måndag 30 oktober 2017

Denver och Dacapo

Nu är det ju evigheter sen jag skrev sist igen. Och en hel del har hunnit hända. Till exempel har vi två nya familjemedlemmar; Poika och Bonia.
Eller Denver och Dacapo som dom officiellt heter.

Så hur gick vi och skaffade två hundar till?

Bonia är en rescue hund från Lettland. Första gången jag såg honom på bild så var det kört.
Dag efter dag var jag inne på hans presentations sida. Men jag visste ju också att det skulle vara svårt att övertala Ma till att adoptera en hund. Men jag ringde ändå och frågade på honom.

Då var vi redan tre som var intresserade av honom. Två hade ringt före mig. Och med en familj  pågick det redan allvarliga diskussioner om honom.
Föreningen ''bumppade'' oss upp till andra plats då dom tyckte att vi kunde erbjuda honom ett bättre hem på landet. Så då började en veckas väntetid.

Och så kom samtalet! Han var vår! Sen började nästa väntetid. Två månaders väntan på att få alla papper i skick. Vaccinationer, kastrering, EU pass.. and so on. Den tolfte Maj kom han äntligen till Finland! Och han var perfekt!

Hem resan från Vanda gick mycket bra. Han låg med huvudet i mitt knä hela vägen med några undantag av några pusskalas han bjöd på.

I det här skedet hade vi redan Denver hemma. Han kom till oss i April. En liten lurvig liten sak. En riktig mamis är vad han är! Och himla bortskämd! Till exempel satt han alltid i mitt knä när vi åkade bil. Ännu till denna dag vägrar han att åka i bakluckan med dom andra hundarna. Första bästa chans han får hoppar han över till baksätet och där efter på framsätet... nät eller inte, han hittar ett sätt.

Och ja, jag vet riskerna med att adoptera en hund! Speciellt en som inte är en valp. Dacapo är ungefär två år gammal. Många sa att 'adoptera en valp istället. Du vet inte vad du får av en som är äldre'. Nej, det är sant. Men hur många äldre hundar får inte natt natt piikkin för att ingen vill ha dem? Så jag bestämde från första början att välja en äldre hund. Och et går inte en ända dag som jag ångrat det beslutet!

Dacapo är mycket kärleksfull. Han pussas och kramas gärna. Vi vet inte mycket av hans bakgrund men min gissning är att han bott inne hos en familj förut. Kanske han blev utslängd, kanske han rymde? Kanske han blev 'för gammal'? Flera månader gick och ingen kom för att hämta honom hem.

Han hittades utanför en matbutik. Då hade han stått utanför redan i flera dagar tills en snäll äldre man tog med honom hem. Där bodde han tills han kom till oss.

Och Denver då? Ja, det är en helt annan historia...

(Bilden är från Maj. Denver har redan vuxit sig längre än Dacapo. Men Dalton är fortfarande störst. Ja, vi gillar stora hundar.)




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar