Jag var på bra humör tills det svängde (dah). Av ingen orsak alls. Nu har jag hittat hur många orsaker som helst.
1) Jag fick ett samtal, på flytande hebreiska, där mina skatteproblem magiskt skulle fixa sej bara jag tog ett medlemskap. Nej. Jag fräste mej igenom hela samtalet, stackarn som ringde. Men jag är så himla trött på liknande samtal. Telefonförsäljare har verkligen inget lätt jobb, dom får nog ta emot en massa skit.
2) Ett blogginlägg där det tydligen är bättre att ljuga om saker istället för att ge en ärlig åsikt. 'Fint, men inte riktigt min stil' är en förbjuden mening. På allvar? Bra förebild för barnen det där, ljug hellre än att vara ärlig, världen blir så mycket bättre då (det sista lade jag själv till). Jo, alla har vi olika smak och vi kan ju inte alltid tycka om samma sak, men är det faktiskt bättre med en vitlögn då? Nej. Vad fan ska man nu ta illa upp för det? Huvudsaken är att man själv är nöjd med det man åstadkommit. Inte tycker någon särskilt mycket om min kökslampa heller, som jag ääälskar, men de bryr jag mej fan i, den är fin och det om det (Ma tycker inte heller så värst mycket om den, 'bara du är nöjd så är det bra' säger han).
3) Hundfanskapet som står och skäller utanför barnens sovrumsfönster. Fast det har egentligen ingen större skillnad, han skäller minst lika mycket inomhus också. Jag hurrar om barnen somnar trots allt skällande.
4) Jag är irriterad på mej själv för att jag är irriterad. På allt och inget. Till exempel hänger en tavla snett, så himla irriterande liksom! O julgardinerna hänger kvar, det är först irriterande! Men de som irriterar mest är det att jag irriterar mej på saker som jag själv kan fixa till.
5) Och så är det det här med vädret igen. Solen lyser men det blåser för kallt.
6) Vår bakgård ser ut som en krigszon.
7) Läste igår i tidningen att huggormen redan har vaknat på grannön. Jag som senast igår klagade på ormar.. (Och kom på en till orm story, men den är inte alls lika rolig.)
8) Det är så länge sen vi var och hälsa på mommo och moffa, jätte länge sen, vi sågs senast i julas! Vi hade planerat ett besök nu i helgen, men de blir inte av. Svärmor 'måste' ju självklart fylla år på Lördag. Inte åkte vi till södern heller då min bror fyllde, eller då min syster blev en fjortis..
Irritationslistan fortsätter i oändlighetens oändlighet. Så jag tänker nu sitta här på soffan, stirra i väggen och fortsätta irritera mej på allt och ingenting. Tegelväggen är förresten ännu ojämn målad..
IRONI och makaroner heter bloggen som jag skrev.
SvaraRaderadet handlade HELLER inte om att ljuga för att inte såra en vuxen människa, utan inte kommentera sånt man inte har att göra med! Jag har aldrig bett om någons åsikt hur det ser ut hemma hos oss, då förväntar jag mig inte heller att folk skall kommentera med "fint men inte i min smak" då det inte BEHÖVER vara i deras smak. SÅ enkelt. Vadå rollmodell åt barnen, jag lär mina barn att dom får tycka som dom vill om allting, men man använder inte ordet "inte i min smak" utan säger ISTÄLLE kiva om du gillar, precis i DIN smak. Jag anser som så att detta inte hör till mina barnuppfostrinsmetoder utan MINA egna personliga åsikter. Så vill jag lära mina barn. Jag tycker det är sårande att folk blandar sig i mina inköp och inredningar (i synnerhet såna som inte har nån stil själv...) IRONI! Mitt hem är personligt för mig. Bara en liten påpekning om att du kanske tolka mitt inlägg lite tokigt.
'I synnerhet såna som inte har nån stil själv...' där fick jag dagens skratt :D Jag hör nog lite till den kategorin men det är förstås för att allting är på hälft ;)
RaderaMen jo, jag förstår hur du tänker. Jag brukar själv också säga att det här är så du! Men om sen nån försöker på samma sak med mej så smäller jag nog ur mej att det inte riktigt är i min smak/stil. Det jag tänkte på då jag skrev inlägget - OBS i ren irritation på allting och därmed var lite för 'harsh'! Jag brukar öppna käften före jag har tänkt klart - är att barn snappar upp allting man säger, så om man nu säger att 'kiva, det är riktigt fint' och sen går därifrån och säger sin riktiga åsikt, t.ex åt karln, så kan barnet följande gång smälla ur sej att 'mamma sa att de va kiva, men hon tycker att det är fult' (för man brukar ju vara brutalt ärlig med karln i huset), det sårar mer än en vitlögn i det skedet! Och på så sätt ger man barnen ett blandat budskap, förstår du? Jag o ord går emellanåt inte ihop..
Jag lär också mina barn att ha egna åsikter och tycka vad dom vill, men också att stå för det de säger och gör, och att man absolut inte ska säga eller göra något som kan göra någon annan ledsen (som jag nu gjorde, så fy på mej, bra förebild liksom!), om dom gör det så får dom be om ursäkt, Men jag säger inte heller åt dem vad det får och inte får säga, förutom svärdormar då, that's a big no no.. Så förlåt Jannina för att du tog illa upp, våra tankesätt gick liksom inte ihop i det här :)