Allt jag behövde göra igår var gråta en stund för att känna mig bättre igen. Det behövde jag, av ingen anledning alls. Men då tårarna föll rusade så många tankar omkring i huvudet så det gav mig en orsak, många. Det började med att jag tittade på ett avsnitt av Ghost whisperer (en av min absoluta favorit serier) där en sexåring dog (jo, jag vet, det är en serie!). Så kom tankar om döden. Jag vill inte dö. Jag vill inte att barnen ska dö. Jag vill inte att Marcus ska dö. Jag lider med helt okända människor som förlorat någon kär. Värst är det när barn dör. Jag kan gråta i flera dagar. Då min morfar dog hade jag inga tårar att fälla, jag kände honom inte. Men dessa barn som jag inte heller känner gråter jag ögonen ur mig för. Eller då ett barn mistar en förälder.
Jag har alltid haft starka känslor. Jag har ingen balans ser det ut som (men det börjar kännas bättre nu!). Antingen känner jag mig extremt deprimerad eller ledsen, extremt glad och lycklig eller absolut ingenting. Det fanns inget där emellan. Förut tänkte jag att det är så det ska vara. Efter min diagnos förstod jag ju att det inte ska vara så. Men då det alltid gått fullt eller inte alls så vet du inget annat! På ett plan visste jag redan i tonåren att det var något lurt. Men det viftades alltid bort. Gör man inget problem av det finns det inget problem, "det är bättre så". Bullshit. Jag önskar så innerligt att någon hade sett, att någon hade lyssnat! Men nu var det ju inte så.
Jag vet att jag skrev det i mitt senaste inlägg men jag har världens bästa man! Han har tröttnat för länge sen på mina serie maraton men han bädda sig så fint brevid mig på soffan ändå och såg på serien med mig. Där låg han sen och torka bort tårarna och höll hårt om mig. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna honom, jag är så älskad! Och som jag älskar den karln!
Efter min lilla gråt attack och Marcus sätt att hjälpa mig genom den kände jag mig bra igen. Jag log igen, jag skrattade, jag dansande min tönt dans, jag försökte t.o.m stå på huvudet (det lyckades inte). Jag kände mig älskad och nykär, det är nog den bästa medicinen! Nu är jag glad igen. Det är såhär man ska må! Lycklig och lite halvtokig. Allt är så mycket bättre då.
Inte gjorde det någonting att Emelia kissade över hela golvet heller. Eller att dom stred så taket ville lyfta av ljudnivån. Eller att dom vätte ner hela badrummet, madrasser, byk och allt annat som låg där. Eller att det tog timmar före dom till slut somnade!
Nu är allt bra igen. Jag vill alltid må såhär. Jag är trött på att må skit. Jag har flera års erfarenhet av det, det är inget att rekommendera! Låt det hålla i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar