Idag hittade jag en nöjd liten tös sittande på golvet med en leksak i högsta hugg. Ny börjar tur tänkte jag, för sådär snabbt kan hon väl inte ha lärts sej, hon kryper ju inte ens ännu! Dessutom har hon inte ens övat på att sitta ensam.
Så jag la henne ner i kryp ställning igen. Men nej, hon skulle minsann inte öva krypa! Hon skulle sitta.
En liten stund senare kröp hon, 'ordentligt' på alla fyra. Förut krålade hon sej framåt med överkroppen medan hon skuffade fart med knäna, rumpan i vädret.
Med sina nya talanger tog hon sej smärtfritt över trösklar och kröp med stil över ett blöjpaket. Det är nu som det börjar, ögon i nacken vore inte så fel!
Jag som egentligen inte gillar att säga, eller höra, 'tänk vad tiden går' hittade mej själv på memory lane.
Minnen från hennes födsel, första gången hon tog ett stadigt grepp om mitt finger, första gången hon skrattade..ja, ni förstår galoppen.
Sen vandrade mina tankar vidare till en konversationen vi haft med en kompis om födande. Vi gemförde våra födslar och pratade om hur våra andra kompisar upplevde sina födslar.
Mitt starkaste minne från den pratstunder var en fråga min kompis fick av hennes kompis.
'Åkte du in fast vattnet inte gått?'
Herregud tänkte jag, om vi väntat så länge skulle två av våra tre barn fötts på färjan! Med Emelia skulle vi ha hunnit halvvägs över 'grann ön'..
Åt mig valde jag att hinnorna sku spräckas när jag var sådär 9 cm öppen och bara ville att det sku vara över. Halv timme senare var ungen ute. Med båda har de spräckts på sjukhuset. Alla är ju så olika.
SvaraRaderaSamma här! Vattnet gick inte åt mig, jag åkte in för blödning och en jävla massa smärta! Men efter spräckningen var det kört! Då var det bara att börja krysta, förutom med Emelia, hon tog längre tid på sig än sina syskon (men när hon väl kom, kom ut på rekordtid).
Radera