Två veckor kvar. Två ynka veckor kvar före jobbet åter kallar efter fyra års 'paus'. Gissa om det är pirrigt! Inte med det att jag snart står där bakom kassan med ett fake smile på läpparna då kunder tror sej vara roliga, börjar och alla små knott på dagsi. Halvtid nu till att börja med.
Hembesöket gick riktigt bra. Novalie ville genast visa upp allt för sina nya dagistanter. Miliam var mer försiktig, men då han kom igång kom han bärande på alla traktorer som han kunde hitta.
Han kommer att trivas på dagis, sa Marcus. Hur så, frågade jag. Jo, förar hon visste att det var en john deere. Jepp jepp..
Emelia, som är solstrålen själv, hade inga problem med att krypa fram till 'tanterna'. Lite överraskad blev jag nog, hon som till och med främjar mot mommo! Hon tog förresten sina första steg i förrgår utan hjälp!
Jag kommer att ha det svårt att lämna barnen på dagis med tanke på vad som hände i det kommunala dagiset. Där spårade det ut helt. Jag kan dock inte gå in på det eftersom jag inte vill bryta tystnadsplikten. Förstås kunde jag skriva om våra möten (dom spårade också ut) men är ändå rädd att jag skriver någonting jag inte borde.
Nu fick vi då plats på ett nytt dagis så nu kan vi lämna allt annat skit bakom oss. Vilken lättnad det förresten var då vi fick beskedet om att alla barn fått plats där! Jag hade nog mått mycket dåligt om vi inte fått det!
Rädd är kanske inte det rätta ordet ändå, nervöst är nog en bättre förklaring. Alla mina små ska till dagis efter att varit hemma i ungefär tre år! Novalie kan inte vänta. Miliam och Emelia vet inget annat än 'hemmalivet'. Värst känns det att lämna Miliam. Jag vet egentligen inte varför. Han är min lilla klängapa. Emelia är det lätt att distrahera med en leksak, fast om hon ser mej gå kommer hon nog att ropa efter mamma, eller pappa förstås.
Hennes ordförråd är förresten större än Miliams. Är man en utomstående är det svårt att förstå honom. Mamma, tack, kakka och backa är de ord han säger. Förutom det kan han morra som morran, yla som faffas telefonsignal, vilket är sååå irriterande! Auuuu auuuu.
Emelia där emot härmar allt! Tack, goddag, varsågod, mamma, pappa, vuff..och många fler. Å så ylar hon också som en varg.
Jag är väl lite rädd att han inte kommer att bli förstådd. Ibland får vi köra 'två händer metoden' som: vill du ha en traktorkaka (vänsterhand) eller en lastbilskaka (högerhand). Det var så han valde sin födelsedags kaka som blev en traktor. Det har varit tal om stöd bilder på rådgivningen och talterapi.
Novalie går nu i talterapi eftersom hon lämnar vissa bokstäver bort eller blandar dom helt och hållet.
Men tillbaka till mej. Nu har vi då (igen) en ny chef, och jag har nya kollegor. Dom som är kvar vet att jag är bipolär men inte dom nya. I förrgår hade jag tid till en koll före jobbet börjar och då kom det till tals om hur vi ska gå vidare för att jag ska orka. Jag biter oftast en för stor bit av äpplet och tröttnar ut mej snabbt. Det vill vi ju förstås inte. Så vi pratade om hur vi bäst kan undvik det, som till exempel mellan turer, få morgon turer tills jag kommer in i alla rutiner igen and so on. Visst skulle det lätta en aning för oss med tanke på dagis. Men jag vill inte heller få 'special behandling', det är inte rättvist mot dom andra. Men förstås görs det så som chefen vill. Väntar nu på ett möte som äger rum om ca. två månader för att veta hur det blir.
Vi har nog fått en bra chef nu sku jag säga. För första gången känner jag mej inte som 'problemavfall'.
Det ska nog bli bra det här både med jobbet och med dagis. Fingers crossed.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar