Mår fint igen

För en tid sedan fick jag instruktioner om att genast kontakta hälsocentralen då min 'gamla vanliga' symptom slår på. Idag gjorde jag just det.
Efter en massa ringande fram och tillbaka, först till vår hälsocentral här, varifrån jag kopplades vidare till grannkommunens hälsocentral som sen igen bad mej ringa hälsocentralen på fastlandet, där jag slutligen fick läkartid och en brits i väntan på min tid.
Allt oftare har yrseln smugit sej på följt av illamående.

Yrseln orsakar en vinglig gå stil, folk kunde lätt dra slutsatsen att jag tömt alla spritbaserade drycker jag kommit över (jag dricker sällan alkohol, jag ser ingen point i det). Alla förhastade rörelser får yrseln att bli ännu värre. Att sitta är också en enda pina!

Illamåendet är hemskt, jag är redan fem före att kräkas, men jag ska tammefan inte göra det, och då gör jag det inte heller! Men jag är bombsäker på att vi måste stanna på varenda en busshållplatser, precis som vi gjorde då jag väntade barnen. Det känns som om Marcus skulle köra dubbelt så fort än vanligt, fast han då kör lugnare.

En annan grej som bara jag lider av är konstant frysande. Marcus får klä av sej då han kommer hem för att inte dö av värmeslag, jag går fullklädd - strumpbyxor, byxor, två långärmade tröjor, ibland vantar och halsduk, eventuellt mössa, och ännu på det två duntäcken.
Så hur varmt har vi hemma? Runt 25 grader!

Dessutom går jag på fysioterapi. Jag hade väldigt spänd nacke, men den är mycket bättre nu!

Min ögon situation har också förvärrats. Allt som oftast måste jag blunda då jag går förbi sådant jag anser vara vasst, eller sånt jag tycker är allt för nära ögat, det liksom skär i ögonen.
Jag klarar inte av att ta mina ögondroppar heller, jag är skiträdd för det (jag drar upp båda knäna under hakan och försöker på så vis samla mod)! Jag klarar inte av att hålla ögonen öppna och se hur droppen faller ner.
Därför har jag svårt att beställa tid hos en ögonspecialist. Förra gången jag besökte ögonläkaren, vad jag kallar djävulen själv, låg jag där på britsen i full panik och ångest. Jag vägrade ta dropparna. Läkaren försökte med alla tekniker han hade i lager, 'vill du ligga ner?', 'vill du sitta i din mammas famn?', 'vill du sätta dropparna själv?', 'vill du att min kvinnliga kollega hjälper dej med dropparna?' Jag minns inte längre hur eller vem som lyckades få dropparna dit, men jag har ett svagt minne att två personer höll mej fast.
Resultatet visade sej då vara relativt bra. Eventuellt kunde det ha varit bra med läsglasögon. Det blev inga läsglasögon. Mamma sa att dom var alldeles för dyra och att hon hade sina små aningar om att jag ändå inte skulle använda dom..

Det är inte bara jag som mår fint. Barnen är också sjuka. Yay!