Sjuk?

Sjuk? Du ser inte sjuk ut? Nej, det gör jag kanske inte. Men det är en daglig kamp när sjukdomen inte ses utanpå... tänk till innan ni dömer folk.

Det är en text som nu cirkulerar på facebook (var annanstans). Själv har jag diagnosen bipolär depression, det har jag redan nämnt i flera inlägg tidigare. Då jag för över ett år sedan började blogga var det meningen att jag skulle skriva, inte bara om dom bra perioderna, men också dom svåra. Det har jag inte vågat.Vem skulle förresten orka läsa om sånt? Att skriva blogg handlar ju inte om sådant som är 'dåligt' i vardagen. Allt ska vara tipp topp och dans på rosor och så vidare.

Bloggar du om sådana saker gör du det anonymt. Det har jag också funderat på, men en blogg räcker för mej. Så hur är det, vill ni läsa om mina knyck till botten och upp tillbaka?

Jag kan ju bjuda på ett litet smakprov eftersom mitt sista ryck hände fem dagar sedan. Jag vaknade upp och kände mej skit. Det blir bättre bara jag tar mina mediciner, det brukar ju hjälpa tänkte jag. Men de gjorde dom inte. På förmiddagen fick jag ringa till min läkare för att få sjukledigt för den dagen. Ingen vill väl se kassörskan sprutgråta heller? Hon hade inte tid. Då ringde jag till psykiatriska mottagningen istället, det handlade ju ändå om ett nytt ryck. Hon hade inte heller tid. Då smög sej ångesten på. Efter att inte fått tid på någondera håll ringde jag till min förman som tog det förvånansvärt lugnt. Jag som är van med suckar och irritation i andra ändan på linjen.

Sjukintyg ville hon förstås ha. Men vad göra då det inte finns lediga tider någonstans? Jag hade ju redan provat på dom två ställen som jag visste kunde hjälpa mej. Envis förman som jag har fick jag en telefontid till läkaren och på så vis fick jag mitt sjukintyg. Nu mår jag igen mycket bättre, det gjorde jag förresten redan dagen därpå, men det kunde jag ju inte veta då sjukintyget skrevs ut.

Så varför vågade jag dela med mej nu? Jo, för att det var en mildare krasch som inte höll i sej mer än en dag. Då jag på allvar kraschar, kraschar jag hårt, och då handlar det om mer än några få tårar och ångest.