Gårdagens rumba

Gårdagens hälsocentralsbesöket resulterade i en massa spring hit och dit, hissar upp, hissar ner, nerförsbackar och uppförsbackar. Alla tänkbara undersökningar och tester..

Jourläkaren gillade jag (efteråt skämtade jag med Ma att om jag inte vore gift..)! Alltihop gick smidigt, hon lyssnade, gjorde en grundlig undersökning, och tog en hel rad med olika tester.
Jag som mest oroade mej över min svindel och synen blev lite förvånad då hon skickade mej vidare på ultraljudsundersökning!

Jag tog förstås chansen och spelade ett litet spratt på Marcus. Med en min som genast fångade hans uppmärksamhet undrade han 'Vad nu?'. 'Vi skall på ultraljud', i det här skedet ville jag bara gapskratta åt hans min men lyckades hålla mej tills jag vände ryggen mot honom. Han stod där en stund helt stilla före han kraxade ut, 'Nu då? Hur långt är det?' 'Du sku se din min!'

Hela vägen in till sjukhuset satt han där spänt och försökte räkna ut hur långt gånget det kunde vara. 'Jag ska stämma spiral tillverkarna'. I väntrummet (efter att vi gått fram och tillbaka för att hitta till jouren som hade flyttats) var han tystlåten, jag hade förstås svårt att hålla mej från skratt.
I ett skede funderade han på att sköra mini bebis till en kompis för att 'han behövde ut och köra'. In i undersökningsrummet kom han inte.

Väl inne kollade läkaren om mina magsmärtor kunde bero på cystor. Vi diskuterade sen en stund om vad min yrsel kunde bero på och om den hade någonting med mina ögon att göra, allt för att ta döda tid och på så vis göra Marcus ännu nervösare.
Graviditets testet (som jag visste att skulle visa negativt) hade ännu inte kommit. Så vi satte oss för att vänta en stund, oj, vad jag njöt av att se honom så fundersam!
Till sist kom skötaren och erbjöd sej att ringa om testet skulle visa sej positivt. Ute igen sa Marcus att det också var ett sätt att hålla en nervös resten av kvällen. Självklart fick vi inget sådant samtal.

Men jag som ännu ville spela honom ett spratt lade min rington på så han skulle tro att hon nu ringde. Genast ropade han 'Vem är det?' ' och kom rusande. 'Jag vet inte, de är ett okänt nummer! Jag vågar inte svara!' Ni sku ha sett hans min! Den var och är guld värd! När han tog telefonen fattade han först noll, telefonen 'ringde' men ingen ringde? Då började jag gapskratta och han förstod att jag på flit skrämt honom! 'Jag tycker nog om barn, men vill gärna sova några år framåt' sa han lättad.


Äntligen fick jag honom lurad riktigt ordentligt! Två gånger på en dag, inte så illa. Det här kommer jag att leva lääänge på. F*n hur roligt jag hade!