Bilder o dagis

Dagisbilderna är här. Dom kom fort i år. Alla bilder blev lyckade på våra små. Syskonbilderna ser lite roliga ut, inte att tala om gruppfotot där Miliam har en riktig rolig grimas på. Lite tungt känns det att se på gruppbilden och veta att det är den sista bilden som tas på dagis. Dagiset skall nämligen stänga i Maj. Jag behöver knappast berätta hurdana känslor jag bär på om det beslutet. Det känns tung att veta att det enda alternativet vi har till dagvård kan vara det kommunala dagiset. Om inte kommunen kommer på en annan lösning, vilket jag hoppas innerligt på! Jag vill verkligen inte lägga barnen tillbaka i kommunal vård! Jag skulle bryta ihop totalt! Alla som vet om vår fight med det kommunala dagiset förstår, för er andra kan jag garantera att jag verkligen inte är en snobb som bara privat vård duger åt! Nu är det bara att vänta och se vad som sker till näst och hoppas på att kommunen tar ett vettigt beslut!

Hemma igen

Mitt liv har mest bestått av sjukhusliv och lastbilshäng dom senaste veckorna. Lika intressanta båda två må jag säga. Men nu är jag äntligen hemma igen, på egen begäran skrevs jag igår ut från avdelningen! Yay! Jag känner mig tillräckligt stabil för att klara av vardagen och allt vad det innebär igen. Då jag la in mig, av egen fri vilja, var allt en enda stor soppa. Jag hade svårt att komma upp på mornarna, koncentrationssvårigheter, känsla av tomhet och en viss desperation, att duscha var ett projekt för sig, och det enda jag gjorde var att rastlöst gå omkring och att storböla för minsta lilla motgång. Ostabil var vad jag var, jag må inte vara helt stabil ännu heller, det tar sin lilla tid, men det känns så skönt att sträva till det här hemma och inte inne på avdelningen där jag förövrigt utvecklade en mildare variant av depression. Hela Måndagen var ett enda helvete! Och Söndagen före det för jag visste att jag var tvungen att åka in på Måndag igen, då du är inlagd får du all din medicin gratis från avdelningen och dom delar så klart bara ut mediciner tills en överenskommen dag efter det är det loppu slut. Så fort jag steg in genom dörren braka det löst, första ångestattacken slog på redan då. Den följdes sen av många fler under kvällen. 'Det finns medicin för det' sa läkaren, men jag vägrade att ta dom. Dom har ändå ingen effekt mer, istället valde jag att sova bort alla känslor. Konstigt nog kom ingen sköterska och checkade upp på mig på hela kvällen vilket jag var rädd för att dom skulle göra, jag hatar att visa mig svag framför andra människor! Ändå händer det allt för ofta. Jag till och med hatar att visa mig svag framför Marcus, men det händer hela tiden! Måndag kväll gick åt att sitta på wc golvet på avdelningen och bara snyfta i telefonen, Marcus har det verkligen inte lätt alla gånger. Ändå står han ännu vid min sida, en bättre karl kunde jag inte önska mig <3

Den längre hempermissionen jag var på från Torsdag till Måndag morgon gick ganska bra! Torsdagen gick jag rastlöst omkring här hemma, jag visste inte riktigt vad jag sku hitta på. Det finns massor att göra men var börjar man? Fredagen gick bättre. Då hade vi tumis tid med Novalie. Mest tittade vi på hennes nya favorit Krambjörnarna på Netflix, eller rättare sagt försökte titta, hennes mun går i ett nu för tiden med en massa finurliga ideer och funderingar. På dagis har vi fått många komplimanger angående hennes sociala förmåga, idérikhet (påhittat ord här) och hur väl allmänbildad hon är. Alltid lika roligt med komplimanger som dessa! Idag är det Miliams tur att vara ensam hemma med mamma (kommer att bli en massa lastbilsprat). Vi har kommit överens om att jag inte tar allt för mycket stress på mig för hastigt efter att jag kommit hem och därför har jag bara en i taget tills vidare, ett system som tillika är förnedrande men fungerande. Jag känner mig som en looser mamma som inte (ännu) orkar med alla tre, jag har trots allt fixat dom till världen. Men eftesom ingen av oss vill ha mig ner i djupet igen är det det vi går efter.

Men som sagt gick hempermissionen bra. Vi bland annat tältade. Två meter från terrassen men ändå! Det var Novalies idé, 'jag vill campa jag vill campa jag vill campa', i ett tills vi gav med oss. Marcus skratta åt mig då jag tvingade honom att bära ut den ''tunna madrassen''. Förra gången var det så hårt, obekvämt och kallt (!) så det var nu bara en fix idé jag fick för mig. Sen sov jag som en prinsessa skall ni veta! Inte som förra gången då jag gick in runt tre tiden för att fortsätta sova i sängen istället.
Vädret var ju också på vår sida så det blev plaskande också. Något vi definitivt kommer att göra ikväll igen! Huh, det är varmt!

Sånt den här gången. Kanske inte det mest givande inlägget men en update ändå.

Nya meds

Jag får offentligt be om ursäkt åt alla er som väntat på respons av mig på fb, whatsappen, mailen..you name it. Jag har igen nya mediciner som gjort mig otroligt trött! Hela förra veckan är en enda stor suddig 'blur' för mig. Jag sov genom hela veckoslutet och nästan hela veckan. Att sova sittande i en lastbil är inte det bekvämaste men det gjorde jag då dom inte riktigt tyckte om mitt sovande på avdelningen, så otroligt trött har jag varit! Så sånt den här gången. Jag ska svara åt er alla bara jag hinner och orkar. Lovar.

Växlande

Idag är det en sjukt jobbig dag då det känns som hela världen är emot mig. Jag vill bara hem, inget annat, bara hem. Hem till allt stök och tjafs och barnskrik. Allt annat räknas som ett bättre alternativ än att sitta här just idag. Allt smakade skit då jag vaknade runt sju tiden. Morgonmålet, som jag visserligen skippade, serveras klockan åtta så mellan sju och åtta får jag ingen sömn. Det gör mig sur, för det ända jag vill är att sova, eller umgås med någon vän, men i brist på sådana vill jag bara sova. Åtta tiden vände det mot det bättre, för en hel timme, woop woop liksom, slapp jag det här stället! Men så kom jag hit, igen. Det är visserligen inget fel på själva platsen, det känns bara helt fel för mig just idag då jag inget hellre vill än hem! Det blev Pretty little liers maraton ända tills jag kom igenom alla avsnitt, då brast det. På eftermiddagen släppte det helt. En halvtimme satt jag hos läkaren och storbölade, sen fortsatte jag ännu inne på rummet. Resten av eftermiddagen gick åt att störa Marcus på jobbet, och storböla i telefonen. Rolig eftermiddag för oss båda.. Men det lättade en aning på min ångest efter det och ökade säkert på hans. Så vände det igen då vi aktiverades lite här på avdelningen. Idag fick vi steka plättar, ett till woop woop där.. Nu är det helt skit igen! Jag vill sova, jag vill hem, jag vill veta vilken diagnos jag har förutom bipolär, så jag läste mera på om borderline. Och vips, så själv diagnostiserade jag mig. Jag känner igen mig så bra! Följande text beskriver mig så bra:

Det främsta problemet för personer som lider av borderline är deras emotionella instabilitet och svårigheten att reglera sina känslor. Detta kan i sin tur leda till relationsproblem (dom har jag haft en hel del av) och svårigheter att behålla en stabil självkänsla. En person med borderline känner alla känslor mycket starkare än någon utan diagnos. Man brukar säga att det är som att leva "utan hud" och syftar då till känsligheten som uppstår. Känslorna hos någon med borderline växlar väldigt snabbt men är väldigt intensiva. Det är vanligt att man med borderline-personlighetsstörning har svårt att finna ett normalt mellanläge för känslorna och ofta och snabbt pendlar mellan ångest, desperation, depression och glädje.

Jag kan inte förklara hur alla dessa känslor går ihop, bara att jag känner dom varje dag, just nu som: Ångest över att vara här, desperation över att vilja hem, depression för att vara ifrån barnen och glädje för att jag har en familj som väntar på mig där hemma. Imorgon, eller om fem minuter, kan det handla om något helt annat. Ibland har jag riktigt bra dagar också men som jag sa till en sköterska: Jag kommer bättre ihåg dom sämre dagarna då jag är nere och dom bra då jag är uppe. Så det är väldigt svårt för mig att säga hur jag egentligen mår, till och med på minuten, för det pendlar så mycket under en dag! Här har vi nu beviset på det! Så kan en dag i mitt liv se ut. Det är inte alltid kiva att vara jag.
Fast nu känns det lite bättre igen efter lite ventilation och ett samtal med en sköterska. Att så snabbt vände det igen! Jag kan bara inte fatta varför det måste vända så mycket och så ofta, jag vill ju bara vara 'normal', om det finns något sådant..

Annorlunda midsommar

(Ett till depressionsinlägg så för er som redan fått er upp till öronen kan hoppa över!)
När alla andra bombarderat Facebook med midsommar hälsningar och midsommar bilder hit och dit har jag istället hållit tyst om min whereabouts. Jag har nämligen själv suttit inne på avdelning i körförbud. Att börja ny medicinering just före långledigheten var ingen höjdare till idé. Så varför inte ta bussen hem? Jo, tack. Om jag bara fått. Istället har jag suttit här, förutom i körförbud men även i observation. Min tid har gått åt mycket ångest över ensamhet, irritation över min sjukdom och skuldkänslor för att inte kunna vara hemma med min familj, ni vet, en normal midsommar. Tur så var det dåligt väder, annars hade det pärtat ännu mer, haha. Och ännu mer skuldkänslor då jag inte klarade av att vara med familjen den dagen dom kom på besök. Mina nerver är inte i skick mer. Min stubin är kortare än i serier, PAMM säger det genast. Så deras besök blev kort, för barnens skull. Efteråt blev det en massa tårar på rummet för jag känner mig som världens sämsta mamma, långt ifrån kan jag ändå inte vara. Nu när dom håller på att minska på Lyrican är jag helt screwed upp. Känslorna är överallt och ingenstans. Antingen är jag så ångestfylld och nere eller så går jag på rosa moln och på övervarv. Min ork kan svänga på bara nån sekund lika så mina humörsvängningar. Jag försöker hålla allt detta under kontroll men det känns som om jag bara tappar gräppet om den kontrollen ännu mer! Sköterskorna vill jag inte störa så dom har ingen aning om vad jag går igenom och tror antagligen att jag är i skick, snart skickar dom väl hem mig, ostabil igen och med (i mitt tycke) fel medicin och diagnos. Visst, vissa symptomer passar in på mig, men långt ifrån alla. Jag troro själv mer på Borderline vilket är en emotionell instabil personlighetsstörning. Diagnosen är då inte ännu fastställd, den rätta försöks ännu hittas, vi hoppas på det bästa! Sådant nu. Hoppas ni har det kolossalt bättre än mig just nu och att ni hade en bättre midsommar än vad jag hade! Tack och hej för mig denna gång.

Det passar in på så många!

Idag är en "jag vill minnas dag." Kosta vad det kosta vill! I don't care!

Citat

"Min egen hjärna är för mig den mest oförklarliga av maskiner - alltid surrande, hummande, svävande, rytande dykande och sedan begravd i lera."
- Virginia Woolf

"Om du går igenom ett helvete, fortsätt gå."
- Winston Churchill

"Jag tycker om livet. Jag har ibland varit vansinnig, desperat, totalt olycklig, plågad av sorg, men genom alltsammans vet jag fortfarande att bara vara vid liv är en storartad sak"
- Agatha Christie

"Det bästa med framtiden är att den kommer en dag i taget."
- Abraham Lincoln

"Överdriven sorg skrattar. Överdriven glädje gråter."
- William Blake

Ingen vanlig vardag mer

Sist lovde jag att hålla er uppdaterade om mitt mående i en dag. Nå, det sket sig. Ångesten övergick från 100% till 1000% på två timmar, en halv timme senare blev jag av egen fri vilja inlagd på avdelningen, igen. Terapeut besöket visade sig att vara hemskt! Vi förstod inte varandra ett dugg. Personkemin funkade inte alls! Nå, det var bara första besöket, en chans får hen ännu men sen är det slut om det fortsätter på samma vis. Hen gjorde mer ont än gott och jag gick med tårarna strömmande ner för kinderna därifrån. Jag hade turen att träffa R på vägen ut som hjälpte mig få en plats på avdelningen. Här lungnade jag sen ner mig betydligt med hjälp av personalen och en opamox. Igår mådde jag super! Så fort vände det! Jag höll mig igång hela dagen. Jag spenderade en hel dag med min fammo vilket gjorde mig super glad! Vi pratade även om pappa och hur det var den sista dagen han var i livet. Jag säger inte att det han gjorde var rätt men jag beundrar hans starkhet och beslutsamhet! Det är något jag också vill vara, stark. Det enda som skiljer är att jag vill fortsätta kämpa, jag vill leva! Nu är det även tal om att det kan ligga en annan diagnos bakom min bipoläritet. Vilket jag länge själv funderat på. Så nu blir det en ny utredning. Jag har verkligen en bra läkare nu som lyssnar! Min viktuppgång ska försökas få under kontroll. Och jag har bett om att personalen ska kontrollera mina inköp så jag inte tar in godsaker till avdelningen!  Nu ska det tammefan bli ändring i min kost! Så jo, sånt är det på gång igen. Men hej, nu tänker jag inte gömma det mer! Mina inlägg kommer nog att handla om avdelnings liv en tid framöver. Jag hoppas på lite stöd av er så jag klarar av att vara borta från min familj i några veckor igen, det är det som tar hårdast på. Men jag vet ju att jag behöver det här! Nya mediciner i nassun igen o så är jag good to go again! Håll tummar och tår uppe för mig så det är sista gången jag behöver gå igenom det här!

Varje Måndag morgon

Min syssla varje Måndag morgon. Fylla på dosetten på mediciner som gör mig fet (ordagrant). Jag som redan trodde att jag gått ner i vikt men nehep, uppåt bara. Att jag sen kan bli ledsen. Hoppas I förstår min frustration och byter ut mina mediciner! Har ångest till hundra idag! Idag har jag både tid till hjärnskrynklaren och telefontid till överläkaren, som tur! Känns som om jag verkligen håller på att bli kokkoo idag. Jag har helt blandade känslor. Blandad depression som jag har så kan det ändra på en liten stund. Håller er uppdaterade idag så får ni en bättre bild på hur min vardagliga situation egentligen ser ut känslomässigt! Om det inte intresserar er kan ni ju hoppa över mina inlägg idag, det kommer att komma en hel del..

Att tälta

Så här i efterhand undrar jag nog varför jag köpte ett tält till oss. Jag har länge tjatat om ett men fått motstånd på den fronten. Nu har vi ett. Vad Tove vill ha får Tove till slut. Det backfired en aning. Om vi nu en gång har ett tält så tältar vi också, inatt, menade Marcus igår kväll. Så blev det. Bara barnen har egna sovsäckar så till mig och Marcus drog jag ut filtar, täcken och dynor. Han hade roligt åt mig för 'sådär campar man ju inte'. Men inte att jag ville frysa! Det gjorde jag ändå! Flera gånger bad jag Ma hålla om mig och dela täcket med mig, vilket han gjorde ända tills jag somnade om och sen var det samma rumba igen. Klockan tre gav jag upp. Då gick jag in. Att skaka av köld är liksom inte riktigt min grej. Där sov jag sen on/off med en massa konstiga drömmar och en jävligt sjuk hals. Barnen gillar i alla fall att campa nån meter från terrassen, länge sov dom också om man jämför med vanliga tider. Frisk luft gör sitt. Just nu sover Novalie t.o.m sin dagssömn i tältet. Tummen upp för det men tummen ner för tältning för min del..

Grodor

Inatt drömde jag om ett bröllop där bruden skulle kyssa en groda för att den sen i sin tur skulle förvandlas till brudgummen (det gick inte riktigt som tänkt). Vid morgonmåls bordet blev det sen diskussion om grodor. Jag har pussat en groda sa Novalie. Fast historien ändrade hastit till, vi såg en groda när vi grävde efter mask med mamma, men den var för snabb. Man ska inte gå o pussa grodor sa pappa. Varför inte frågar en storögd tös. För dom kan vara giftiga! Men jag har ju sett giftiga ormar och grodor då när vi var där (Högholmen) o dom gjord ju ingenting! Varpå pappa suckade, bara pussa inga grodor eller ormar!

Dröm prinsen får nog komma i en annan form än en grodas..

Jag är inte sjukdomen, jag bara har den!

Igår fick jag min saliga dos av Skärgårsvägen. Först åkte jag in till Åbo soptipp med Marcus, jätte romantiskt. Det var då jag såg skalet av vad som en gång var en fungerande lastbil. Aaanyway. I lastbilen satt vi och diskutera om hur omgivningen reagerar på min sjukdom, och mig och hurdan smäll han fått tagit. Om vi nu tar han först för att vara artiga. Att jag är bipolär är inget han gått runt och pratar om precis och jag som förut hållit tyst (sen -09) tills nu så visste inte många om det, nu vet väl alla kan jag tänka mig. På en bastukväll berättade han det sen åt en kompis som antagligen före det hade tänkt att det inte passar att hänga i dom krätsarna mera, vilket inte alls stämmer. Fråga mer ut honom bara! Där hade han sen suttit och förklarat vad det innebär att ha en sådan härlig diagnos (det är ju helt hur man tar det) och hur det är att leva med en som har insjuknat i helvetet. Jag blev så glada när han berättade det! Dels för att kaverina nu vet att han inte blivit en total snobb  sen han träffade mig och för att hans kompis ville veta mer! Tyvärr har han lite kontakt med sina kompisar längre och jag tar hela skulden för det. Om jag bara kunde vara 'normal' som alla andra! Då behöver han ju inte oroa sig lika mycket som nu. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så vill/vågar jag inte vara ensam hemma periodvis, men jag jobbar på det!
Sen kommer vi till det här med mig. 'Du borde våga gå ut mer', 'du borde våga prata mer'.. Du borde finns det mycket av. Jag kanske borde, men då jag redan 'bordat' då? Nu pratar vi om omgivningen, hur jag borde passa in mer. Hur jag borde våga mig ut bland folk mer och hur jag borde våga prata mer för att få (ens) några bekanta. Men då jag är folkskygg, och har socialfobi i perioder, och då jag alltid spyr grodor då jag försöker prata med någon. Borde själv sen! Dessutom är det testat så här via bloggen också och det gick ju bra, det är nu fler år sen och en helt annan historia. Men det satte förstås sina spår!
'Folk kanske inte vet vad dom ska säga', hej är en bra början. Bara ni inte frågar hur jag mår för då kan tårarna börja spruta om jag mår dåligt! Jag vill ju inte heller ljuga och säga att allt är bra då det inte är det o då blir det pinsamt, vad svarar man liksom på det? Så undvik den frågan, tack! Många drar sig dessutom undan då jag berättat om min sjukdom för det blir 'jobbigt' att vara vän med någon som är sjuk. Men det är bara en sjukdom, jag är diagnostiserad men jag är inte sjukdomen, jag bara har den! Utan att skryta kan jag ärligt skriva att jag är en starkare person för att jag är bipolär för jag orkar leva med sjukdomen varje dag! Jo, jag måste söka hjälp ibland men det visar ju bara att jag kämpar emot, jag vill leva, jag vill bli bättre! Jag vill så mycket! Helt frisk blir jag aldrig men jag tänker tammifan bli så bra som jag kan! För mig och för min familj. De är mitt mål.
Jag önskar bara att jag inte skulle bli dömd. Och att folk inte skulle tänka på mig som mindre värd, för det har nått mina öron och det drar mig ner i djupet igen! Som sagt: Jag är inte sjukdomen, jag bara har den! Tyvärr.

Igår var jag dessutom ut med min svägerska på en shoppingrunda. Det är där den saliga Skärgårdsvägs åkandet kommer in. En gång in, en gång ut, en till gång ut o så in. Nu blev jag ju helt förvirrad, kanske inte så konstigt. I alla fall, shoppingrundan. Det for en hel del pengar vi inte har igen..jag är tyvärr ganska bra på det. Jag kom hem med ett tält, sovsäckar, sovunderlag och en hög andra grejer. Tokmanni är faktiskt billigt! Jag rekommenderar att fara dit! Vi hade en rolig dag, i alla fall jag. Jag gör gärna om det igen Malin! Tack för sällskapet och en lyckad shoppingrunda! Fast nästa gång kör jag..

Död

I början av min o Mas relation åkte jag ofta med den nu döda lastbilen. Mitt flyttlass från södern gick med denna lastbil. Såna minnen! R.I.P volvon.

Natt tankar

Nu är jag här igen och klockan är bara fyra. Egentligen har jag inget vettigt att skriva om men får inte tag på sömnen heller. Så det kommer en hel drös med natt tankar igen. Mina tankar går på övervarv igen, precis som om någon trampat ner gaspedalen och bromsen gått sönder (vilket jag en gång varit med om 'in real life' och det är allt från roligt kan jag intyga!). Det är så en manisk period vanligtvis tar sin början. Så imorgon går kanske hela jag på högvarv. Det kan händer två saker då jag blir manisk. Antingen får jag i huvudet en massa saker som jag borde få gjort, som alla av mina tusen projekt (som jag sen hoppar mellan o får inget klart) eller så slår det så mycket över att jag inte vill vara ensam. Det har också hänt sig att jag blivit så tvångsmässig i ett av mina projekt i ett maniskt skov så jag inte har gjort annat än det i upp till en månad. Det var så första julstrumpan blev klar, den söker fortfarande ett nytt hem *wink wink* Inte har jag ju bara tre andra att sy färdiga nu, I rest my case.
Annat som händer då jag blir maniskt, förutom att jag klarar av allt, är att jag blir socialare än normalt. Därför är det svårt för mig att bo på en plats utan vänner. Men det skulle det väl vara för vem som helst! Senast igår sa jag, igen, åt Marcus att jag inte trivs. Jag har börjat klättra på väggarna igen. Så stackarn får börja höra på den visan igen (igen är ett poppis ord). Vi har ändå inga planer på att flytta så ni vet det. Det var så skönt att vara i Svartå förra helgen och få träffa vänner och min lilla söta Guddotter! Ärligt skrivet så skulle jag nog hellre bo där som det är nu (det här är ju sen sånt Marcus vet om). Men nu är det ju inte så. Annat maniskt då. Jag hör inte, enligt mig själv, till den bild som ges av en manisk person. Jag tappar inte hela självbehärskningen och jag vet rätt från fel. Jag har aldrig varit i kontakt med polisen om man inte räknar med då jag en gång bussa poliserna på mitt ex för olovlig körning eller blåstest. Bara några exempel. Alla dras liksom under samma kam fast alla inte passar in i 'beskrivningen av en bipolär patient'. Störande. Därför är tiga inte guld i detta fall! Våga prata och våga fråga!

Haha, älskar hur Nasse och Elis (han byter namn varje dag) börjar tigga då Marcus går förbi, vad då fästa vid en som inte tycker om djur som 'går i sin egna skit'. Gotta love Marcus! ♡

Pliiis

Någon som kan joina mig på Lördag kväll på Buffalos ribs party? Bordet är beställt men min date avbokade i sista sekund. Anyone? Pliiiis, jag vill ut!

Going mad?

Jag har en medicin som klassas som en drog (det visste jag inte då jag fick den utskriven). Det är just så jag känner mig då jag tagit den, drogad! Jag kan se och höra saker som inte är där. Som dusch incidenten inte så länge. Så här efteråt skrattar jag åt hela saken, jag menar, visst är det lite komiskt att kolla varje knut droppande våt och med schampoo kvar i håret. Men det är bara en sak av många. En incident, den som skrämde mig mest, hände då jag ännu var på avdelningen. Det var varmt den dagen och jag och min fammo hade varit på kirppisrunda tidigare. Det hände då jag körde tillbaka till avdelningen. Jag såg en bil komma emot, helt klart och tydligt, lampor och allt, så jag drog ut mot kanten på en smal, krokig väg där man helst inte vill möta en annan bil. När jag tittar upp nästa gång är bilen borta! Den är varken framför eller bakom. Bara borta! Det var första gången jag kunde se rakt på en sak som inte var där utan att förstå att den inte var riktig!
En annan grej som hände då jag förra helgen ensam gick ut med hundarna skrämde mig också lite, fast inte lika mycket. Jag svängde in på en väg där du kan se flera kilometer framför och bakom dig om det kommer en bil (beroende på vilket håll du kommer iftrån såklart), vilket jag var rädd för för hundarna gick lösa. Bäst som det var då jag vände mig om såg jag en traktor på vägen, lyse och allt, den verkade komma lååångsamt fram. Jag vände mig om en gång till för att se hur långt den hade hunnit för att kunna skynda på hundarna. Då var den borta! Poff, borta!

Det är därför jag nu fixat en telefontid till läkaren för att få medicinen bytt. En ovanlig biverkning till Lyrican som skall dämpa min ångest är just, wait for it...ökade syner! Finns det en ovanlig biverkning eller en liten chans till någonting så händer det mig! Se bara hur det gick med spiralen!
Såja, då har jag tjänat (kasching) flera kokkoo poäng i era ögon igen. Heja mig!

Psst, jag får köra bil bara jag väntar tre timmar efter jag tagit min medicin så ni behöver inte oroa er för mig där ute på vägarna.

Morjens!

Det bara måst finnas en oskriven regel: alla lastbils chaufförer måste hälsa på varandra.

Morjens hälsar en lastbils chaufförs passagerare! 

Härlig morgon!

Solen skiner och fåglarna kvittrar och jag svävar på rosa små moln för idag får jag åka med min bättre hälft till Kasnäs! Just nu ler livet - bara för en sådan liten sak! Tänk att en sån piku liten grej kan göra en så glad! Hoppas ni också får en bra dag! Nu ut och se på nya vyer! Smily på det :)

Till salu del 1000

Nu säljer vi denna pink plast lekstuga. Någon som är intresserad? Bjud!

Sluten blogg?

Jag funderar på en sluten blogg. Det finns saker jag inte vågar eller vill skriva ut på en öppen blogg. Vem skulle vara intresserad att fortsatta läsa om jag sluter bloggen?

Helgen 7-8.6 -14 (Högholmen)

Vi åkte till Svartå för att besöka Barnens sommarfest på Ramsholmen på Lördagen. Jag blev dock lite snål, 15€ per huvud är lite väl mycket för en familj på fem (för tre timmar)! Så det blev inget av det. Istället bringade jag och min syster några timmar i stallet istället. Än en gång hoppade jag upp på hästryggen och det var lika roligt som sist. Oj vad jag har saknat att få rida! Av någon konstig anledning var jag mer nervös den här gången än den första. Elin trodde nog det berodde på att ridläraren inte var med denna gång, jag tror mera på att jag skulle ha behövt en Opamox. Det gick ändå bra så min nervositet var helt i onödan. Pelle var sitt vanliga jag, 'orkar inte gå framåt, hej, nybörjare stick hem'. Så det började trögt. Jag fick han dock till sist att ens lite värma upp. Trögt gick det framåt men till sist efter en envis kamp fick jag honom i trav. Jag skänklade på något vis fel där i några varv så jag fick honom i galopp också. Härlig känsla tillika blandat med panik. Jag hade för långa tyglar för galopp i det skedet. Tur så är han en lätt häst att få i halt, det är trots allt hans specialitet, haha. Nu bara längtar jag tills nästa gång! Kanske det så småningom börjar komma tillbaka hur tränset skall sättas på på ett smidigt sätt också, lite klumpig är jag ännu. Men det är helt förståeligt, det är ändå så länge sen jag jag själv höll på med hästar! Sakta men säkert, Elin, snart klarar jag av allt själv, promise.

Jag och Elin på varsin fin häst. Jag på Pelluskan och Elin på Haidit.

Då det inte blev någonting av Barnens sommarfest på Lördagen bestämde vi oss istället för att besöka Högholmen på Söndagen. Såhär i förbifarten, dom hade världens godaste lime- och blåbärsglass där! Nam! Vädret var ganska varmt så djuren hölls i sina gömmor i sina inhägnader. Ett leijon hade dom sett då vi med mamma och mommo var i giftshoppen. Försäljarna där var ganska out måste jag säga. Mommo samlar på muggar från olika ställen och då vill hon såklart att det skall stå ställets namn på muggen också. Så jag frågade om det fanns en sådan mugg. Nej sa försäljaren. Men då vi såg närmare på en av muggarna stod det ju Korkeasaari på den! Så jag tog en mugg och visade den åt försäljaren som kom med en dålig ursäkt. Jag skulle inte annars gnälla men hon hade en sådan attityd mot kunderna så man kunde inget annat än att bli irriterad. Annars var servicen lite si-och-så på hela stället. Det var bara i glasskiosken som försäljaren höll ett leende på läpparna fast kön var hur lång som helst! Vi åt hamburgare i Karhu-resaurangen där en Karhu burger med franskis kostade 15€! Och då var den helt smaklös! Nästa gång tar vi med engen picnic korg och äter nere vid stranden istället. Det blir nog mycket mysigare så, och inte på tal om billigare!

Tyvärr var vi uppdelade i två grupper då vi gick igenom Högholmen. Jag fattar inte varför det inte går att hållas ihop! Det var jag mycket besviken på för det ökar stressen på att komma igenom allt så fort som möjligt och då missar man så mycket! Nå, det var inte mycket vi missade. Kaniner har vi ju sett förut.

Några bilder fick jag ju också knäppta. Som på dessa kameler.

Kameler

Det här är en av mina favorit bilder! Sköldpaddan hann förstås vända rumpan till och vanka iväg men fint kort blev det i alla fall.

Jag minns inte vad dessa små filurer hette men vilken fart dom hade på! 

En annan av mina favvo bilder. Så fina små krabater!

Tydligen liknar denna apa på Emelia enligt pappan här i huset.. Men det gör hen ju inte. Hen var inte det minsta rädd fast det stod en hel drös på andra sidan glaset och tittade på den lilla söta krabaten. Jag hade en sån stor lust att bara lyfta upp hen i famnen och krama om hen hårt. Om man ändå sku få göra det!

Bilderna kommer i fel ordning en det är väl okay. Dom här 'statyerna' fanns på vägen in mot Högholmen och självklart måste dom ju testas. Roliga grejer. Jag tycker så om Novalie på denna bild! Hon blev så fin!

Hundratals höns..nå, inte riktigt. Dom hade verkligen en fin inhägnad!

Min lillebror ser hur stor han är mot en känguru. Lite för liten kanske?

Kul att rutscha tyckte Emelia. Särskilt med morbror med.

Det tyckte vår Tis också. (Älskar hans t-shorta, are we there yet?)

Alltså, vilket ljud påfåglar för! Det är nästan så öronen börjar blöda, nästan! Fina fåglar är dom!

Dom här fåglarna fanns det varningsskyltar om! Aggressiva små jävlar. Hissa till genast om man gick ens lite för nära!

Det var vårt veckoslut. Till näst blir det nog Puuhamaa för vår del. Nån som vill hänga på?

(Nu har jag inte orkat förhandsgranskat inlägget för det är för långt och jag är för trött, så sori för konstiga meningar och skrivfel. Ibland blir det så. Over and out.)

Svartå vol. 2

Någon som vill hitta på något på Söndagen efter klockan tolv? Anyone, anything, anywhere? Låt mig inte känna mig oomtyckt igen ;)

O jag som inte tycker om smile grejer i blogginlägg..

Pelleponkken

Jag gjorde det! Jag red efter tio plus år! Vilken känsla alltså! Lektionen gick helt okay med tanke på att det var så länge sen sist. Lite trög var han i början, han ville inte alls övergå från skritt till trav i början. Envis mot envis liksom, den ena vann, nämligen jag! Yay! Han lär vara svår i det. Den rätta takten i traven var svårare att hitta än vad jag kom ihåg, men sen igen var det ju en ny häst jag inte är van med. Nästa gång gård det nog bättre om det blir en till gång. Någonting måste jag ha gjort rätt då jag fick beröm av både ridskoleläraren och av syster! Mer smak fick jag nog av det här nu och skulle mer än gärna hoppa upp på hästryggen idag igen. Hästponkken min var så snäll och duktig! Snart igen Elin? O tack för att du fick det ordnat på så kort varsel. Du är nog guld värd vet du det, fast jag inte säger det så ofta ♡ Löööve juu! 

O till sist två suddiga bilder på syster och mig på våra pojkar.

Första gången hon travade

Det börjar bli en riktig hästblogg det här. Men det är väl självklart att Novalies ridpass måste förevigas! Som jag skrev tidigare är den ungen inte rädd för hästar (eller kor) överhuvudtaget vilket känns lite jobbigt för mig som mamma som oroar mig för allt! Men tillika är det ju bara bra. Lite försiktigare kunde hon ju vara. Ingen av dom två hästarna har som tur inte sparkat bakut då hon glömt att hon inte får stå bakom rumpan på dom! Usch, vad jag har varit rädd för just det! Hon är ju så liten, hjärtat mitt!

Hon har haft turen som fått rida en snäll liten ponny som till mestadels varit samarbetsvillig. Igår var herr Zeus på lite mindre bra humör när det regnade men hyfsat bra gick det ändå. Lite rädd var hon på hästryggen igår då han emellanåt vägrade gå framåt och jag måste vara lite mer bestämd med heppan. Till sist 'kom dimman' och då måste hon hoppa av. I förrgår gick det hur bra som helst. Då vågade hon för första gången trava också! Oj vad jag blev stolt över henne! Det är inte många gånger hon suttit på hästrygg och är redan så modig! Mammas lilla tösa <3
Vi har även haft långa konversationer då vi varvat planen ett x antal gånger. En sak som hon sa fastnade mer än allt annat. Mamma, du tycker om alla dina ungar sa hon varpå jag svarade men det är ju självklart! Men mamma, ni måste börja gräla mer på Miliam och Emelia också för dom är busigare än jag. Grälar vi verkligen så mycket på henne? Det är en hemsk känsla för en sån liten att handskas med. Jag måste riktigt ta och kolla hur mycket vi grälar på henne och på vilka saker. Inte vill jag att min flicka ska känna så! Jag fick riktigt dåligt att vara och hade inget vettigt svar att komma med, förutom att lova att förbättra mig.
Annors pratade vi mycket om hästar. Om hur roligt det skulle vara att få ta riktiga ridlektioner, nu är det ju bara jag som lett henne runt på plan och försökt lära henne så bra jag kunnat. Men när jag glömt grunderna är det inte så lätt. Vi måste nog börja se in i olika stall möjligheter där hon kunde få riktiga ridlektioner. Någonstans ifrån måste vi först få pengarna upp hostade. Det är verkligen en dyr sport!

Idag är det min tur att kliva upp på hästrygg efter sisådär en paus på tio plus år! Jag är både överlycklig och nervös. Hur skall det gå? Jag skall dessutom rida med två andra, varav en min egen syster som redan ridit en längre tid och så kommer jag som glömt alla grunderna! Hästen lär dessutom vara stor (scary), men snäll. Det får vi hoppas på! Men ridskolehästar brukar väl i allmänhet vara det. Sååå nervös men överlycklig! Äntligen skall jag få rida igen!

---

Jag har problem med att ladda upp videon ordentligt, jag bara inte får det att funka men ni ser ju i alla fall lite av hur travandet gick till. Så stolt över min förstfödde <3

Svartå

Vi är förresten i Svartå jag och största tösen, någon som vill hitta på någonting? Har tid imorgon tills klockan sex! Pliis!

2 & 3 Juni

Här kommer det några fina bilder från idag och igår.

Idag var vi som jag skrev inatt hos min Gudmor för att se hur kor mjölkas. Lite hemskt sa Novalie att det var då hon satt sugpropparna på plats (ett påhittat ord by me). Men roligt ändå. Hon var inte det minsta rädd för att gå mellan korna medans jag hela tiden uppmanade henne att vara försiktig. Samma sak med hästarna igår. Hönsmamma som jag är. På tal om hästar, imorgon skall jag för första gången upp på hästryggen igen efter en lång paus på tio år eller så. Yay! 

Igår var vi även och se på mammas får. Härliga små liv! Så kramgoda och fina! Jag blir nästan sugen på några får. Undrar om det sku gå igenom där hemma..

2 Juni

0Som omväxling ligger jag vaken igen tre på morgonen. Den här gången är det min brors snarkningar jag hör på och en labrador jag strider om plats med. Annars är allt sig likt. Allt för pigg allt för

Igår, efter en känsla av ensamhet (förutom dusch incidenter) och uttråkad fiilis, bestämde jag mig för att packa bilen, söka ena ungen tidigare från dagis och köra ner till södern. Här har vi hittat på allt möjligt roligt. Vi har klappat får, jagat höns (fy på oss) och så hann vi med en ridtur också.

Novalie travade för första gången igår! Vadå stolta föräldrar? Hon klarade av det hur fint som helst! Lite läskigt att trava var det sa hon efteråt, men roligt! Det är ju det som är huvudsaken, att det är roligt. Jag fick också en sån himla lust att sitta på hästryggen igen, det är så länge sen sist!

Idag ska hon få se vart mjölk kommer ifrån. Eller rättare sagt hur man mjölkar en ko. Jag har sen barnsben hänga i min Gudmors ladugård och mjölka kor lite nu och då. Jag är lite av en laande flicka sini. Hon verka inte allt för överintresserad precis men jag tycker endå att det är värt att 'utbilda' henne lite. Jag kommer endå att skona henne från att behöva smaka på den varm/ljumna mjölken. Yäk, säger jag som inte alls kan med mjölk!

För övrigt ser min tå ännu ut som en krigszon och min andra fot är blå efter att Herr Zeus fick in en fullträff. Tack för det!

Och så några bilder från igår. Sori Elin, du tycker nog om mig ♡

Come on!

Give it your best shot!

Paranoid much?

Det värsta jag vet, okay nästan det värsta, är att duscha när jag är ensam hemma! Jag hatar det! Jag får alltid en massa idéer i huvudet om att någon lurar bakom någon knut. Som idag. Precis då jag la shampoo i håret hör jag en röst: är någon hemma? Gissa om jag hoppade till! Med shampoo i håret och hjärtat i halsgropen, iklädd endast en handduk, smög jag ut för att kolla läget. Ingen någonstans, konstigt va? Så jag dubbelkolla att dörrarna var låsta och så fortsatte jag att duscha. Med spotify på högsta volym.

Lugn

Bamses kokbok

Bamses kokbok är nog bra. Där finns ett så bra recept på köttbullar som faktiskt hålls ihop! Allt du behöver är:

1 dl mjölk
1/2 dl ströbröd
1/2 gul lök
500g maletkött
1 ägg
1 tsk salt
svart eller vitpeppar

Vispa ihop, låt ägget och ströbrödet svälla en stund likaså smeten när den är färdig knådad och stek. Nam nam! Det blir ca. 20-35 st beroende på storleken, dah! Själv brukar jag laga dubbel satts, dom försvinner så där konstigt från stekpannan.. iiingen aning vart! Nam nam.

Jag rekommenderar verkligen Bamses kokbok åt barnfamiljer. Farmors (dunder)köttbullar och Skalmans scones är en stor yes yes här!

Stenplattorna

Ca. 3m2 stenplattor grävde jag upp som nu är till salu. Motsvarande plattor kostar 150€ för 10 stycke!? Helt sjukt mycket!

Storfiskarna

Jag är en fiske människa. Fast jag nu får lite skit under naglarna, haha, vad jag är rolig halv tre på natten (titta på viidakon tähtöset så förstår ni nog). Nu har även det fastnat på dom små som alla ville med ut igår. Mini också, fast hon inte fastnade på bilden. Barnen hade bättre tålamod än jag igår. Jag var färdig efter dom fem första minuterna, det var kallt, det blåste kallt och så var det bara kallt. Alltså kort och gott, kallt! Två firrar hann vi dra upp före mamma sa att det nog får räcka för idag. Barnen var i slutendan glada över sina två små, slemmiga, fiskar som får agera kräftbete när den tiden kommer. Idag bär det ut igen, i hopp om bättre fångst, en gädda eller så som vår äldsta sa det. Nappar det inte så är det bara att dyka efter en, jo jo, jag tror  minsann att någon har tittat lite väl mycket på Mumin.

Varsin abborre

Rabarberpaj x2

Tycker man om rabarber, jordgubbar, röd- och svartvinbär m.m skall man absolut köpa kokboken Rabarperpaj och annat läckert av frukt och bär. Det senaste receptet jag anväde mig av var Kertins knäckiga rabarberpaj. Den beskrivs såhär:  En snabblagad och god rabarberpaj som alla älskar. Nygräddad är det läckert knäckig. Vill du prova? Gör såhär:

500 g rabarber (ca. 1 liter skurna)
1 msk potatismjöl

Smuldeg:
1 dl socker
3 dl vetemjöl
1 tsk bakpulver
1 dl smör o rapsolja (100g)
ca 1 dl ljus sirap

Sätt ugnen på 200 grader. Skär rabarbern i bitar och lägg i pajform. Blanda rabarbern i potatismjölet. Blanda torrvarorna i en skål. Tillsätt det flytande matfettet och rör till en smulig deg. Fördela den över rabarbern. Ringla sirapen över i ett ojämnt mönster. Grädda i ca. 20 minuter eller tills pajen fått en fin färg. Servera den med glass eller med lättvispad grädde.

När jag nu en gång håller på så tar vi receptet på Rabarber- märängpajen också:

Pajdeg:

2 dl vetemjöl

100 g smör

1 äggula

2 msk socker

Fyllning:

500 g rabarber (ca. en liter skuren rabarber)

1 dl socker

1 tskpotatismjöl

Maräng:

3 äggvitor

1 dl socker

1 tsk vaniljsocker

1. Sätt ugnen på 200 grader.

2. Arbeta ihop ingredienserna till pajdegen. Tryck ut degen i en pajform och förgrädda 10 minuter.

3. Blanda den skurna rabarbern med socker och potatismjöl och bred ut i formen.

Grädda pajen ytterligare 20 minuter.

4. Vispa äggvitorna till hårt skum med socker och vaniljsocker.

Spritsa eller klicka över rabarbern. 

5. Sänk ungsvärmen till 150 grader och grädda i ca. 15 minuter. 

Servera med lite vispad grädde eller glass.

Rabarberpaj med maräng.

Abilify

Mer medicin. Abilify är en av mina nya mediciner. Den är säkert en bra medicin, men biverkningarna är många. Bland annat viktuppgång som jag inte alls är intresserad av! 'Ät nyttigt och motionera mycket' var rådet jag fick då jag alldeles nyss frågade om det möjligtvis finns en motsvarande medicin minus viktuppgångs biverkningen. Tack för det, det fattar väl till och med jag! Det är inte länge sen jag slutade med Ketipinor och Olanzapin just för min viktökning! Och nu är jag här igen! Det gör mig så ledsen, inte vill jag lägga på mig onödiga kilon till! 'Det är en vilje sak', alla gånger är det inte ens det. Tur så går jag nu tillbaka till min vanliga läkare, om man säger det så, så kanske hon tycker ens lite synd om mig och byter ut medicinen. Det blev väl ett j*vla gnäll över en medicin tycker ni, läs inte då tycker jag.

Så nu måste jag börja äta nyttigare. Mer frukt och grönsaker, men det enda jag vill ha nu är godis och kladdkaka. Tur så har jag Ma som lite lägger stopp för sånt. Varför ska man alltid vilja ha det som man inte får?

Bort från medicinämnet. Miliam var duktig igår och sov sin middagssömn utan blöja för första gången någonsin utan att göra varken business ett eller två! Jag blev så glad! Kanske vi sakta men säkert börjar få blöjan bort av honom. Det sägs att pojkar är envisare med det än vad flickor är, jo tack för det med, det har jag märkt! Det belönades med lite knäckig rabarberpaj. Såå gott!

Första morgonen

Att vakna upp i egen säng är nog av det bästa som finns! Jag har sovit utan problem hela natten. Klockan visade sju då jag vaknade! En kiva omväxling från halv fem. Det tog inte länge före sängen fylldes av barnen, som i sin tur blev väkta av tiggande marsvin.. Ingenting har ändrats på dom här veckorna jag varit borta. Novalie sover fortfarande med alla kläderna på. Det är omöjligt att få dom av henne, men sen är det inga problem med att få dom bytta på morgonen! Pyamas, vad är det liksom?

Min tå är inflamerad. En läkare skulle ta en titt på den igår före jag sku åka hem men inte orkade jag ju vänta! Vilket dumt beslut där! Den värker och bultar och den varar så fort jag lägger tyngd på foten. Betadin vill inte hjälpa. Någon som har tips på andra smörjor eller salvor? Tar lite pipi det här..

Inte klokt!

Det är inte klokt hur mycket mediciner jag äter! Fyllde på dosetten för första gången alldeles själv och hade så svårt med det! Inte vet jag vilka piller jag tagit förutom att det varit en stor mängd (namnen och syftet med pillren vet jag dock om). Jag räknade till nio morgonpiller på avdelningen men nu är dom bara åtta? Något har lämnats bort och ingen har sagt det åt mig!? Det blir ett samtal till avdelning för att fråga vad läkaren sysslat med. Det tog mig närmare en timme att fylla på dosetten som i övrigt ser ut såhär:

Tur nog bad jag om att få en lista på vilka mediciner jag skall ta vilken tid, annars hade jag inte klarat av att fylla dosetten! Svingade även förbi apoteket idag, före avdelnings besöket också, och nu har jag en 'liten' hög med mediciner som jag borde få in i medicinskåpet. Önska mig lycka till!

Nu är jag hemma igen med blandade känslor. Det känns bra men konstigt. Inga sköterskor som kollar upp en och inga låsta dörrar du måste be personalen att öppna. Att vara inne på avdelningen var inte så farligt som jag hade tänkt mig. Två nya bekanta fick jag ut av det vilket bara är roligt eftersom jag inte har många jag umgås med. En av personalen frågade om jag skulle komma in på nytt om jag behövde det. Jag tvekade lite med svaret men visst skulle jag det. Jag vill ju må bra, orka mer och framför allt vara glad! I och med att jag fått medicin förändringar har jag blivit mer social av mig märkte jag. Jag pratar mera, ser folk i ögonen och kryper inte ihop mera. Dumma saker slinker ännu ut, jag borde lära mig att tänka mig för före jag säger något.. Min fobi för folkmassor är också borta, vilket är skönt! Men att backa är jag ännu rädd för, haha! Det kommer nog att bli en bra sommar nu när jag är 'normal' igen. Jag ler mera, jag skrattar mera än vad jag brukar, jag mår sååå bra just nu så det är inte klokt!
Det finns så mycket jag vill göra nu när jag mår bra! Vem kommer med till Mumindalen med mig och barnen? Helst imorgon, haha! Nej men något sånt vore kul, nya bekantskaper är alltid kiva. Någonting skulle vara kiva att göra, idéer? Jag vill, helst redan igår, hehe. Usch vad jag mår bra, ifall någon missade det ;)

P.S: Jag är inte så galen som det verkar..

Yay

Samtalet med läkaren gick bra. Imorgon sover jag i min egna säng igen bredvid en snarkande bättre hälft. Jag absolut hatar när han snarkar men på något vis känns det bra att få sova bredvid snarkmaskinen igen! Som jag har saknat att sova där bredvid honom, någon att krama om då den känslan slår på. Att tromas med tre ungar och en man i sängen känns som en liten sak, bring it on bara! Jag kan till och med låta en snarkande Dalvin sova i fotändan. Vad som helst bara jag slipper och sova i min egna säng!

Fem recept fick jag med mig härifrån. För er som det intresserar så har jag nu en lååång lista på mediciner. Vi kan börja med Lamictal och så fortsätter vi listan med: Lyrica, Abilify, Somac, Tenox, Thyroxin, Melatonin, Sycrest och så Opamox vid behov. Säg en gång till att bipolär depression är ett påhitt/lathet. Fan jag kan bli så arg. Jag ploppar inte allt det här i mig för att jag tycker att det är kiva. Nå, tyck nu sen vad vi vill. Men döm aldrig en människa, ni har ingen aning om vad just den personen har fått gå igenom! Vi med diagnoser dömer inte andra på det viset, vi vet hur det känns att vara sjuk! Oberoende av diagnos. Ta istället reda på vad t.ex bipolär depression är. Fråga eller googla. Det tar inte länge av ens tid!

Aah, jag är så happy happy att slippe hem imorgon! Yay!!

Magic hour

Om ni undrar varför i helsike jag gjort ett sånt här inlägg så är det för att den vägrade publiceras via telefonen. Screenshots. En bra uppfinning! En massa skrivfel finns det i texten också..lite sent att rätta till det nu men nog tror jag att ni är tillräckligt smarta för att förstå ändå. Tack o hej för mej.

Being bipolar vol. 1

Bort bort!

Nu tömmer vi klädskåpet igen. Kläderna längst till vänster är av stl 90, följande 92/98, högen till höger är av 80 (gröna byxorna, men är mer som 86) till 86/92. Salama McQueen vinterskorna är fodrade, stl 27. Men jag skulle nog säga att dom är mer som 25/26 beroende på hurdana yllesockor man har. Ena tarran på högra skon är lite sönder som syns på andra bilden! Bjud någonting, anything at all, så vi får mer utrymme i skåpet. Finns allt förutom långärmat. Ni kan ju fråga!