Igår fick jag min saliga dos av Skärgårsvägen. Först åkte jag in till Åbo soptipp med Marcus, jätte romantiskt. Det var då jag såg skalet av vad som en gång var en fungerande lastbil. Aaanyway. I lastbilen satt vi och diskutera om hur omgivningen reagerar på min sjukdom, och mig och hurdan smäll han fått tagit. Om vi nu tar han först för att vara artiga. Att jag är bipolär är inget han gått runt och pratar om precis och jag som förut hållit tyst (sen -09) tills nu så visste inte många om det, nu vet väl alla kan jag tänka mig. På en bastukväll berättade han det sen åt en kompis som antagligen före det hade tänkt att det inte passar att hänga i dom krätsarna mera, vilket inte alls stämmer. Fråga mer ut honom bara! Där hade han sen suttit och förklarat vad det innebär att ha en sådan härlig diagnos (det är ju helt hur man tar det) och hur det är att leva med en som har insjuknat i helvetet. Jag blev så glada när han berättade det! Dels för att kaverina nu vet att han inte blivit en total snobb sen han träffade mig och för att hans kompis ville veta mer! Tyvärr har han lite kontakt med sina kompisar längre och jag tar hela skulden för det. Om jag bara kunde vara 'normal' som alla andra! Då behöver han ju inte oroa sig lika mycket som nu. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så vill/vågar jag inte vara ensam hemma periodvis, men jag jobbar på det!
Sen kommer vi till det här med mig. 'Du borde våga gå ut mer', 'du borde våga prata mer'.. Du borde finns det mycket av. Jag kanske borde, men då jag redan 'bordat' då? Nu pratar vi om omgivningen, hur jag borde passa in mer. Hur jag borde våga mig ut bland folk mer och hur jag borde våga prata mer för att få (ens) några bekanta. Men då jag är folkskygg, och har socialfobi i perioder, och då jag alltid spyr grodor då jag försöker prata med någon. Borde själv sen! Dessutom är det testat så här via bloggen också och det gick ju bra, det är nu fler år sen och en helt annan historia. Men det satte förstås sina spår!
'Folk kanske inte vet vad dom ska säga', hej är en bra början. Bara ni inte frågar hur jag mår för då kan tårarna börja spruta om jag mår dåligt! Jag vill ju inte heller ljuga och säga att allt är bra då det inte är det o då blir det pinsamt, vad svarar man liksom på det? Så undvik den frågan, tack! Många drar sig dessutom undan då jag berättat om min sjukdom för det blir 'jobbigt' att vara vän med någon som är sjuk. Men det är bara en sjukdom, jag är diagnostiserad men jag är inte sjukdomen, jag bara har den! Utan att skryta kan jag ärligt skriva att jag är en starkare person för att jag är bipolär för jag orkar leva med sjukdomen varje dag! Jo, jag måste söka hjälp ibland men det visar ju bara att jag kämpar emot, jag vill leva, jag vill bli bättre! Jag vill så mycket! Helt frisk blir jag aldrig men jag tänker tammifan bli så bra som jag kan! För mig och för min familj. De är mitt mål.
Jag önskar bara att jag inte skulle bli dömd. Och att folk inte skulle tänka på mig som mindre värd, för det har nått mina öron och det drar mig ner i djupet igen! Som sagt: Jag är inte sjukdomen, jag bara har den! Tyvärr.
Igår var jag dessutom ut med min svägerska på en shoppingrunda. Det är där den saliga Skärgårdsvägs åkandet kommer in. En gång in, en gång ut, en till gång ut o så in. Nu blev jag ju helt förvirrad, kanske inte så konstigt. I alla fall, shoppingrundan. Det for en hel del pengar vi inte har igen..jag är tyvärr ganska bra på det. Jag kom hem med ett tält, sovsäckar, sovunderlag och en hög andra grejer. Tokmanni är faktiskt billigt! Jag rekommenderar att fara dit! Vi hade en rolig dag, i alla fall jag. Jag gör gärna om det igen Malin! Tack för sällskapet och en lyckad shoppingrunda! Fast nästa gång kör jag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar