Jag tycker om att ha allt färdigt planerat före ett projekt tar ordentligt med fart. Nu står Emelias rum på tur. Borden har jag länge haft klar. Det blir en likadan som Novalie hade i sitt första rum. Det tog ca. en månad att hitta den! Det finns en nyare med den "nya generationens" ponin på marknaden som jag inte alls tycker om.
Nu är jag framför nästa dilemma. Vilken målfärg ska vi välja? Det står mellan nr. 170 (barbie) och nr. 161 (leivos).
Hjälp!
Tio poäng till den som kan gissa rätt på följande fråga.
Gillar vår son fordon?
(Han har också en hel drös med andra leksaker som inte hör till den här kategorin. Men igår kväll då vi funderade på vad som stannar och vad som förs ut valde han att hålla allt som går att köra med. Suck. Pappa är säkert så stolt.)
På tre dagar har jag lyckats bränna ut mig. Mitt problem är att jag sätter högsta växeln i från början och kräver allt för mycket av mig själv. Jag vill få en massa saker gjort på så kort tid som möjligt och helst allt på en gång. Och det minsta projektet tredubblas då perfektionisten i mig kikar fram. Från hur huset ser ut kunde man nog inte tro att jag inners inne vill ha allt i tipp topp skick och rör förbud då jag är klar. Men så kan det ju inte funka i en familj på fem. När det sen ser ut som ett slagsfält fem minuter senare ger jag upp och städar först nästa gång då det är riktigt nödvändigt. Lite dammtussar här och där stör inte mig. Små ängla tofflor kan jag leva med!
Idag känns ögonlockena tunga, huvudet tynger och näsan är täppt. Jag vill bara ligga kvar i sängen och göra absolut ingenting! Men det kan jag inte. Jag har lovat att städa det sista. Idag koncentrerar jag mig enbart på Miliams rum. Allt annat får vara (om inte kaffet kickar in)!
Ikväll tar jag dock en välförtjänt paus i städandet. Apan Anders gästar vår lilla ö och vi ska naturligtvis hälsa på! Apan Anders rules!
Jag är så oorganiserad när det kommer till städning. Först gör jag upp en plan på hur det skulle gå smidigast. Typ, lägg på bykmaskinen, plocka ner byket från linan, vik och för till kläskåpet, häng sen upp det nytvättade byket.
Men egentligen ser det ut såhär. Lägg på bykmaskinen. Plocka ur diskmaskinen, fyll den sen. Sidu, den blev halvfull. Jag vet! Baka bröd! Viker byket, försöker få allt och rymmas på redan överfulla hyllor, varav hälften av kläderna är för små (dah!) men att plocka bort dom känns för jobbigt. Så säger det pling i mitt huvud för jag kom just ihåg vad Marcus sagt "vårt sovrum är inte så viktigt att städa just nu". Tataratatataaaa, städning i sovrummet! Det resulterade i en huuuge hög med kläder på hallgolvet, där får allt sen ligga kvar i nån timme för det är allt för tungt att öppna dom tre dörrarna som leder till tvättrummet. Just det, byket på linan. Viker igen. Försöker få ytterligare lite kläder att rymmas i klädskåpet. Den här gången kollar jag storlekar och plockar bort tre fulla plastkassar med kläder. Byter sängkläder. Diskmaskinen är klar. Och sen! Det största "inte tar det så länge" vol 2 projektet. Nu ska jag då inte möblera om! Allt ut (jiiiisus så mycket saker han hade "städat" undan under sängen). Dammsuger. Tvättar golv. Drar möblerna tillbaka (och hoppas på så få rispor som möjligt). Självklart möblerar jag om! Ropar lite på hunden som skäller på gröna gubbar som vanligt. Sorterar leksaker, för nu har jag ju chansen att kasta bort alla "baby saker" och en hel j*vla ikea kass full med mjukisdjur (hata hata hata). Tröttnar på alltihopa. Ringer till mannen och frågar vilken tid han kommer hem, ifall jag sku hinna vila lite. Vilar lite, och lite till. Tittar på Orange is the new black. Tittar på klockan, paniiiiik! Han är snart hemma! Ringer snällt igen och frågar om han blir mycket arg för att hallen är igenblockad (för skötbordet och bänken "passar inte längre in" och därför står dom nu i hallen). Försöker ta mig i kragen. Sätter på diskmaskinen för andra gången för den ville inte diska rent första gången. Funderar på att hänga byke, som nu legat i bykmaskinen någon timme, ooops. Men tänker att det nog kanske är viktigare att gräva fram Miliams säng så han har någonstans att sova inatt. Jag kan ju ta byket sen. Nu ger jag mig, nu orkar jag inte mer för jag har ju hållit på sen fem!
Mannen kommer hem och jag frågar "vet du hur mycket byk jag har vikt idag?" Vi hatar båda att vika byk så det satt ju på sin plats med lite skryt tyckte jag. Sen slår det mig. Voi V! Byket ligger kvar i maskinen!
Jag kan inte påstå att det syns att jag ens försökt städa idag. Förutom att vardagsrums matbordet nu är tomt på byk, men den blev ju genast fylld med annat skräp istället. Hallen är överfull. I sovrummet ligger dammtussarna kvar för jag var för lat och orkade inte lägga mig ner på alla fyra för att få dammsugat under sängen. Vardagsrummet är fyllt med H&M lådor och plast.. Jag kan inte påstå att jag nått mitt mål för dagen. Men det är ju en ny dag imorgon igen!
Godnatt!
Vi har haft rumba inatt igen. Hittills har jag inte stört mig på att det klättra en och annan unge upp i sängen om natten, för dom brukar ju tystna ganska snabbt. Ingen klättrade upp inatt men det var ett himla gnällas och marras. "Pappaaa, mammaaa" hördes det från vardagsrummet. Vi pratade och lungnade ner henne och till sist somnade hon om.. trodde vi. Det tog inte länge före hon var igång igen. Nu fick hon dessutom väckt sina syskon. Plötsligt stod Novalie i dörröppningen till vårt sovrum och frågade om vi inte hörde att Emelia skrek. Och Miliam började också han marra i kör med sin syster.
Den här gången ville jag inte ha henne med i sängen, hon måste ju lära sig att sova en natt själv. Vilket hon nog också kan, men helst vill hon ligga mellan oss och kramas. Hon är väl aningen bortskämd med det här. Dessutom drar jag alltid till "men hon är så liten, visst får hon sova här" ursäkten. Marcus har ju redan länge velat sätta stop för det här.
Hon sover fortfarande i spjälsäng för Marcus tycker att det är lättast så. "Vet du hur många gånger hon sku stiga upp från en vanlig säng?" Jo, jag vet. Men treåringar ska väl inte sova i spjälsäng heller! Jag sätter en högre växel i i den här fighten när hennes rum börjar ta form.
Appropå rum. Jag har köpt en likadan My little pony border som Novalie hade i sitt rum när vi ännu bodde i radhuset! Den var inte lätt att hitta kan jag berätta! I alla net butiker jag kollade var den "out of stock". Det fanns en nyare, men den var så himla ful! Gissa hur glad jag blev när jag hittade den på eBay! Hon har nu burit runt på förpackningen i flera veckor och konstant frågat när vi ska måla hennes rum. Någon är aningen ivrig! Men först måste vi spackla och slipa. Så det blir nog en lång väntan för en sån liten en.
Efter min, allt för tidiga väckning, har jag hunnit med en hel del. Jag överraskade mig själv med att ha färdig gräddade semlor före klockan sju! Så nu skall jag testa fettkaffe för första gången och äta en semla till.
Godmorgon!
Idag har jag inte heller luggit på latsidan precis. Jag har bykt, diskat, hängt och vikt byket, städat köket, rett upp i hallen, druckit kaffe och så fortsatt..
Så såhär till kvällen förtjänar jag "lite finare" kvällsmat. Så jag rörde ihop en räkröra i avokado. På sistone har jag fuskat ganska mycket med min diet (lchf), men nu! NU ska det hända grejer!
Jag rekommenderar alla att prova det här receptet! Blev jätte gott! Jag uteslöt dock både svartpeppar och paprikakrydda, jag känner inte för att ha ont i magen inatt, haha. Jag pressade destu mer citron i istället.
Idag blev jag trött på att se på Novalies rum (och alla andra). Vi har redan länge tjatat på henne att städa men det har inte hänt något. Egentligen brukar jag inte ge med mig och städa ensam, det hör till barnens ansvar att hålla sina rum städade. Vi hjälper självklart till så länge som dom hjälper oss att städa.
I några veckor har vi pratat om att ändra om i hennes rum. Nu när Emelia sover i vardagsrummet (yes, hon är fortfarande där) har ju Novalie fått "sitt rum" tillbaka. Emelia förblir bannlyst, hon får vänta på sitt rum som "ska bli färdigt i år" enligt Marcus. Visst, hur många "i år" har inte jag hört om vårt sovrum?
"Lätt som en plätt tänkte jag när jag kikade in i rummet, inte är det nu sååå upp och ner. Det här går på några timmar och sen hinner jag ännu börja reda upp i andra rum." Ibland vet jag inte hur jag tänker. Projektet började klockan tio och nu, kvart i nio, är det klart!
Vid närmare inspektion låg det små pärlor och hama pärlor överallt längs med golvet. Alla möjliga puzzel bitar till flertal puzzel, spelpjäser och tärningar i varje knut.
Emelia var mycket hjälpsam (jag blev riktigt positivt överraskad), på nolltid hade vi rummet tömt medan Novalie stod och beundrade sina halsband som varit borttappade i röran. Nu var det inte mycket kvar! Men när jag tog fram dammsugaren och flyttade på några möbler för att komma åt.. mer pilipali påsk äggs figurer och pärlor. Suck.
Så fick jag äntligen allting dammsuget och sängkläderna bytta (vilket inte alls var populärt för Elsa sängkläderna rules och allt annat är skit). Marcus hade fortfarande inte kommit med skrivbordet så jag bestämde mig för att flytta plats på två hyllor. Allt från hyllorna radades upp på sängen (vilken tur att jag hade bäddat om). I samma veva kom Marcus med skrivbordet så det blev total kaos.
Ovanför skrivbordet skruva vi upp ett skåp. Jag är en väldig noggrann person när det kommer till inredning, allt ska vara perfekt! Så vi mätte och mätte tills jag var nöjd. Och så skruva vi. När det var klart märkte jag att det inte gick att öppna översta skrivbords lådan, den tog i elementet. Allt skuffades lite mot vänster och allt var förstört! Nå, jag får väl leva med det, haha.
Så fortsatte jag med det jag gjorde innan. Jag sorterade puzzel från spel och sorterade böckerna enligt innehåll. Ni vet, Kalle svanslös i en hög (jag äger alla böcker i serien, yay), Tomtar och troll i en annan. Likadant med filmer, Mumin i en hög, Disney i en annan.
Det tog en liten evighet men vi fick det klart! Och en stolt dotter på det "nu har jag ett förskole barns rum" sa hon med leendet upp till örona.
Imorgon står Miliams rum på tur. Han har i alla fall färre saker än sin syster så det kan ju inte ta lika länge.. *Önske tänkande*
Appropå saker. "X har inte så mycket saker i sitt rum så jag undrar om vi kan plocka bort det jag inte längre vill ha" sa Novalie. "Vad är det för saker då?" "Nästan allt" fick jag till svar. Hon må nu ha mindre saker nu men två smyckeskrin och en miniatyr kappsäck är nu fyllda med allt från hårband till halsband. "Jag har nog ganska lite smycken och hårband" sa damen. Mm-m, ungen har mer än mig..
Nu är jag nästan klar med hennes rum. Jag har ännu några idéer jag kommer att verkliggöra i något skede. Det kommer att bli så fint så!
Den åttonde fick jag en akut tandläkartid. Jag har i flera år försökt förklara åt diverse tandläkare att jag har otroooligt ont i två tänder men fått till svar att det nog bara är inbillning, det kan kännas så när man har andra hål. Jo jo tänkte jag, inbillning my ass. Men så till sist gav jag upp och stod helt enkelt inte ut med smärtan mer. Smärtan var dessutom konstigt, den liksom "kom och gick" så att säga. Vissa dagar kunde jag inte tugga på vänster sidan och andra dagar var allt som bortblåst. Men då den kom så kom den hårt! Till sist gav jag upp. Jag tar väl fighten en gång till då tänkte jag.
Så steg jag in där på mottagningen. Det var inte vår "vanliga" tandläkaren utan en vikarierande, trodde jag, följande dag slog det mig att hen säkert är studerande.
"Jaha, det är flera år sen du var här sist, det var 2013 ser jag. Varför har du inte kommit tidigare". "Öööh för jag gillar inte tandläkare, inget illa menat". Jepp, det började ju bra!
Så låg jag där i stolen i 45 minuter (fast det kändes mycket längre) och hörde hur han i hastig takt rabblade upp karies här och karies där och en plomb bit fattades där och där. Shit alltså! Jag som bara hade ont i två tänder!
Jag måste erkänna att jag kände mig väldigt obekväm under den här visiten. "Har du några sjukdomar?" "Vad äter du för medicin?". Det är ju inte så att det första jag berättar åt okända människor är "Hej, jag heter Tove och jag har bipolär depression, vill du veta mina mediciner?" Aldrig förut har en tandläkare frågat sådant av mig tidigare! Är du gravid har jag fått höra. Såhär i efterhand förstår jag ju varför hen frågade men jag kände mig riktigt obekväm i den stunden!
Nå, hen ville i vilket fall som helst ta röntgen bilder följande dag så jag fick en ny tid.
Den natten hade jag svårt att sova. Min mage krampade sammandrags aktigt, jag mådde illa, hade huvudvärk och allting snurrade. Tidigare på dagen hade jag dessutom haft dubbelseende.
Följande morgon var minst sagt trög. Jag låg kvar i sängen så länge jag bara kunde, riktigt in på minuten! Vi har bara en väg på en kilometer till tandläkaren så det tar ju inte så länge att köra dit.
Väl där möttes jag av en tändläkare, en studerande och en tandhygienist (det var då det slog mig att hen från dagen innan måste vara en studerande och det var säkert också därför hen var så noggrann med allting).
"Du ser verkligen trött ut" sa tandläkaren medan hen röntgade tänderna. Jag försökte hålla mig vaken där i stolen och hållas riktigt still när magkramperna kom.
Dom kom i alla fall fram till att jag har ett stooort hål i ena tanden som tidigare rotfyllts och att den säkert är bakteriefylld nu (jippee, det räcker ju inte med en inflammerad tå!). Dessutom har det lossnat bitar av plomber på andra tänder. Så jag gick därifrån med tre nya tandläkartider! Precis vad jag hoppats på..
Vid dethär laget mådde jag riktigt skit. Jag funderade på att gå raka vägen till hälsocentralen efteråt men tänkte neeh, jag ska ju ändå dit senare och visa tån. Jag klarar mig säkert tills dess! Så jag åkte till posten för att ta ut mitt paket.
Men fy fan vad jag fick ångra det beslutet! Jag fick vika mig dubbelt över disken då krampen kom. Den kan helt ärligt jämföras med en sammandragning i slutskedet, inte länge efter att den första släppt kom en till.
Jag åkte raka vägen tillbaka till hälsocentralen där dom genast tog blodtrycket, infektionsvärden, graviditetstest och hemoglobin and what not. Jag fick en läkartid senare den dagen och fick välja om jag ville åka hem där emellan eller vila där. Vi kom fram till att jag skulle stanna där, jag ville ju inte helst köra bil just då annars heller. Så jag sov bort nån timme där.
Läkaren gjorde dom vanliga testen. Ni vet, stå rak, blunda, sträck ut armarna och rör din näsa. Man läste också av hjärtljuden, hjärtat slog en aning fort sa läkaren. Och så en gynekologisk undersökning där läkaren kom fram till att en noggrannare undersökning skulle vara på plats.
Igår skulle jag ha haft läkartid på fastlandet för en grundligare undersökning men jag sköt upp den till nästa vecka. Jag kände att jag inte var i skick för att köra så långt. Nu fick jag dessutom tid samma dag som jag har tandläkare så det känns bättre så. Då behöver jag inte köra in två gånger på en vecka.
Anledningen till varför jag sköt upp tiden var för att jag spenderade Torsdag kväll på sjukhus jouren och kom hem sent.
Jag måste säga att jag är rätt så besviken på läkarna där. "Har du haft migrän någongång. Nådåså, vi kan ge dig migrän medicin genom dropp." Hur kopplar dom "sammandragningarna" till migrän om jag får fråga? Det andra passar väl in på det men jag vet ju hur migrän känns och det här var inte det! I mitt tycke tog dom den lätta vägen ut. "Du har haft det förut så det måste vara det!"
Jag vet ju att det inte var det men jag orkade inte ta striden (som gumman brevid mig gjort). "Är du säker på att du inte vill ha dropp?" frågade läkaren flera gånger och jag fortsatte att skaka på huvudet tillika som jag sa "nej nej nej, helt säker!" Varför skulle jag låta dem sätta dropp och medicinera mig för något jag inte har? Dessutom trodde neurologen som gett klartecken för mig att komma in att allt kunde bero på dålig blodcirkulation i nedre skallen och det var tal om röntgen! Och så möts jag av dom här tontarna.. Att man sen kan bli arg!
Så jag skrev ut mig och fick till råd att ta en burana 600mg och två panadol. "Jag vet att det är en hög dos men det hjälper."
Kort därefter plocka Marcus upp mig. Jag hade ett så dåligt samvete för just den dagen hade vi ingen som kunde sitta barnvakt så alla tre barnen var med. Hela vägen in satt dom och fundera på när mamma sku komma hem igen. Kanske ikväll sa Marcus. Eller imorgon sa Miliam eller i övermorgon sa Emelia. Och Novalie frågade om jag kommer ihåg när dom kom och hälsade på mig till "sjukhuset" (avdelningen) och dom fick kex.
Allt jag kunde tänka på när jag låg där i sängen var att det blir senare och senare och dom är där ute någonstans och väntar på att höra om mamma kommer hem ikväll eller inte.
Men det gick ju ingen nöd på dom. Dom lekte i shoppingcentrets lekplats. Åkte karusell. Köpte en en lila Elsa förskoleväska till den blivande förskole flickan och lördagsgodis till helgen.
Väl hemma somnade jag genast. Följande morgon hörde jag inte när Marcus och barnen steg upp, då brukar jag också stiga upp och fixa flickornas hår om dom så vill. Jag minns att jag avbokade läkartiden runt nio tiden. Sen sov jag bort resten av dagen och följande natt. Idag har jag inte heller varit uppe många timmar. Så ännu är jag inte helt hundra. Ett plus är i alla fall att jag inte haft magkramper idag, för dom är förjävliga!
Roligt skulle det förstås vara att veta vad det här är och få rätt hjälp. För jag kan ju inte fortsätta med att sova bort dagarna!
(Måste tillägga att vår läkare här på ön är helt huippu!)
Att beställa saker via internet är en av mina svagheter, tyvärr. Inte hjälpte det heller att jag laddade ner H&M och Zalando appen! Jag som klarat mig så länge med att inte beställa något..
Men så växte barnen och alla behövde en klädstorlek större. Suck. Novalie är redan uppe i 122/128, Miliam i 110 (och han är inte ens fyra ännu!) och Emelia är en 98/104. Jag fattar inte!
Att köpa kläder för fem kostar en liten förmögenhet så jag köper mycket begangnat, jag älskar ju att gå på kirppis! Och så rea kläder förstås. Jag betalar helst inte över 10€ per klädesplagg på reakläder och vill hålla mig till högst 5€ på loppis - då ska plagget vara i mycket bra skick också!
Nå, nu har jag lagt ner pengar på kläder. Men så var det ju nödvändigt också (i alla fall är det det jag intalar mig själv).
Idag sökte jag ut mitt andra H&M paket, jag vet, jag kunde ha beställt allt på en gång men då jag la in den första beställningen tänkte jag som jag skrev i ett tidigare inlägg "barnens klädbehov är större än mitt och jag bantar ju ändå." Men så tänkte jag om, visst sku det vara kiva med några egna klädesplagg. Då slipper jag ju också skämmas när jag går ut (och så kan viskande bakom min rygg sluta).
Jag är nöjd med mina fynd. Alla fick påfyllning i klädskåpet, förutom Marcus, han får klä sig själv. Och jag sparade en hel hög med pengar på att bara beställa reakläder! *Nöjd*
Extra mycket gillar jag Miliams nya t-shirt. "Rules are made to be broken" Jag älskar kläder med text på (och dödskallar av någon underlig anledning)! Och så har jag fastnat för orange färg, kanske för att den står ut lite extra, så han har nya fina simmshorts också. Flickorna fick också nya text t-shirts. "Be true Be you", med fina paljett hjärtan.
Novalie blev överlycklig över sina nya ballerina dansklänningar. Vi har anmält henne till en danskurs till hösten och nu håller vi tummarna att den blir av. Emelia, den filuren, blev i sin tur överlycklig över sina nya trosor, haha. Det är så roligt att se när ens barn blir glada över något så enkelt som underkläder.
Nu klarar vi oss en tid framöver igen. En lååång tid hoppas jag!
P.s, jag är nöjd med mina kläder också.
På tal om post. I postlådan idag hittade jag reklam från ett företag som erbjuder gratis fönster inspektioner. Förra gången knackade dom på dörren och dum som jag var kikade jag ut genom fönstret för jag trodde att det var Marcus som glömt nycklarna hemma den morgon, han hade ju tidigare sagt att han kommer hem och äter med mig. Men nej, där stod två män. Alla möjliga tankar for genom mitt huvud, vem var dom, va vill dom, vågar jag öppna? Jag hade ännu inte släppt ut Dalton den dagen så jag öppnade dörren med hunden brevid mig (annars skulle jag inte ha öppnat). Dalton har blivit en riktig vakthund och tycker inte om att det kommer främmande människor nära oss, så han morrade och försökte dra sig loss. Jag kan berätta att männen bakom dörren for fortare än kvickt, den ena tog genast ett steg bakåt och den andra gav mig ett papper och så var dom borta. Idag stod dom inte bakom dörren. Dalton gjorde ett bra jobb. Jag tror att dom inte vill stå bakom vår dörr igen på en stund! Vad jag är glad över att ha en vakthund!
Jag har aldrig tyckt om att bo såhär nära vägen, ändå är jag van sen liten att bo både nära en tågbana och en tre filad landsväg (som man inte fick gå över själv men ordet "nej" gör det ju så mycket roligare).
Nu bor vi bara några meter från en ganska hård trafikerad väg såhär på sommaren och vissa håller ju inte fartbegränsningen på 60 km/h. Ska sanningen fram susa jag förbi här i 80 km/h före vi flyttade in också! Det var inte före vi flyttade som jag ens viste om att det var en begränsning på 60 km/h.. Bra jobbat att läsa av hastighetsskylten, Tove!
Det är inte bara hastigheten bilarna drar förbi som jag inte gillar, jag är ju rädd för att ungarna ska hitta på att gå upp till vägen eller att Dalton sätter fart mot stranden (som har hänt flera gånger). Hittills har barnen hållits på gården, så mycket som jag har skrämmt upp dom.. (alla sätt är tillåtna när der kommer till säkerheten, haha).
Nej, folk sportar ju också med att titta in genom köksfönstret när dom kör förbi! Dom gångerna som någon ännu till hälsar ser jag rött! Det har ingen jävla skillnad om ni känner oss eller inte! Får man inte sitta i sitt eget kök ifred?
Så på midsommaren kom jag på den briljanta idén att vi sätter vår midsommarstång på den lilla gräsplätten på framsidan av huset så folk kan blicka på den istället! Men nu är den i gräääsligt skick som Miliam sa här vid frukostbordet och jag kan ju inget annat än att hålla med.
Som ny var den väldigt fin och den största vi har "väsä" ihop hitills. Och barnen klädde sig så fint i blomsterkransarna ♡
Alla som känner mig känner till min nålskräck. Men jag tror inte att alla vet exakt hur rädd jag är. Förut bad jag ofta om extra stöd i såna situationer, som en gång i högstadiet då jag hade två kompisar med på blodprov för att "lugna ner mig". Det slutade med att den ena höll mig i handen och den andra höll huvudet svängt (och sköterskan var irriterad till hundra).
Det tidigaste minnet jag har av min rädsla är från dagis då ett syskonpar drog in mig i ett leksaks förråder och hotade med att "gräva ut ögonen" medan dom höll i mina ögonlock så jag inte kunde stänga ögonen och höll i något som i mina ögon såg ut som en nål (egentligen var det en ståltråd). Dom höll den väldigt, väldigt nära ögat! Efteråt vågade jag inte berätta vad som hänt så jag satt bara och skakade och grät hysteriskt.
Därför kan jag inte med ögondroppar heller. Inte hjälpte det ju att en kompis syster med kamrat övertalade, både mig och min kompis, att se rakt upp i taket utan att blinka och droppade sen flera droppar vatten i ögat.. Gissa hur kul mamma hade med mig hos ögonläkaren efter det!
Enda sen dess har jag varit rädd för allt som är eller ser vasst ut och allt som ser ut att vara nära ögat (därför bär jag ibland glasögon).
Nå, idag då jag var på mitt läkar besök ville läkaren bedöva min tå så hon skulle kunna skära upp där det är som mest inflammerat och få den ordentligt tvättad. Vilket är bra om jag inte vore så rädd.. Jag fick två alternativ. Endera gör vi det nu eller senare i veckan. Men vad är det för vits att förlänga på pinan? Om det endå måste göras så gör jag det nu tänkte jag. Men när hon tog fram nålen.. panik! Jag började hyperventilera och hon fick söka en sköterska till för att hålla mig lugn. Sku det bara ha varit ett stick, men när det måste stickas på var sida av tån.. dubbel panik! Flera gånger ville jag dra undan min fot men inte ville jag nu heller att hon sku skära i den utan bedövning som förra gången! Så av två dåliga alternativ valde jag ändå den bättre.
Nu är tån sjuk och uppsvälld och jag ser inte det minsta fram emot när det ska göras om, fast kanske jag hålls lugnare då, för det var ju inte sååå farligt ändå..
Så vad lärde vi oss av detta? Vissa saker ger traumor för livet!
Måndag morgon. Det brukar vara segt för små bebisar att stiga upp på Måndag morgon men idag gick det ganska smidigt.
Emelia (som numera sover i vardagsrummet för att hålla frid i huset) pompa upp med ett stort leende. Novalie höll redan på att klä på sig när jag öppnade dörren, det är mycket ovanligt! Det var bara Tisen som krångla lite. "Dumma mamma" var nog det första han sa och "släck lampan".
Novalie och Emelia ville båda ha håret fint idag, så dom fick varsitt spänne för att hålla pannluggen från ögonen. Själv har jag fint tunt hår som tar evigheter att växa ut men flickornas växer med racerfart! Jag får nog snart lära mig att klippa pannlugg - mitt senaste försök blev inte lyckat precis. Och hur mommo tänkte som lät mig klippa hennes hår som liten förstår jag inte alls!
