Mitt i städningen (läs då jag fick bykmaskinen fylld) blev jag och fundera att månne min blogg kan jobba emot mig? Risken är väl ganska liten men tanken skrämmer mig. Det är nämligen så att en ettårig sjukledighets blankett är skickats in och den är nu under behandling. Jag är rädd att bli nekad den eftersom jag känner att jag inte är redo för arbetslivet ännu. Jag är ganska säker på att jag enbart skulle klara av de tre månaders arbete det krävs för att sen få sjukledighets ersättning igen.
Det var meningen att jag förra hösten skulle delta i ett rehabiliterings program men som sen inte blev av på grund av för få sökande. Nästa kurs ordnas nu i höst och jag hoppas på att åtminstonet få vara hemma tills dess. Kursen vill både jag och min arbetsgivare att jag ska gå på, så fingers crossed!
Det är inte det att jag inte skulle vilja jobba utan att jag faktiskt inte klarar av det. Redan själva arbetstakten medför problem. Jag gör mitt jobb men måste dra mig lite tillbaka för att inte hamna i ett maniskt skov, vilket betyder att jag är långsammare i mitt arbete än mina kollegor. Då jag hamnar i ett maniskt skov kan jag jobba i flera veckor i super man speed, men när jag sen kraschar kraschar jag hårt. Det följs då av skuldkänslor för att inte räcka till, för att jag gjort mina kollegor besvikna för att dom nu också måste ta mitt ansvar på sig och för att min förman måste hitta en ersättare på kort tids varsel. Och så är jag inne i en depression igen.
Nu vill jag enbart koncentrera mig på min familj och på mig själv. Jag vill först få ordning på mitt berg-och-dalbana till liv före jag mixar in jobb igen. Jag vill bli mer stabil, lära känna igen varningstecken på kommande skov. Den förmågan förlorade jag förra sommaren och det har jag flera månaders avdelnings vistelse som bevis. Det kom som en total överraskning. Vanligtvis mår jag som sämst på hösten.
Min rädsla för att bloggen ska sätta käppar i hjulet baserar sig på mina två senaste "tänk positivare" inlägg. Och jag har ju offentligt skrivit att jag orkat och tänker ta itu med saker, bli mer social (trots min sociala fobi) och göra mer än bara bläddra mellan Netflix, Viaplay och Swefilmer. Jag borde kanske hålla mina inlägg till minimala tills beslutet kommit, men sen igen, kan den påverka ett beslut? Och vem skulle ha tid att söka efter en blog? Jag är väl bara paranoid igen, men rädslan den sitter i.
På tal om att bara få bykmaskinen fylld. Jag ogillar starkt att vara i tvättrummet för mig själv. Jag får alltid en konstig känsla av att någon iaktar mig. Så idag när bastudörren, som inte var öppen tidigare, jag kollade, mitt i allt stod på glänt sprang jag snabbare än snabbt därifrån. Bykmaskinen är säkert färdig men byket får nog ligga i den en stund till. Jag går inte tillbaka dit på en stund! Hur mycket jag än sku vilja få bastun städad så Marcus kunde ha sin bastukväll. För det är han värd. Allt som den stackarn fått stå ut med och så mycket han gett upp för mig! Jag får väl ta hunden med mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar