligtvis slänger vi ihop något lätt som går fort. Vi har till och med påskat lite på efterkälken. Varför inte?

Jag har länge haft en sån himo på pizza. Själv tänkte jag vara lat och köpa en färdig pizza men det slutade ändå med att vi gjorde en egen. Jag kom över ett lätt recept på botten så jag slängde ihop den. Det var lättare än vad jag kom ihåg och täckte en hel plåt så den får definitivt tummen upp! God blev den också. Vanligtvis toppar jag den med skinka, champinjoner, ananas och räkor men när vi kom hem från butiken fick jag en sån himo på sparris, fetaost och tomat. Jag förstår inte varifrån mina himo attacker kommer från!? Så jag fyllde min sida av pizzan med skinka, fetaost, sparris, tomat, räkor och champinjoner. Jag måste komma ihåg den här kombon för nästa gång. Sååå sjukt gott!

På Söndagen ville jag ha grillmat sooo bad. Och till grillat hör förstås makaronisallad med tonfisk till. Jag hade dessutom en bit jäst kvar från föregående dag så jag bestämde mig för att baka eget rostbröd. Novalie ville också ha scones till kvällsmaten så jag slängde ihop såna också. Fast när jag var klara med dom ville hon inte längre ha dom.. alltså barn. Vissa dagar får man flera gråa hårstrån än andra. Kvällens högpunkt var ändå när jag fick dra ut hennes tand. Sweet, sweet revange, hehe.

Eftersom vi var borta över påsken och grannarna saknade våra små häxor påskade vi för dom igår. Påsken tillbringade vi Svartå och deltog i Ekenäs påskmarknad där barnen klädde ut sig till häxor och deltog i ägg jakten. Fotofabriken hade erbjudande på fotografering för utklädda barn och vi nappade förstås på den. Emelias min förtjänar en medalj. Fotografen sa att hon var den svår flörtade kunden på hela dagen. Det är vår Emelia det!

Novalie var också på kalas och fick bygga en fågelholk, nu är frågan vart vi ska hänga upp den. Jag vill ha den nära huset för jag blir så glad av fågelkvitter.

Från början till slut

Jag gick igenom gamla bilder på telefonen och snubblade över dom här bilderna. Här är en julstrumpas resa från början till slut. Den väntar nu snällt på en ny ägare.

Planer på huset

Nu går det äntligen framåt igen! Idag har vi diskuterat målfärg, mätt golv och planerat hur hallen skall göras om. Vi har också kollat på laminatgolv som Marcus fått presentkort på då han blev hela trettio år för en vecka sen. Efter en massa googlande och diskuterande fram och tillbaka om färg med mera och på så sätt uteslöt en hel del har vi nu kommit fram till en stark kandidat. Imorgon skall vi åka in för att se om den är så fin som bilden visar. Så förhoppningsvis har vi hittat vårt golv nu!

Jag har länge varit sjuk på vita golv men let's face it, det är inte den bästa färgen då man har tre barn som traskar runt med skitiga skor så här på vår kvisten och en fyrbent hund som bryr sig fan i vad han hämtar in, och vart spåren läder, oftast till soffan. Jo, vi är av den hemskare hundägar sorten som låter hunden vistas i både soffan och sängen!

Bruna golv har jag aldrig haft pippi på fast original golvet här hemma hos oss har jag gillat. Jag tycker om hur det upprepat sig i rummen. Och inget kan slå äkta trä golv! Men efter snart fyra år i huset har golvet fått sig ordentligt och med tanke på att det faktiskt var original golvet så var den inte i tipp topp form när vi flyttade in heller, redan då slipade vi upp den på dom värsta plättarna. Men nu är golvet utom räddning. I all hemlighet är jag lite glad över det för det har nu satt igång remont inspirationen igen!

Nu har vi valt ut ljus grått golv. Och jag tror det kommer att funka fint hemma hos oss. Vi har också bestämt oss för att måla om inne för jag hatar, hatar den gula fula färgen vi har nu. På färgkartan var den av en fin krämig beige färg men den är helt annorlunda på vår vägg. Äntligen skall det också fixas!

Sen har vi ju golv, tak och vägg material klart till sovrummet. Problemet är det att jag nu vill ha samma laminat i vårt sovrum, speciellt om det är så fint jag tror det är, som i resten av huset. Jag vet, hask på pengar och Marcus kommer knappas att godkänna mina ändrade planer. Jag borde verkligen lära mig att bestämma mig en gång och sen hålla mig till det. Vi har också nya kakel i oöppnade paket ifall någon är intresserad, hehe.

Vi har också lite sett på vilka väggar som skall flyttas för att vi ska få en större tambur och vilka väggar som skall öppnas för nya ingången till tvättrummet. Jag har nu fått den idén i huvudet att laminatet skall övergå till kakel där den nya ingången kommer. Men det skulle betyda en lite större remont och Marcus delade inte alls min vision, han kör hårt på plast matta och jag tycker dom är så osmakliga och det ser billiga ut. Det kan ju bli hur bra som helst men nu har jag den här visionen fastklistrat i mitt huvudet så det blir nog en het debatt om det ännu.

Jag är så glad att det har börjat gå framåt igen för jag verkligen vantrivs här innanför våra gula väggar. Taket prioriterades så klart förra sommaren och i år borde också fasaden fixas men det är också en hel del pengar och nu var ju presentkortet för nytt golv.. Varför kunde jag inte ha vunnit en tia med några nollor efter på lotto senast, en tia hjälper ju ingenting.

Nu skall jag googla vidare och förhoppningsvis inspireras lite till. Hej.

En till julstrumpa

Jag har inte tid att ta en paus från att sy verkar det som. I år vill jag få klart en julgransmatta som kräver en hel del jobb fortfarande. Och en julstrumpa åt min gudsons bror. Klart att båda bröderna ska ha egen!

Jag blev dessutom så glad när jag blev tillfrågad om jag kunde sy några strumpor åt en syskonskara som inte är släkt med oss. Skulle vara kul att få dom "ut" där. Det är ju ingen tradition här så det sätter ett litet stopp. Och alla är ju inte lika stor julfreak som jag är.

Nå, jag hade nu tänkt dela med mig av mina framstegen i varje fall. Jag tycker själv om att titta på bilder där ett projekt är "under arbete" så jag kommer säkert komma tillbaka till det här inlägget flera gånger över åren. Jag är dessutom så stolt över mina handarbeten och vill dela med mig och så hoppas jag förstås på att någon annan också sku fatta intresse för julstrumporna. Jag sååå älskar att se dom hänga där på öppna spisen på nätterna då rummet ändast är upplyst av julgransbelysning ♡ Love!

Liten update

Argh, jag vet inte längre vad jag ska blogga om. Jag har inga idéer över huvudtaget. Allt känns så tråkigt och vardagligt. Saker jag borde få ut är känsligt och jag måste vara extremt försiktig med vad jag skriver, det är ju, när allt kommer omkring, en öppen blog! Allt skitbyke behöver man ju inte vädra framför alla heller.

Jag kan ju i varje fall säga att vi nu har en sjuåring i huset! Hon är t.o.m inskriven i skolan redan! Helt otroligt att vi redan nu är här. Snart får vi läsa läxor med henne. Tur så börjar "mina ämnen" först om några år, jag är tydligen språk experten i det här hushållet. Hon är också inskriven på en dansskola. Avslutningen är precis runt knuten och dom övar nu på ett pippi nummer. Tur att jag köpte en Pippi utklädnad förra året på kirppis, nu kommer den till nytta (jag visste ju att det var ett bra köp). Hon är nu så pass stor också så hon har fått egen tid med mommo och moffa (tre timmar hemifrån), nu när risken för att hon vill hem mitt i natten är minimal. Sportlovet var hon där och slapp till och med på spa resa. Det var en nöjd tös vi fick tillbaka!

Miliam är i "varför" skedet. Allt är "varför".. Han frågar mycket också. Frågor som är helt omöjliga för mig att svara på. Vad vet jag hur många axlar just den där lastbilen som kom emot har eller "varför" den är just grön. Ja, han är ännu lika lastbils tokig. Nu springer han runt bland alla och berättar om nya lastbilen. "Den är precis likadan som den vita men den kan växla själv" och så berättar han om kranar hit och kranar dit, och så om dom där axlarna förstås. Han är en sån spexare och hittar på såna storyn att hatten av, vanligtvis kokar han ihop dom med Emelia.

Emelia, ja-a. Marcus säger att hon är född för att jävlas (på ett skämtsamt vis så klart). För det är hon super bra på. Och hon får det spinnat så att någon av dom andra två får skällor först före man kommer på att nehe, det var lillfröken själv som fixa till det. Hon är riktigt tokig på eskimo pussar nu. Jag borde aldrig ha lärt henne det där i kön på kryssningen i väntan på mat. Det var en lååång tio minuter. But I loved it! Hon skrattar mycket och ofta men när hon är arg sätter hon armarna i kors och stampar med benet i golvet och säger "nu är jag arg". Det är riktigt gulligt faktiskt. Det följs allt som oftast av ett "dumma mamma/pappa". Dom är nog alla i "dumma" fasen nu. Vi är dumma 24/7.

Själv har jag hållit mig busy med lite allt möjligt, som hängt med vänner och köpt sprit för en liten förmögenhet. Jag ska äntligen uppfylla en livs lång dröm. Kära bloggläsare, jag ska bli suput! Nej men allvarligt. Marcus fyller jämna år i April och då ska vi förstås bjuda på fest!

Så sånt från oss. Hoppas jag snart får blog inspisen tillbaka så det blir lite fler inlägg. Jag vaknar nog upp till sommaren ska ni se, det är då jag mår som bäst och hjärnan går på högvarv. Så om inte före så ses vi sen! (Vi hörs nog före det också)

Dom där extra kilona..

Jag har länge försökt intala mig själv om att min vikt inte spelar någon större roll men nu har den börjat störa mig igen. Inte för att vågen har gått upp dom senaste månaderna (tacka högre makter för det), tvärtom den har bara visat mindre och mindre siffror. Och nu ska jag göra ett allvarligt försök för att få kilona att gå. Eller det var det jag så tappert försökte intala mig själv.

Förra Lördagen började jag äta enligt LCHF dieten igen. Förra gången gick det ju bra! Jag gick ner 8 kg var det på två månader kanske? Men sen kröp socker behovet på igen och kilona kom på köpet. Jag är den största socker narkomanen som finns! Jag ska ha tre skedar socker i kaffet (eller te) varje morgon. Ett slag var jag beroende av cokis och kunde dricka sex tölkar om dagen (ända tills jag fick tipset om att rengöra vessabyttan med det och det blev renare än med alla kemikalie fyllda rengörings medel). Kladdkaka är min svaghet..

Det har inte varit lätt nu heller att lämna bort allt socker. Jag vill fortfarande ha mina tre skedar i kaffet och igår på kalas åt jag mer än jag tillät mig själv. Men jag har ändå lyckats gå ner tre kilo! Vilket är helt huippu!

Vi diskuterade min vikt igår med Marcus. Hur snabbt och hur mycket jag gick upp (på ynka tre månader). Och det här var när jag var inlagd på avdelningen. Då trodde jag att det var det jag behövde man så här efteråt har jag satt två och två ihop och insett att det var det som orsakade det. Jag klarade inte av ångesten så jag började äta istället.

Det konstigaste är att jag egentligen tycker att det är okej fast jag idag inte gillar vad vågen visar. Det var okej att äta, det var okej att gå upp i vikt (jag vägde ju bara ynka 52 kg) och det känns på något vis okej nu också men inte på samma vis mera.

Här i veckan såg vi på gamla bilder och usch fy så smal jag har varit! Men då tyckte jag att jag var fet!? Nej nej, det är nu jag är fet och det är nu jag ska göra något åt det!

Så gör er redo för LCHF recept här på bloggen. Fetaost köttbulls receptet är i alla fall värt att dela med sig av. Dom är till och med efter frågade av Marcus. Då vet man att något är bra (om det inte handlar om senap förstås).

Då jag behövde en vän

Inatt la jag ner två timmar på ett inlägg jag ångrade och raderade tio minuter senare. Jag behövde få det ut där men ville inte låta som om jag tyckte synd om mig själv. Men det gnagar i mig fortfarande.

Några dagar före nyår kraschade jag igen och jag gjorde något jag lovat mig själv att inte göra. Och resultatet blev precis som jag hade förutspått. Följanden var en känsla av oduglighet och ensamhet. Och för en bråkdels sekund tyckte jag synd om mig själv även då jag har svårt att erkänna det för mig själv. För det är så löjligt!

Jag är en, allt för, känsig person. Jag försöker att inte ta det personligt men det är nog något jag får jobba på ännu. Jag har på senaste tiden kännt att jag börjar halka ner igen. Hur konstigt det än låter är jag glad för att det den här gången finns underliggande orsaker. Den värsta känslan är då det bär neråt utan orsak, den känslan är hemsk!

Så jag skrev ett Facebook inlägg där jag mer eller mindre bad om en vän. En gillade, två kommenterade (en av dem endast med ett frågetecken) och tre skickade meddelande. Men jag hade en känsla av att det mest var av ren nyfikenhet. Så jag gick inte in i detalj.

Jag har grubblat över det här nu i en månad. Jag har fajtas mig själv, försökt svara på mina egna frågor. Vad gör jag fel? Vad är det för fel på mig? och en miljon frågor till. Det är frågor jag inte kan svara på själv, och kanske jag inte ens vill ha svar på det!

Så nu är min bästa överlevnads stragedi (nå, så allvarligt är det inte) att intala mig själv att min sjukdom har en roll i det hela. Människor förknippar det med något negativt, men det finns positiva sidor till det också. Men den allmänna uppfattningen är att en person som är diagnotiserad på något vis, i något skede, kommer att bli en börda. Det är lätt att säga att "jag är där för dig oberoende" men när det kommer till kritan känns det överväldigande, jag har också varit där. Men jag har försökt mitt bästa och det är det bästa man kan göra.

Jag vet att jag inte kan skylla allt på diagnosen, men det är lättast så. Jag har gett upp vänner förut, men det har inte berott på att jag inte varit där för dem, det är det att dom inte varit här för mig. 2014 satt jag tre månader inne på sjukhus. Jag mådde riktigt skit. Jag behövde mina vänner. Två hörde av sig, två! Andra lovade ringa senare för att lyssna, men dom samtalena kom aldrig. Jag kände mig ensam och övergiven och jag är säker på att dom kände sig nervösa och var rädda för att säga något fel. Men en vän försöker, alltid behöver man inte prata, bara lyssna! Det var det jag behövde. Jag kände mig otroligt sårad och det satt i även då några hörde av sig efter ut checkningen, men det hade redan dragit ner på tilliten. Så ja, en del av skulden tar jag på mig själv, för en del av dom bestämde jag mig för att lägga bakom mig. Jag saknar dom ibland, men det är inte så att dom försökt återuppta kontakten heller. Och vissa väntar jag fortfarande på.

Nu är det bara att acceptera och gå vidare. Jag tog mig igenom krisen, så någon styrka måste det finns där inom mig. Och lyckas jag bearbeta två dödsfall och en nära döden situation inom loppet av fem dagar, ja, då får jag vara stolt över mig själv!

Ett litet tillägg; det här är inte ett "tyck synd om mig" inlägg! Det handlar om mina tankar och funderingar. Nothing more, nothing less.

Jul och nyår

Vem vill nu läsa om julen (och nyår) då vi redan är inne på 2016, men här kommer nu ett kort inlägg ändå.

Vår trogna vana bakade vi pepparkakor och julstjärnor den tjugotredje. Jag gjorde rekord i julgodis också. I två dagar stod jag och kokade julgodis, fudge, nutellafudge och knäck blev det. Det mesta gav vi i julklapp för det var förmånligare än att köpa krimskrams som säkert ändå inte kommer till någon nytta. Det ända vi köpte var skålar att sätta godiset i och det blev runt fyrtio euro så vi kom ganska billigt undan om ni frågar mig. Det blev dessutom en uppskattad julklappa.

Den tjugofjärde brukar vi titta på joulupukin kuumalinja på morgonen (vilket namn förresten) men vi försov oss förstås. Första gången sen Novalie föddes. Barnens julstrumpor var förstås fyllda genast på morgonen. Det är så mycket lättare att få något gjort då barnen är upptagna med annat under dagen. Novalie fick operation spel, det var en av mina favoriter när jag var liten. Miliam fick dinosaurie modellera som han egentligen skulle få julen före det och Emelia fick en disney film. Den har nu snurrat på nästan varje kväll sen julen.

Vi hade allt för mycket med mat igen. Mamma hämtade egna lådor, som alltid är bättre än köpta, såklart! Vi själva lagade två julskinkor, ja ja jag vet, en som vi panerade och en så kallad vanlig. Nästa år skippar vi nejlikorna, fy fan en sån smak dom gav!

2014 hade vi ingen julgubbe. Då knackade det helt enkelt bara på dörren och så satt där en stor säck med julklappar på trappan. Nu tänkte det inte heller bli någon julgubbe. Jag var faktiskt okay med det, fast jag brukar vilja ha det för barnen. Men så fixades det en endå, dagen före den stora dagen. Han fick skippa kälken på grund av snöbrist så han kom med båt istället sa han. Sen had han fått lifta sista biten. In kom han med åran i handen så barnen föll ju för den berättelsen förstås. Dom fick sen sjunga lite för julgubben före han delade ut som första julklapparna.

Jag kände mig ju snål förra året och ville spara in pengar på julklapparna. Vi köpte inte många heller men ändå känns det som om det for allt för mycket pengar. Min favorit julklapp som jag köpte var ett mönster gjort på ett av barnens fotografier. En bild vi tog då vi var på resa där dom så sött omfamnar varandra. Själva mönstret var inte så dyrt det var trådarna som behövdes som satt sprätt på pengarna. Åt mamma och barnens farmor köpte jag en present från barnen, ett halsband där det står mormor/farmor vi älskar dig nu och för alltid. Cheesy kanske, men tycker inte mor- och farföräldrar om sånt, haha. Marcus fick ett spel (för vi är en speltokig familj) och jag fick en bok av honom. Första julklappen jag fått av honom på flera flera år.

Barnen drunknade ju i julklappar igen. Men nu fick dom sånt som kommer till nytta. Som kläder och skor. Inte för att låta otacksam men jag tycker faktiskt inte om när andra köper kläder och skor åt dom. Speciellt inte när dom köper fel storlekar! Fråga före för fan! Nu fick vi beställa nya Frozen vinterstövlar åt Novalie för dom hon fick var för små och det var hon så jätte ledsam över, mitt mamma hjärta brast och jag beställde nya. Dom går hon nu och pantar på. Hon väntar på att förskole jullovet ska ta slut så hon kan ha dom till förskolan, ganska gulligt faktiskt. Så sånt stör mig!

Sen fick dom ju förstås likadana julklappar. Novalie fick två Elsa barbie dockor. Emelia fick två likadana påslakan och böcker och Miliam fick fyra lastbilar. Sen tyckte jag nog också att det var så onödigt att köpa ännu ett nytt bord med stolar då vi redan har ett bord och fem stolar! Men nu var det ju Elsa på dom.. det tycker inte jag att är en tillräckligt bra ursäkt för att köpa det meeeen.. barnen är nöjda. Nu låter jag ju väldigt otacksam här.. det är jag egentligen inte men det är nu bara sånt här som stör mig. Och så är ju julklappar sånt som vi diskuterar med alla på förhand, som kläd storlekar och vad som dom behöver och inte behöver. Men när det faller på döva öron så gör det det..

Nyåret firade vi också hemma. Riktigt skönt faktiskt. Vi hade ju gäster också så det gjorde det lite roligare. Vi sköt lite raketer och stöpte (heter det så) nyårslyckor. Jag tycker ju inte alls själv om att skjuta raketer, för det första är det pengar rakt upp i luften och för det andra kan det ju vara farligt. Jag höll Novalie halvt bakom ryggen varje gång dom tände på en ny raket för jag var rädd att dom skulle komma mot oss, vilket dom inte gjorde men ändå.. man kan lika bra titta på andras raketer tycker jag. Passligt avstånd är det med när vi bor så långt borta från centrum men det är där det smäller och det syns hur bra som helst till vårt, haha.

Inga nyårs löften i år. Dom håller ändå inte. Så sånt. Gott nytt år allihopa!