Dagens bästa!

Plötsligt spelade telefonen upp Butterflies ringsignalen. Here we go again, tänkte jag, telefonförsäljare. Jag kastade en hastig blick på telefonen och blev helt förvånad, min faster!
Senast igår ringde hon, då bjöd hon ute en gratis bil till oss, som vi inte tog emot. Vad ska vi nu göra med en tredje bil?
Till saken hör det att hon sällan hör av sej. Sist sågs vi i Oktober -10 (gången före det var jag höggravid med Novalie). Det var ett möte som varade under trettio sekunder. Den dagen bar jag min bröllopsklänning och höll på att frysa baken av mej.
Den sista månaden har hon ringt mej några gånger, varje gång har jag blivit lika överraskad.
Dagens samtal gjorde mej i varje fall mycket  glad. Super glad!
Gårdagens samtal fick henne att oroa sej över mitt mående, helt klart var inte den delen av samtalet höjdpunkten, hon oroade sej över min sjukhusvistelse då jag i en veckas tid haft hög feber och det faktum att jag flera gånger nämnt, både åt henne och åt fammo, att jag ofta varit sjuk.
Nu frågade hon mej hur jag egentligen klarar mej med tre små barn här hemma då jag haft flunsa så länge, enkelt, det måste bara gå. Hur är det med matlagningen på dagarna då, vad äter vi? Enkelt det med, sådant som går snabbt att tillreda, (idag hade vi stekt korv och makaroner) eller rester från föregående dag.
Får jag själv någon vila på dagarna? Ibland, då jag lyckas få alla tre att sova dagsömn samtidigt (nu är alla tre nerbäddade, ingen sover).
Får jag någon hjälp dom dagarna det är som värst (jag gjorde misstaget och nämnde min yrsel och syn), vem hjälper mej då, hur långa arbetsdagar har Marcus.. Frågorna var många och kom på löpande band.
Men sen! Sen kom det jag klassar som höjdpunkten! Hon ville själv hjälpa till, 'det är ändå så lätta att komma över med färjorna' (det tar ca. ungefär 2h för henne att komma hit).
Hur skulle det passa nästa vecka? Och fammo får väl självklart följa med? Ja, ja och åter ja!
'Jag har inte pratat med fammo ännu, men om jag säger att vi far så då far vi' skrattade hon. Det tvivlar jag inte på, hon är den mest envisaste och bestämdaste människa som nånsin vandrat på denna jord!
Sedan tillade hon ännu att vi absolut inte ens skulle tänka på någonting som heter städning. Hon är minsann inte pikkutarkka, som min pappa var - där brås jag mera på min faster.
Så, nästa vecka får vi riktigt fin besök!
Big deal, din faster och fammo kommer och hälsar på tänker ni nog. Men det är  en big deal! Ingendera har någonsin varit hemma hos oss, inte då vi bodde i samma stad, och inte efter husköpet! Därför räddade samtalet min dag!
Jag satt nämligen ännu också på soffan, stirrade på den ojämnt målade tegel väggen och irriterade mej på allt.