Flickorna ser så mycket annorlunda ut med håret fast tycker jag, det kan ju bero på att jag inte är så van med det ännu. Men roligt är det att få pyssla om någon annans hår. Emelia vill oftast ha en "Lilla My frisyr" (för Mårran har inget hår), den ungen alltså!
Medans ungarna säkert får en rolig dag på dagis, i alla fall fram tills det börjar ösregna, ska jag själv under kniven. Det är i alla fall det jag hoppas på (jo, jag skrev faktiskt så). Min fjärde antibiotika kur på rakan tog slut förra veckan utan att ha hjälpt! Jag börjar vara ganska mör på det här nu! Inte blev det bättre av att hunden sprang över min tå imorse heller. "Mamma du behöver plåster" sa Emelia när hon såg allt blod.
Nå, nu är barnen på dagis och jag har ett läkarbesök att se "fram emot". Före det, så länge min tå inte dödar mig, får jag ta mig en svängom med hunden.
Jag är världsbäst (kalla mig drottning) på att skämma ut mig.
Varje kväll brukar jag fråga Marcus vad han ska göra följande dag. Ni vet, är du här eller ska du in till stan? Han sku hållas här på vår lilla ö sa han. Det är då inte ovanligt att han skurrar på med en av våra bilar mellan "planen" och kontoret. Sådär i ögonvrån ser jag bilen kör upp på vår gård. Jag väntar en stund på att han ska komma in men det gör han inte så jag går ut. Garage dörren står på glänt och han rotar efter något. Precis då jag öppnade dörren tänkte jag fråga om han kommit hem för att ha sex "nu igen" (något vi alltid brukar säga åt varandra sådär på skämt) men ändra mej i sista sekunden och fråga vad han gör här istället. "Vem? Jag" sa min SVÄRFAR (!!) och stack ut huvudet "jag söker efter en motorsåg".
Det sku kanske ha blivit lite obekvämt om jag hade frågat om det var sex han ville ha..
Var är min krona?
Det slinker ut en massa roligheter från barnamunnar men Emelias sång igår tog nog priset!
Barnen, speciellt Novalie, har börjat sjunga mycket psalmer. Hittills har Måne och sol varit den populäraste. Men nu har även "vem har skapat dig och mig" (vet inte om den heter så) tagit sig in på topp tre listan.
Precis som pappa här i huset tycker Emelia om att hitta på egna texter till låtar. Så gårdagens psalm lät såhär;
"Vem har skapat tissarna tissarna, vem har skapat tissarna tiiiiiissarna"
(Och ett himla fnissande på det)
Vi får väl hoppas på att hon håller sig till ursprungs texten i kyrkan..
(Förlåt till alla er super religiösa som kan ta åt er av det här. Men jag är inte den religiösaste människan ni träffat och om sanningen ska fram så undviker jag kyrkan så långt det bara går. Och nej. Jag dyrkar inte Satan heller så jag behöv ingen räddning, thnx.)
Jag har ju ingen aning om hur man ska klä sig "rätt" på ett bröllop!?
Det förra bröllopet jag var på hade jag ju farkkun och en tröja! Till mitt försvar kan jag ju säga att det var ett överrasknings bröllop. Vi trodde att det var en helt vanlig kräftskiva (fast jag borde ju ha försått att det var något lurt på gång med tanke på hur het min telefon gick i en månads tid).
Redan samma dag jag klagade över klänningar (och kläder överlag) kom jag över en klänning, skor och smycken jag gillade. Jag klicka även hem en liten väska.
En sak som jag inte märkte före är att väskan har guldsked och mina smycken är silver. Här skiljer jag mig från resten igen, men jag tycker mer om silver än om guld och vill inte byta ut mina smycken! Men kanske det inte gör så mycket med guldkedja med tanke på att jag inte går med väskan på axeln hela kvällen? Annars får jag helt enkelt skippa den helt.
Nu är ju frågan om allt passar ihop och vilken färgs skor jag ska välja? Jag funderar också på om jag ska byta klackarna mot ballerinas när det börjar gå villt till. Chansen är ju större då att jag hålls på bena, haha.
