Jag är så otroligt trött på allt prat om dagvård! Vad är det som gör en förälder till en dålig sådan för att ens barn går på dagis? Det är för fan helt sjukt!
Dagis är ingen dödsdom för ett barn. Tvärtom! Barnet lär sej att vara social, dom har andra barn att se upp till och får kompisar. I Novalie's fall utvecklades hon i racer fart! Språkutvecklingen är bättre än för många andra barn. Hon pratar tydligt och du kan förstå varje mening hon säger. Vi ville inte heller ha mammiga/pappiga barn!
Hon trivs på dagis, hon vill dit varje dag - ibland även på veckoslut, fast då är det förstås stängt. Vi kan skratta oss lyckliga för att ha ett så bra dagis som vi har här ute. Gruppen är liten och alla får sin del av uppmärksamhet. Tanterna är sakkunniga och duktiga på sitt jobb.
Jag fattar inte alls vad allt detta gnäll är om! Bara för att en förälder måste jobba för att kunna försörja sina barn och sätter dem på dagis är de inte sämre som förälder än någon annan! Har ni aldrig haft ert barn på dagis så kan ni lika bra hålla tyst, för helt klart vet ni inte vad ni pratar om! Jag är så himla trött på att måsta försvara oss för att vårt barn går på dagis. För fan, grow up people! Stick inte era näsor dit de inte hör.
Oj, dethär hade jag missat. Och jag vet att jag inte borde kommentera, för jag ser ju nog på saken lite annorlunda, men kanske det då är för att jag inte haft mitt barn på dagis(och då alltså borde hålla tyst).
SvaraRaderaMen. Utgångspunkt: Det finns bra och dåliga dagis, bra och dåliga tanter. Har emot dåliga dagis och stora grupper och ouppmärksamma/lata/okunniga/gammalmodiga skötare. Allt annat är jag okej med. Men till menet. Du skriver att hon utvecklats i racerfart och ser det som nåt bra. Och bra är det väl å, men är det nåt som är nåt man absolut ska sträva efter att ens barn gör? Blir det liksom bättre på barnet så?
Och sen ännu om mammig/pappigheten. För mig tar det nog mycket emot att tro på att barnet automatiskt blir mera mammigt/pappigt av att vara hemma, jag tror det har med temperament att göra. Dessutom tror jag att om barnet länge får vara hemma med mamma/pappa och har en trygg person att vända sig till och knyter an bra så då blir barnet i längden mera självständigt.
Jag var helt bombsäker på att du i något slag sku kommentera detta!
SvaraRaderaFöre jag födde Novalie hade jag precis samma synvinkel på allt som heter dagis. Jag ville stanna hemma tills hon var minst tre år. Ekonomiskt sett var det inte möjligt - alla vill inte leva enbart på makaroner. Marcus i sin tur såg dagis som något positivt. Så då blev det så. (Och med tanke på min depression var det den bästa för henne då) Nu skulle jag gärna vela ha henne hemma - vilket jag i princip har, men betalar fullt för dagis ändå. Orsaken till varför hon är halvtid där är ganska enkel - Då Marcus fick sin lillasyster tog hans föräldrar 'ut' honom från dagis och han säger att det var dom värsta tre åren. Dessutom hade han svårt att anpassa sej när han återvände, alla hade sina kompisar och han blev utanför - det vill vi absolut inte för Novalie!
Alla vet vi ju att det finns bättre och sämre dagis. Tanterna kan ha sina favoriter, vilket är helt oacceptabelt! Det har jag personligen fått utstå på dagis - varje morgon bölade jag som en stucken gris för att måsta gå dit. Det var inte lätt för min mamma, det ville jag själv undvika.
Tur nog har vi ett bra dagis här, med ganska få barn. Alla får den uppmärksamhet dom behöver, ingen favoriseras - vilket är en lättnad för mej!
Att hon utvecklades snabbt är bara ett plus. Hon är mer självsäker och utåtriktad, och väldigt social! Hon har ett bra självförtroende - något varken jag eller Marcus hade! Så vi ser på det från en positiv synvinkel! Tanterna gör ett fantastiskt jobb med barnen! Och är absolut inte okunniga!
I dagens läge måste man ha utbildning för att få jobba på dagis, personer som tillfälligt tas in - och saknar utbildning får inte en fastanställning! För let's face it, alla som utbildar sej till 'dagistant' vill jobba med barn, vikarier tar ofta jobb för att jobba, det stämmer förstås inte för alla.
Barn som är hemma med föräldrar tills dom är runt tre eller äldre är förstås lyckligt lottade - men inte mer än dom som går på dagis, och nu påstår jag inte att dom barnen har det bättre! Vad jag har sett av barn som varit/är hemma är att dom ofta blir klängiga, och ja, det har förstås också en stor betydelse på uppfostran. Men att enbart barnets föräldrar kan erbjuda trygghet håller jag inte med om. Oftast strävar man mot en trygg atmosfär på dagis, här har de lyckats med det. Och därmed tyr hon sej åt fler personer - vilket gör henne social - Jag som förälder skulle inte utsätta henne för otrygga miljöer!
Vi har dessutom frågat henne om hon hellre vill vara helt hemma med mamma eller både vara hemma och på dagis, hon dröjde inte med svaret. 'Hemma och på dagis, för det är så roligt där'. Så att ta helt ändra på hennes vanor och svänga upp och ner på hennes värld kommer inte på frågan.
Dagis är inte slutet på världen - och att ha sitt barn på dagis betyder inte att man inte älskar sitt barn, eller att man själv inte vill ta hand om barnet! (Som så många hemma föräldrar tror)