Vad skall jag säga.. Jag reagerade starkt på den här boken. Negativt för det mesta. Jag förstår inte Annas tankesätt eller resonerande. Men kanske jag inte behöver göra det heller. Jag skall försöka klottra ner vad jag tyckte om boken. Och om vad jag reagerade mycket starkt på.Vill man inte veta vad som händer i boken, ifall man vill läsa den själv, så läs inte vidare! Här finns en massa spoilers!
Anna växte upp i Halmstad i Sverige. Hon beskriver hur hon stundvis kände förvirring, ångest och manisk. För mig tyder det på depression. Men om det var så kom det aldrig fram i boken. I det här skedet kunde jag ännu relatera mig. Det är ju känslor jag också gått igenom. Ofta. Och ibland har jag också känt att jag 'saknat riktning' som hon beskrev det som. Men hennes sätt att hantera det ser ju mycket olikt ut än min.
Så en dag mötte hon en äldre man, tio år äldre än henne. Han var muslim. Hon berättar hur dom satt i flera timmar och diskuterade om livets mening, om riktningar, om rätt och fel och religion. Hon var 23 år när hon konverterade till muslimsk tro. Hon bröt kontakten med de 'otrogna'. Människor som inte trodde på Allah. Människor som var orena och som inte skulle komma till paradiset.
Familj och vänner gjorde ett försök att 'rädda' henne. Hon blev inlåst på en stängd avdelning på ett mental sjukhus. Här kunde hon inte klä sig som en muslims kvinna men hon gjorde vad hon kunde. Hon täckte håret med en handduk och knöt en handduk runt midjan, byxor var ju utom frågan. Så en dag hälsade Walid på. Skrattande frågade hon hur hon hade tänkt att hon skulle bli utskriven om hon fortsatte klä sig så. Så hon klädde sig i byxor igen. Hon blev utskriven dagen där på med orden 'förmodad hasch psykos'.
Sen gick det fort. Två veckor senare, efter första mötet, var hon gift med Walid. Hon fick 20 kronor i bröllops gåva. Efter bröllopet blev han mycket kritisk gentemot henne. Han lärde henne hur man klär sig, hur man går, hur man pratar, hur man äter, hur man ber, hur man duschar, hur man läser koranen.. Listan är lång. Och hon lyssnade och lärde sig. Redan första kvällen klippte han sönder i princip alla hennes kläder och fotografier från hennes 'otrogna' liv.
Anna blev mycket religiös. Senare blev hon också 'Syster Online' och konverterade många 'otrogna' till den muslimska tron. En av dem var Josefin. Hon ifrågasatte inte hennes man då han berättade att Allah ville att han skulle ta Josefin som sin andra fru.
Men äktenskapet höll inte. Walid ansågs inte följa det strikta muslimska tron. Han bad inte som han skulle, han drack och rökte och han klädde sig inte enligt 'koden'. Det var grunderna till skilsmässan. Skilsmässan godkändes. I det här skedet flyttar hon och hennes två barn hon fått under sitt äktenskap med Walid till en annan lägenhet. Men det skulle inte räcka länge före hon träffade en ny man. Det blev dock komplicerat. När Walid hörde om hennes plan att gifta om sig klagade han till högre uppsatta män. Anna bads gifta om sig med Walid. Han hade 'förtur'. Om hon senare ville skilja sig, fine, då skulle det vara den slutliga skilsmässan. Hon ansökte om skilsmässa igen, av samma anledningar. Där efter följde en vänteperiod. Samma dag den var över fick hon ett samtal av Slimane. Mannen hon ville gifta om sig med.
Bröllopet utfördes över telefon eftersom det var för riskabelt för honom att passera gränsen. Då hade hon träffat honom i person en gång och pratat i telefon två gånger. Walid blev rasande och kidnappade barnen. Men Anna valde ändå att flytta utomlands, till Berlin, utan barnen. Om det var Allahs vilja skulle hon få tillbaka sina barn en dag. Och den dagen skulle senare komma. Barnen flyttade in hos henne och Slimane.
Slimane var dock inte vem han sa han var. Hans riktiga namn var, enligt boken i alla fall, Said Arif, som senare skulle bli en väldigt högt uppsatt 'krigare' i Al-Qaida.
2001 flyttade familjen till Georgien. Anas skulle fylla fem år och Adam var tre. Där anslöt sig Said till träningsläger. Pojkarna fick lära sig skjuta med vapen. Anas beskriver det senare som 'det var den lyckligaste tiden i mitt liv'. Han fick också genomföra ett 'mans prov'. Och det här tycker jag är vidrigt. Han måste skära halsen av ett får.
Senare åkte Anna tillbaka till Sverige för att föda sitt tredje barn, en flicka, Sara. Senare flyttade de till Syrien. Där försvann Said en dag. Han hade blivit fängslad. Anna och barnen sattes i husarrest. Hon var gravid igen och väldigt tacksam att hon blivit gravid igen före Saids fängslande. Hon födde en pojke, Khaled.
Anna och barnen var övervakade dygnet runt av två poliser. Men ändå lyckades hon ta sig ut och kontakta sina föräldrar som i sin tur kontaktade den svenska ambassaden. Men det skulle inte vara så lätt att ta sig ut ur Syrien. Hon blev flyttad till en annan bostad i husarrest för att ambassaden inte skulle hitta henne. Och senare skickad till ett fängelse med barnen. Och till sist satt på ett plan tillbaka till Sverige.
Här har jag mina tvivel. Om hon suttit i husarrest så länge och så överbevakad, varför sätta henne yks kaks på ett flyg hem? Hon var ju ändå misstänkt för terrorism och pengatvätt. Hemma väntade förstås långa förhör där hon svarade så kortfattat som möjligt.
Said blev så småningom om förflyttad till Frankrike där han senare dömdes till fängelse. Då började de skriva brev till varandra efter många års tystnad. Said klassades som farlig terrorist, en hel drös poliser hade eskorterat honom till Frankrike. Men efter fängelsestraffet fick han husarrest. Därifrån rymde han två gånger.
Om han nu var så farlig och Frankrike har så hårda regler, varför så bristfällig övervakning?
Hemma i Sverige var Anna fortfarande mycket religiös. Hon böt till exempel skola från kommunal till en muslimsk, där det inte fanns musikundervisning. Dom hade då flyttat till Stockholm.
Pojkarna fick då gå i moské för att lära sig koranen. Men där tittade de på filmer från kriget där både människor och djur slaktades. Anas sa senare att han önskat att han aldrig hört gurglet av döende människor. Detta tillåt Anna. Men pojkarna förbjöds från att svära, lyssna på musik, titta på nakna människor eller stjäla.
Men så en dag saknade hon sitt gamla liv. Lite i taget och bakom ryggen på sina systrar, tog hon av sig slöjan. Hon började lyssna på musik och titta på tv. Hon tog kontakt med gamla 'otrogna' vänner. Hon hittade en ny man. Hon hittade tillbaka till sitt gamla liv igen. Hon ville ha skilsmässa från Said.
Jag måste ärligt säga att jag ifrågasätter boken. I bakhuvudet tänker jag på boken 'Gömd'. En bokserie som var mycket populär ett X antal år sen och 'verklighets baserad'. Det var den ju inte. Jag kan ju inte säga att det inte stämmer till en viss del. Men jag tror att den är, i alla fall lite, överdriven. Alla hon beskriver är högt uppsatta i terrorist verksamheten till exempel. Och jag kan inte tro att hon inte ifrågasatte sina män någon gång. Att hon blint litade på högre makter. Men så har jag ju inte gått igenom det själv. Jag kan ju inte tala för andra.
Det som slog mig mest av allt var hur barnen fick växa upp. Hur hon var glad för attacken mot World trade center, hur hon beundrade dem som dog martyr döden. Något jag också undrar över är hur och vad barnen tänker idag. Vilken väg väljer dom? Och hur tar man sig ut då man så starkt trott på någonting?
Det här är en bok jag i normala fall inte skulle läsa. Jag tog en chans. Jag var inte ens säker på att jag skulle komma igenom hela. Men det gjorde jag. Men det blir nog bara en 'en gångs bok'. Så illa berörd blev jag ändå av den.
Boken heter Älskade terrorist, och är skriven av Anna Sundberg & Jesper Huor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar