Måndagen den 23.07.2012 började som en helt vanlig dag. Väckning 07:30. Morgonmål. Marcus for på jobb och barnen till gammla fammo. Själv fick jag lite egen tid som jag spenderade med att skriva detta blogg inlägg - då började värkarna! På femton minuter kom tre värkar. Därefter blev det en längre paus bara för att tätna igen och försvinna. Så höll det på. Inget ovanligt, jag var helt säker på att det inte var dags. Istället för att ordna det sista nödvändiga före en möjlig förlossning bestämde jag mej för att städa huset istället!
Klockan ett hade jag ett rådgivningsbesök. Då började värkarna tappa upp sej igen. Var tredje minut kom en värk. Jag var fortfarande övertygad om att det inte var dags, Marcus var mindre övertygad och bestämde att det nog var dags att åka in nu. Motvilligt gav jag med mej och vi förberedde oss för att åka in - men inte före vi häng upp byket! (Tänk hur man alltid kommer på en massa saker som sku måsta fixas före avfärd!)
Medan Marcus hängde byket och jag packade det sista tätnade värkarna igen. I samma veva blev jag mer säker på att det verkligen var dags och irritationen mot Marcus bara växte då ''to do'' listan bara växte och växte. Till sist hoppade vi ändå in i bilen. ''Hur bråttom är det'' frågade Ma då vi närmade oss färjkön. ''Kör förbi'' sa jag. Och det gjorde han - vi har alltså då inte förkörsrätt på min bil, förlåt! Till vårt försvar så var faktisk förlossningen på gång!
Bilfärden som tar 1½ timme gick bra. Värkarna verkade tätna ytterligare, (dom kom på varandra utan paus) och blev mer smärtsamma. Bara för att sluta igen! Då vi kom till Pargas hade dom mer eller mindre slutat helt. Vi övervägde då att stanna i Pargas en stund i Marcus systers lägenhet för att avvakta situationen. Men nej, Marcus ville ändå åka in. Vad onödigt tänkte jag.
Då vi möttes upp av en barnmorska meddelade jag att något kan vara på gång..men knappast. Hon gav oss ett litet leende då Ma rullade med ögonen, helt klart tyckte hon att det var lite lustigt. Jag som skulle föda ett barn var igen en gång övertygad om att det bara var ett falsk alarm medan min man var hundra på att det var dags! Hon kopplade upp mej till 'sydänkauran' och mätte sammandragningarn. Och se och häpna! Jag hade sammandragningar med fem minuters mellanrum, ganska starka såna - men jag kände inte av alla!! Dessutom var jag fyra centimeter öppen.
Vi förflyttades till förlossnings salen. Kopplades upp igen och väntade på ''dom riktiga värkarna''. I detta skede var jag fortfarande skeptisk, tro det eller ej. Det lustiga var att jag kunde känna värkar som kom upp till ca 50, men inte känna av dom som närmade sej 80 på käyrän. Jag förstår fortfarande inte hur det var möjligt!
Då jag var fem centimeter öppen tog barnmorskan vattnet - det var då jag började förstå att det verkligen var dags - bättre sent än aldrig, right? Efter det kom värkarna som dom skulle och jag fick prova lustgasen. Då jag var runt 6 centimeter fick jag pcb-bedövning. Det var all smärtlindring jag fick - och allt jag ville ha!
Förut har jag bara legat där i sängen i väntan på slutskedet (då har jag dock tagit epiduralbedövning och kännt mej för darrig för att stiga upp). Men nu steg jag upp - med hjälp av en ''vuxenrulator''. Då gick det snabbt! Tre värkar senare klättrade jag tillbaka upp på britsen och krystade ut tösen. Tre krystningar senare låg hon där på magen. Vår lilla tös på 3440g och 49 cm lång. Allt gick så fort. Efter första krystningen var redan halva huvudet fött. Två senare låg hon där? Jag kan fortfarande inte förstå hur lätt förlossning var. Det är nästan som om jag kunde göra om det ännu en gång.. Nästan! Jag är verkligen super nöjd över hur allt gick, och stolt över mej själv - det får man väl vara?
Såhär såg det ut i förlossningsalen, som var den samma som Novalie kom till världen i! Ett roligt sammanträffande. Så många minnen som då sköljde över oss!
---
Vi hade inte kunnat få en snällare bebis. I en veckas tid har hon enbart ätit, sovit och sett söt ut. En gång per natt vaknar hon för äta och somnar sen snällt om. Hon, som ännu är namnlös, har dessutom världens snällaste syskon, och världens bästa pappa! Det kan väl inte bli bättre än det?
Alltså shit, 3 krystningar?! Där är jag verkligen avundsjuk på dig! Jag hade också en lätt förlossning men krystningsskedet tog länge. Nu måste jag ju skriva klart om min förlossning, har helt glömt bort det :)
SvaraRaderaJag vet! Det är ju helt sjukt! Jag har själv svårt att fatta att det bara tog tre krystningar för att föda henne (sex minuter står de i pappren). Jag har haft den turen med alla att det gått fort - 20, 10 och 6 minuter. Nu kan jag faktiskt tänka mej en fjärde ;p
RaderaMen huhu :D Kommer de en fjärde så räcker de väl att klämma efter en gång :D Vitsi den där handduken du har i pannan där på sista bilden hade jag också men ja tänkte bli riktigt störd på den ti slut. Int svalka den någo, va bara där i vägen :D
RaderaNej, den va ju huippu, men så höll jag på att brinna upp också! Jag störd mej bara på att den hela tiden halka ner (o Ma fatta int att sätta den tillbaka alla gånger).
RaderaKommer de en fjärde så föds h*n säkert hemma i hallen :D Tänk hur konstigt det är, just låg man där med en j*vla massa värkar och svärd att aldrig göra om det. Men så fort det är klart så sku man kunna tänka sej en till :D 'Nej nu' sa Ma när jag börja prata om en fjärde 30 minuter efter förlossningen ;p