Vart och varannat inlägg handlar nu om diverse klagomål. Största problemet är våren och snön som aldrig tycks smälta bort. Den visan har jag själv också dragit. Men hur onödigt är det inte att gnälla över sådant vi inte har makt över?
Våren kommer då den kommer, snön smälter bort då den smälter.
Sen kan vi rikta vår klagosång annanstans istället. Som till pollen (förra året var den första som jag också led av pollen).
Så kommer sommaren. Usch vad det är hett och dom där myggen sen då? Och alla småkryp!?
Min klagosång kommer att klinga som följande: Dom där j*vla myrorna som vågat flytta in under mina rabarber, jag älskar rabarber, men hatar dom där mord inriktade myrfanen. Getingar, bin, fästingar, ormar. Mest är jag rädd för allergiska reaktioner om barnen blir stuckna/bitna, vi som bor så långt borta från snabb hjälp!
Så kommer hösten.. Ja, ni fattar. Vi är aldrig nöjda!
På tal om ormar. Mamma bjöd förra sommaren på en story jag sent kommer att glömma. Vi retade henne länge efter det, så roligt hade vi.
Mamma är rädd för ormar minst lika mycket som jag. Efter en shoppingtur med min styvpappa var det mamma som satt bakom ratten då de tog den vanliga sandvägen hem.
Herr Orm hade bestämt sej för att sola den dagen där på vägen, solen som värmde så skönt. O här kommer mamma körande rakt emot honom. Mamma som märkte ormen i sista sekund lyfte upp bena från pedalen, släppte ratten och tjöt till - visst vi ogillar ormar, men jag förstår ändå bättre än att lyfta på bena ända upp till biltaket, släppa av ratten och tjuta som en fåne - Ormar kommer inte in genom bil bottnet mamma! Hur gick det förr Herr Orm då? Jo, han kom inte till någon skada.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar