Jag är nu inne på avdelningen igen tills i Torsdag då jag slipper ut på permission igen. Här är det tråkigt som vanligt, extra tråkigt nu när en annan patient blev utskriven. Jag blev liksom ensam igen. Huvudsaken är förstås att h*n är bra nog att klara sig hemma igen. Själv är jag inne för depression och ångest, så nu kom också det fram. Deprimerad tycker jag själv att jag inte är, har dock symptomer på det. Ångesten är det som pinar mig mest, enligt mig själv. Lyrica är en av mina nya mediciner som skall dämpa ångesten, opamox har jag redan haft länge men inte varit i lika stort behov av den som nu. Tycker det är konstigt! Sakta sakta blir det dock bättre, ännu några veckor tills utskrivning helt, och där emellan permissioner såklart!
Nu undrar förstås alla hur det är med barnen. Dom mår bra, snart mår dom ännu bättre då dom har en mindre ångestfull och stressad morsa. Den som tycker att jag är en dålig mamma för att jag sökt hjälp och varit ifrån dem så länge kan gärna se sig i bakändan (sådär fint skrivet).
Ångesten gör mej extra, inte kanske känsligare, men något där nära. Jag blir lätt besviken och irriterad. Denna gång är irritationen dock riktad mot ett helt annat håll än min andra hälft. Framsteg där! Jag kan till exempel inte tåla att man inte håller vad man kommit överens om, eller att man säger en sak och gör en annan. Det har varit allt för mycket av det på sistone.
Veckoslutet gick bra. Ångesten kom till kvällen som vanligt, mer piller i nassun bara och full fart igen. Jag kan inte minnas vad jag gjorde på Lördagen för mitt minne sviker. Ibland känner jag mig som en gamling med minnesluckor. Söndagen kommer jag dock ihåg. För då fyllde jag år, grattis på mig. Vi firade lite med kaffe och kaka och var ut och åt god mat. Lite hann jag jävlas med min syster också. Made my day <3
Marsvina särade jag också på (det gjorde jag faktiskt på Lördag). Det ser så konstigt ut med tre burar i hallen istället för två. Och att ha dom två små att stå i varsin bur och tigga om sallad..wierd. Jag funderar nu på allvar att behålla Edla. Intresserade finns men jag har så svårt att släppa taget om henne, och om Nasse, men han är ju redan bortlovad. Att kastrera en till känns lite onödigt. 150€ gott folk, kostar det att kastrera ett marsvin, så nu vet ni det också.
Svammel slut. Over and out!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar