Mina tomtar

Mina tomtar <3

Familjespelkväll

Jag ville bara visa upp min lilla klätterapa.

Jul och humör

Min kontroll har börjat släppa en aning nu. Jag har ingen lust till någonting. Förutom sova.
Dagens humör har svajat rejält. Morgonen gick bra, jag var pigg och glad, vilket är väldigt olikt mej. På dagen vände den om, då var jag bara nervös på allt, som sen svängde det om till ilska.
Gjorde ett tappert försök till att dölja det, det är nog inte okay att stå å gorma bakom kassan har jag för mej. Veckosluts jobb får mej alltid på dåligt humör, jag vill ju vara hemma med Ma och barnen.

Julfiilisen har jag inte ännu heller fått tag på. I övermorgon kommer våra julgäster men huset är fortfarande ostädat. Rummet där min mommo ska sova svämmar över med saker, hennes böcker som hon är väldigt viktig med hittar jag inte heller, she's gonna kill me, seriously!
Nå, damm är ju änglarnas små tofflor har jag hört, jag drar till den när någon piikar om allt damm.

När vi nu ändå kom in på julen. Som ni kanske minns var jag redigt missnöjd på vår julgran, usch vad gles den var!  I år kommer vår julgran hela 250 km bortifrån. Den måste väl vara bättre? Vad jag har hört är den tät fast smal. Mamma har själv valt den så jag litar fullt på henne, det kunde nämligen blivit värre än i fjol om min styvpappa valt den..

Den lilla julfiilisen jag har har kommit från en liten bod här på ön med ursnygga julprydnader och godis! Jag har köpt en mängd fina julgransbollar därifrån, sååå snygga! Granen blir nog fin i år. Bara nu julfiilisen skulle slå på ordentligt! Var är all snö?

Något jag inte gjort i år, som jag ville göra redan förra året, är att donera en julklapp till ett behövande barn. Vi har ingen insamling här på ön eftersom det inte finns något behov, vilket är bra. Men jag ville så gärna göra det i år, nå, det kommer alltid en jul till!

Kontroll

Det har visst blivit en lååång paus i bloggande. Inte för att det var meningen, jag har helt enkelt inte haft någonting klokt att komma med. Dessutom var/är jag inne i en period igen då ingenting smakar. Jag har ingen ork, varken hemma eller på jobbet. Vad skulle jag inte göra för att få sova bort mina dagar? Jag har blivit erbjuden sjukledigt men vad hjälper nu det? Det är alldeles för lätt att få sjukledigt på polikliniken, men att få medicineringen bytt, det är svårt!
Sen jag börjat jobba har jag fått en viss kontroll över min depression. En gång har den tagit övergrepp, men vad är nu en dag mot flera veckor som det var förut?

Jag har också börjat få hjälp på annat vis. En dag i veckan har jag ett samtal med en sjuksköterska och efter det pysselterapi. Vem visste att det fanns någonting som pysselterapi? Det är helt perfekt för mej som älskar att pyssla! Även då min ork står på noll lyckades jag knåpa ihop en gran krans förra veckan.

Loppis

Den 19.10 är det  loppis mellan klockan 10-14 i DAG-15. Vi kommer att vara där och sälja barnkläder i stl 50-74 samt babyleksaker och annat krääsä. Mest flick kläder, även oanvända! Kom och fynda för en billig peng!

Viledas mikrofiberdukar

Jag kom med i Buzzadors Viledas mikrofiberdukar kampanj. Snart slipper Marcus och städa, hahaha..

Härliga barn

Äntligen kom dagisbilderna, som jag har väntat!
Alla bilder på småttingarna blev så lyckade! Syskonbilden blev ju bara för härlig! Det kan inte ha varit lätt att få alla tre att se in i kameran på samma gång. Jag har inte en enda gång lyckats med de!
Tio poäng till fotografen!

Sjuk?

Sjuk? Du ser inte sjuk ut? Nej, det gör jag kanske inte. Men det är en daglig kamp när sjukdomen inte ses utanpå... tänk till innan ni dömer folk.

Det är en text som nu cirkulerar på facebook (var annanstans). Själv har jag diagnosen bipolär depression, det har jag redan nämnt i flera inlägg tidigare. Då jag för över ett år sedan började blogga var det meningen att jag skulle skriva, inte bara om dom bra perioderna, men också dom svåra. Det har jag inte vågat.Vem skulle förresten orka läsa om sånt? Att skriva blogg handlar ju inte om sådant som är 'dåligt' i vardagen. Allt ska vara tipp topp och dans på rosor och så vidare.

Bloggar du om sådana saker gör du det anonymt. Det har jag också funderat på, men en blogg räcker för mej. Så hur är det, vill ni läsa om mina knyck till botten och upp tillbaka?

Jag kan ju bjuda på ett litet smakprov eftersom mitt sista ryck hände fem dagar sedan. Jag vaknade upp och kände mej skit. Det blir bättre bara jag tar mina mediciner, det brukar ju hjälpa tänkte jag. Men de gjorde dom inte. På förmiddagen fick jag ringa till min läkare för att få sjukledigt för den dagen. Ingen vill väl se kassörskan sprutgråta heller? Hon hade inte tid. Då ringde jag till psykiatriska mottagningen istället, det handlade ju ändå om ett nytt ryck. Hon hade inte heller tid. Då smög sej ångesten på. Efter att inte fått tid på någondera håll ringde jag till min förman som tog det förvånansvärt lugnt. Jag som är van med suckar och irritation i andra ändan på linjen.

Sjukintyg ville hon förstås ha. Men vad göra då det inte finns lediga tider någonstans? Jag hade ju redan provat på dom två ställen som jag visste kunde hjälpa mej. Envis förman som jag har fick jag en telefontid till läkaren och på så vis fick jag mitt sjukintyg. Nu mår jag igen mycket bättre, det gjorde jag förresten redan dagen därpå, men det kunde jag ju inte veta då sjukintyget skrevs ut.

Så varför vågade jag dela med mej nu? Jo, för att det var en mildare krasch som inte höll i sej mer än en dag. Då jag på allvar kraschar, kraschar jag hårt, och då handlar det om mer än några få tårar och ångest.

Höst

Egen tid

Läs

Läs!

Julstrumpan

Denna julstrumpa sydde jag åt Novalie flera år sedan som nu är onödig för oss. Jag vet inte vad jag ska göra med den eftersom jag nu håller på att sy tre annorlunda julstrumpor med 'kivogare' mönster åt dom (bild kommer senare).

Nu undrar jag;

Kan jag sälja den, och om ja, hur mycket kan jag begära för den? Den är ju handsydd (surprise surprise), och själva mönstret kostade ju också en hel del..
Sen kan man ju ännu undra om det faktiskt finns någon som sku kunna vara intresserad?

En familj på ett barn borde det ju vara eftersom det  bara ryms ett namn på strumpan. Eller kanske ett efternamn men det är ju inte så kiva kanske?

Omöjligt

Jag har skrivit om dagsömnen tidigare och nu gör jag det igen. Det är ett himla sjå! Samma fight varje dag då dom är hemma. Idag fick jag lägga Miliam tillbaka i sängen ett hundratals gånger, nå, nära hundra gånger i alla fall. Det tog tre och en halv timme före alla låg snällt i sina sängar, förutom Novalie som hamnade i vår säng då hon inte lät Emelia vara ifred. Före flytten sprang hon stup i kvart på wc, 'jag har sjukt i magen', 'jag har sjukt i rumpan', eller andra påhittade orsaker 'mamma Emelia har ett sånt oljud'.
Miliam steg upp gång på gång. Han smög sej in till flickorna, eller så började han leka med sina leksaker, eller så försökte han charma sej ut från dagsömnen helt. Inget funkade och då stortjöt han sej till sömns.

Jag vet inte hur vi ska få slut på krånglande. Jag har använt mej av alla möjliga olika (förbjudna) metoder, som tomma hot, mutor, och annat små narras. Inget hjälper.

Envisa små knoddar vi har fått. Tre envisa mot en envis..tre vinner, överlägset! What to do?

Mer stjärnor

Så här till höst mörkret laddar jag upp med fler stjärnor. Härligt mjuk och skön pläd! Nu fattas bara eld i öppna spisen <3

Zoo hos mommo och moffa

Hemma hos mommo och moffa växer djurskaran i hög hastighet. Förutom två hundar och en sköldpadda har nu två får och en hel hög med höns flyttat in. Barnen gillar dem, en riktig barndröm med 'lande djur'.

Tuksu och Pamela. Dom kunede inte hitta på värre namn. Till pappers heter dom dock Lotta och Elvira.

Tuppen Gunvald.

Ena unghönan jag inte vet namnet på.

Den andra som sitter så snällt i famnen..om man först lyckas få tag i den.

Shelibie och Fiibi <3 Gud vad jag saknar min lilla goa Fiibi!

Och så kom prästen

Min styvpappa ringde stup i kvart och frågade om vi skulle komma på hans fyrtioårsfest i flera veckors tid. Jo, jag kommer i varje fall. Kommer inte Marcus med? *Harkel* det där vilken tid är ni här?

Sådana frågor i två veckors tid. Alltid samma, alltid lika nervöst. Jag förstod liksom inte varför det var så förbannats viktigt för oss att komma eller varför han ville försäkra sej på att vi kommer om och om igen.

Svaret fick vi förra Lördagen. Fyrtioårsfesten blev till bröllop! Efter tolv års förlovning gifte dom sej till slut.
Det kom som en fullkomlig överraskning. Ingen visste, ingen anade.

Och så kom prästen in följ av mamma i brudklänning och en brudbukett i handen.

Hela syskonskaran och brudparet.

Tips för er framför kassan

Så jag är tillbaka bakom kassan igen. Min första vecka gick sådär. Redan första dagen gick jag hem en halv timme för tidigt, några dagar har jag kommit för sent. Jag måste bara säg att jag nu har världens bästa förman! Sånt tålamod har ingen annan haft förut.

Nu när jag igen står bakom kassan har jag små tips för er som står framför kassan. Har ni någon gång funderat på hur ni lägger upp varor på bandet? Ofta läggs yoghurten först därefter alla hårda och tunga varor. Vad är problemet med det då? Jo, yoghurtburken kan gå sönder. Roligt för kassapersonalen,  speciellt då det är lång kö!
Jag brukar dock skuffa sånt som kan krossas på sidan för jag är inget större städfreak.
Rada inte upp alla varor från ena kanten till den andra och allt på varandra! Varor kan falla ner på golvet och gå sönder! Dessutom tar det längre att få varorna igenom eftersom varorna stockar bandet vid kassan! Dessutom gör kunden bakom garanterat likadant. Häll inte ut hela korgen direkt på bandet plocka upp varorna! Helst dom tunga varorna först som mjölk.
Lägg inte pant lappen på rullbandet! Inte heller bankkort, pengar och annat som kan försvinna under rullbandet!
Det är också kiva att få ett tack och hejdå då allt är klart!

Det här är inte ett gnäll inlägg! Utan ett 'aha' inlägg till dem som inte tänkt på det här förut.

Miliam och tutten

Jag börjar vara trött på barnens sov vanot, speciellt på dagsömnen. Just nu testas mina nerver. Miliam är envis som bara den, men det är hans mor också. Han stiger upp och jag lägger honom tillbaka i sängen. Det tog ca en och en halv timme före han somnade, och då utan tutt. Vi försöker nu få honom att lämna tutten men det är svårt!
Jag vill inte att det ska ske på en enda gång, utan att man i sakta mak försöker få honom att lämna den. Idag var jag kanske lite för elak som inte gav den. Det är svårare för mej att inte ge den än för Marcus. Jag har så svårt när han gråter och då ger jag med mej, det vet han förstås.
Jag vet inte hur vi ska göra för att få honom att lämna den. Novalie lämnade den så där bara utan att vi behövde göra någonting alls. Men Miliam!
Hur ska vi gå till väga?
Jag kan berätta hur vi inte gör: vi tar den inte med våld, och vi klipper inte av den.

Miss nr. 2

Jag var smart så här på morgon kvisten. Ringde åt min förman idag för att berätta om min lilla moka igår. Det var ingen fara, det blev ingen större juttu av det. Tur det. Men jag tror inte att jag gör det igen. .haha liksom.
Så kommer vi till moka nummer två. Jag lovade att komma tidigare in. Så där bara! Utan att kolla om Marcus kan föra barnen till dagis. Inte tänkte jag heller på att jag idag kommer sent hem. Skola som jag har idag. Sen kan jag ännu dela med mej om att jag verkligen inte är en morgon människa!
Åtta är säkert inte tidigt i andras tycke. Men jag som får upp ögonen först efter klockan tio är det rena rama döden. Jag är som en walking zombie på jobb imorgon då.

Första dagen

Jag skulle stiga upp tidigt, äta morgonmål i lugn och ro, dubbel checka väskorna, fixa håret, sminka mej lite.. Listan är lång.
Istället vaknade jag en timme efter att alarmet gått. Det blev inget morgonmål, jag hann inte dubbelchecka väskorna, hunden fick några minuter tid på sej att utföra sina behov..

Miliam vaknade då jag skulle sätta ner mej för ett snabbt morgonmål. Och jag som smugit så tyst! Jag lovar att den ungen har ett inbyggt ''nu är mamma/pappa vaken'' alarm, men var är off knappen?

Jag hann få i mej ett glas vatten, knappt det. Sminkpåsen hittade jag ingenstans, däremot hittade jag puder som jag så graciöst tömde i famnen, det var dom byxorna det! Vart la jag deodoranten nu då? Hårbandet?

Miliam var trött och gnällig då han vinglande kom till köket. Det var bara famnen som dög. Och klockan den ticka. Blöjbyte. Väckte flickorna. Blöjbyte. Min och Novalies konversation sju på morgonen: klä nu på dej (hundrafemtioelva gånger), varpå svaret blev: jag fryser, kan jag inte få sova tio minuter till och mamma, jag har ju inga kläder!
Emelia var helt yrvaken då jag lyfte henne upp från sängen. Jag måste bara säga att det är nog tillika lite roligt att vara den som väcker och inte den som blir väckt! Hon är den typen som sover med rumpan i vädret så jag puffade lite försiktigt omkull henne på sidan, men nepp, ingen reaktion i ungen, annat än att hon genast la sej med rumpan upp igen. Ganska gulligt egentligen.

Jag som hade allt färdig planerat. Jag skulle hinna med den tidigare färjan så jag säkert inte kommer för sent, tror ni? Nej. Tio minuter över åtta var jag på dagisgården. Novalie hade inga problem med att springa in. Emelia bar jag in, men så fort hon såg dagistanten klängde hon sej mer fast i mej. Miliam vägrade komma ut ur bilen. Så jag fick bära in honom sparkande och skrikande. Grät gjorde han då jag sa hejdå. Men det hade gått över ganska snabbt förstod jag. Hemskt var det i alla fall!

Nå, jag körde på 08:40 färjan och 9:00 skulle jag vara på jobb. Och jag hann! Fast jag hamnade bakom en bil utan gaspedal. Så kommer vi till arbetskläderna. Först bjöd hon ut kläder i storlek 36, hahahaha! Jag 36? Nejnejnej. Det slutade med att jag hade arbetsblus och väst 38 och byxor 40! Dom spände i varje fall inte..bältet fick jag ändå ta från mina farkkun för att hålla dom uppe, vilken överraskning.

Nu kommer vi till det riktigt roliga. Jag som skulle sluta 16:30 traskade ut redan 16:20 eftersom jag skrivit ner tiden fel i min kalender och trodde att min arbetstid tar slut 16:00! Imorgon blir det intressant då jag får ringa min esimies och berätta om min lilla moka..
Om vi summerar ihop första dagens fiilis: Jag känner mej som Långben. Kort och gott.

Sista dagen för mej

Det är min sista lediga dag före jobbet kallar. För tre månader sen försökte jag intalla mej själv att tre månader är länge. Vilken löngn. Imorgon bitti ska jag lämna barnen på dagis, deras första 'riktiga' dagis dag. Jag hoppas det kommer att gå bra. I Fredags ville dom leka en stund till då jag sökte hem dom. Kanske dom inte ens märker att jag jag lämnat dom där för att leka? Nä. Det är bara önsketänkande.
Jag hoppas verkligen att det börjar löpa på bra. För oss alla!

Imorgon är det min första dag tillbaka på jobbet på flera år! Tre/fyra år blir det visst. Jag försöker komma på hur det känns men.. Just nu känns det lungt. Imorgon har nog vindarna vänt, imorgon slår nog osäkerheten och paniken i.

Så vad gör jag på min sista lediga dag? Jo. Efter min nattsömn på elva timmar tänker jag nu spela Spotify på högsta volym och städa upp här i huset!

(Detta inlägg är skriven på telefonen.  Därmed skrivfel m.m)

Gårdagens kräftor

Här har vi det bra. Vi kan själv kräfta det vi behöver och sliper köpa kräftor (ibland blir det förstås att köpa ett paket eller två).
Det är inte ofta man får fångar annat än kräftor i katiskan, men ibland händer det att man istället för kräftor får en gädda!
Novalie var eld och lågor då hon kom hem, hon hade den där  ton nivån som bara en  hundar kan höra.
Ikväll blir det då kräftskiva.

--

Kräftan Blåis uppe på högra hörnet på bilden är nu hemma i säkerhet. Vi tar han nästa år igen. Förhoppningsvis är han stor, god och fet. Hehe.

Dog vs Cat 1-2

Storebror hjälper till

Så här såg de ut igår kväll då vi åt kvällsmat (att få alla tre att se in i kameran på samma gång är förresten inte det lättaste).
Emelia skakade på huvudet efter två/tre skedar med yoghurt. Yoghurten gav jag istället åt Miliam att äta, den dög ju ändå inte åt Mini, trodde jag. Istället för att äta den själv började han mata Emelia, och hon gapade så stort så stort! Han tar bra hand om sin lillasyster. Han hjälper henne att äta, håller i pipmuggen då hon är för lat att hålla i den själv, han hämtar tutt åt henne då det behövs (oftast ger han sin egen åt henne då hon gråter). Han är en så duktig liten storebror åt vår lilla Mini.

Syskon kärlek då den är som bäst <3

(Novalie är förstås hon också en duktig stora syster åt dom yngre små liven)

Sista dagen

Idag var det då sista dagen inlärning på dagis. Miliam tog på sej en rejäl halvtimme före han äntligen somnade på dagis. Novalie sov inte alls, men minsta knodden, hon sov närmare två timmar! Det gör hon i och för sej här hemma också men med allt ljud på dagis tycker jag det var lite konstigt att hon sov så länge som hon gjorde. Bra det.

Efter dagvilan sökte jag hem dom. Ingen av dem hade särskilt bråttom därifrån, det är ett bra tecken! Dom verkar trivas där bra. Emelia som brukar slänga sej i min famn så fort hon ser mej vände rumpan till och kröp iväg så fort hon bara kunde. Miliam kom smilande till dörren, sen vände han också på klacken, den äldsta gav mej en kram och så var även hon borta.

Det kommer inte sen heller att vara så svårt att lämna dom på dagis som jag trott. Det ska nog gå bra det här! I Måndag har jag min första arbets tur. Sju timmar skall jag stå där förvirrad och försöka komma in i jobb rutinerna igen..

Dagis och jobb del 2

Nästa vecka börjar jag jobba igen och barnen på dagis. Barnen var idag tredje dagen på inlärning. Det börjar löpa på. I Fredag skall dom sova dagssömn på dagis så vi får väl se hur det går. Gårdagens matstund gick inte allt för bra. Miliam som i vanliga fall äter upp allt som läggs framför nosen på honom tog några skedar mat och så var det där. Mjölken ville han inte heller dricka upp. Men då pastillerna togs fram var han snabb på att dricka upp den. Små knep brukar alltid fungera. Så länge knepet inte handlar om godis! Emelia, hon år må ni tro! Novalie var inte heller så krånglig med maten som hon är här hemma.

Efter maten kom vi hem. Det var tre små trötta mini människor jag fick bädda ner för dagsömnen, och hör och häpna! Dom sov alla tre, på samma gång! Inget krångel, inget marr och pirr. Den här mamman var en mycket glad mamma igår. Inte för att jag kan klaga om det idag heller.

Jag börjar nu känna mej lugnare inför dagisstarten. Dom verkar trivas bra, i alla fall med oss där. Hur det blir nästa vecka vete Gud. Jag som har svårast att lämna barnen på dagis, traumor traumor, har 'förar-tur' hela veckan. Jag hade hellre hämtat hem dem men jobblistan satt stop för det. Hoppas det går bra. Jag är beredd på gråtande barn och en klängande hängande liten Mini (Emelia har fått smeknamnet Mini). Jag kommer inte heller att ha det enkelt att lämna dom där. Måst försöka hålla ansiktet framför dem, jag kan lipa bäst jag vill hela vägen till jobbet.

Så kommer vi till jobbet. Jag har inte varit där nu på ett X antal år. Allt är nytt på nytt, ny förman, nya kollegor, nya system.. Jag är lite tudelad. Visst ska det bli skönt att få komma bort hemifrån en stund, ut bland folk. Men tillika känns det..lite konstigt och igen, helt nytt.
Sen har jag ju ännu också skola varje Tisdag kväll. Av en slump fick jag Tisdagen ledig då hon hade glömt bort att jag behöver ledigt då. Företagsekonomi är kanske inte mitt favorit ämne men hellre är jag nog där ändå. Med Hippo och Ette <3

Dag 2 - Bildbomb

(När andras ungar går i shorts o t-skjorta springer mina runt i rock och ute byxor. Why? För att jag är frusen av mej och tror därmed att det är kallare än det egentligen är.. Jag klädde ganska snabbt av dem några lager..)

Bilder från idag - inlärning dag 1

Inlärning

Om 45 minuter börjar barnens inlärning i dagis. Novalie väntar så. Miliam är trött som fan. Emelia kommer nog vara på gott humör, hon är den enda som sovit. Jag är nervös inför dagisstarten, då ska vi inte ens prata om jobbstarten för mej.
Marcus stressar över att komma iväg. O jag? Jag broderar min nervositet bort..

See through roof

Det är inte alla som kan se himlen genom taket. Vi ska kanske inte lämna vagnen på terrassen inatt..

Ett prjoket som blir klar enligt tidtabell (nästan)

Förra vintern oroade vi oss över taket. Taket läckte redan då i bastun, det är dessutom hög tid att tillkalla en sotare, men det är en helt annan historia.
Två veckor har Marcus nu slavat uppe på taket. Ändå är vi efter i tidtabellen. Det är säkert hurja kiva att spendera hela semestern där uppe på ett kokhett tak, men det finns ju inte en annan möjlighet, fattiga som vi är är detta projekt ett DIY projekt.
Alla har vi ju inte pengar att slösa på.. Det kommer från rätt mun, jag som precis köpt en hel hög med dagis kläder åt ungarna.. Det behöv vi kanske inte gå in på just nu..

En kväll hos oss

Ägg kläckaren

Miliam må inte prata ännu, men han kan genom att visa, peka och föra vissa ljud beroende på vad han vill. Enstaka ord kan han säga (fast han kan nog prata med än han låter oss tro).
Igår då vi bakade scones sa han klart och tydligt 'baka', sådär mitt i plötsligt.
Nå, de är det som han gjorde senare på kvällen som jag tänkte skriva om. Han kläckte nämligen ett rått ägg på mej. Han kom traskande med ett ägg i handen, det är nämligen pop hemma hos oss att äta ägg smörgåsar. Därför trodde jag att det var ett hårdkokt ägg han kom med. Men nej. Han klämde till ett varv och pang, så fick jag ägg på bena, strumporna och så på golvet såklart. Trevligt, och j*vlit kallt!

Miliam och traktorer

Vår tvååriga gosse är helt tokig i traktorer. Nu står det en på vår gård. Smilet är upp över öronen! Dessutom var mamman här i huset varit så snäll och köpte en traktor tidning åt sonen sin idag, som han nu bläddrat igenom ett par tusen gånger. Typ.
Inte nog med traktorn på vår gård och traktortidningen, här körs det dessutom flera traktorer förbi varje dag. Tis is in heaven!

Random bilder

Jag har varit dålig på att blogga nu i sommar så bjuder nu på lite bilder.

Lekparks besök har vi gjort triljoner gånger denna sommar. Novalie som har blivit mycket viktig med kläder vägrade att ta av sej fleecen - men mamma, den är ju så vacker! Den må vara det då, men i 27 graders hetta behövs knappast en fleece!? Syskonen där emot var klädda enligt väder.

Jag fick äntligen byrån flyttad från en knut till vardagsrummet efter lite tjat, o hoppsan, den ser riktigt bra ut där min andra hälft. Det var ju just det jag sagt sen förra julen!

Vi besökte också Pargas dagarna, av en slump, och åkte lite karusell.  Runt runt runt sku det gå i hög fart.

Ett av mina favorit bild på min lilla solstråle! Hon trivs bäst i gung eller sandlåda. Hon är bara för söt!

Jag plockade hallon och Tis åt. Nam nam sa han medan storasyster grimaserade (hon är fortfarande så kräsen). Mini slukade också i sej av dom god goda hallonen.

Idag småregnar det så vi håller oss inomhus. Novalie har hela förmiddagen målat fina täckningar. Blommor, regnbågar, lastbilar (vilken överraskning där) och Odette från Svanprinsessan har hon bland annat målat. Tison höll sej till kritor, ett sträck på var papper..

Och här har vi mitt senaste projekt. Alla sex stolar och träbänken jag köpte skall slipas upp och målas. Bilden tog jag i ett tidigt skede. Nu är allt förutom stolbenen slipade, dom runda delarna då. Slipmaskinen utnyttjade jag till 100..såklart!

Dagis & jobb

Två veckor kvar. Två ynka veckor kvar före jobbet åter kallar efter fyra års 'paus'. Gissa om det är pirrigt! Inte med det att jag snart står där bakom kassan med ett fake smile på läpparna då kunder tror sej vara roliga, börjar och alla små knott på dagsi. Halvtid nu till att börja med.

Hembesöket gick riktigt bra. Novalie ville genast visa upp allt för sina nya dagistanter. Miliam var mer försiktig, men då han kom igång kom han bärande på alla traktorer som han kunde hitta.
Han kommer att trivas på dagis, sa Marcus. Hur så, frågade jag. Jo, förar hon visste att det var en john deere. Jepp jepp..
Emelia, som är solstrålen själv, hade inga problem med att krypa fram till 'tanterna'. Lite överraskad blev jag nog, hon som till och med främjar mot mommo!  Hon tog förresten sina första steg i förrgår utan hjälp!

Jag kommer att ha det svårt att lämna barnen på dagis med tanke på vad som hände i det kommunala dagiset. Där spårade det ut helt. Jag kan dock inte gå in på det eftersom jag inte vill bryta tystnadsplikten. Förstås kunde jag skriva om våra möten (dom spårade också ut) men är ändå rädd att jag skriver någonting jag inte borde.
Nu fick vi då plats på ett nytt dagis så nu kan vi lämna allt annat skit bakom oss. Vilken lättnad det förresten var då vi fick beskedet om att alla barn fått plats där! Jag hade nog mått mycket dåligt om vi inte fått det!

Rädd är kanske inte det rätta ordet ändå, nervöst är nog en bättre förklaring. Alla mina små ska till dagis efter att varit hemma i ungefär tre år! Novalie kan inte vänta. Miliam och Emelia vet inget annat än 'hemmalivet'. Värst känns det att lämna Miliam. Jag vet egentligen inte varför. Han är min lilla klängapa. Emelia är det lätt att distrahera med en leksak, fast om hon ser mej gå kommer hon nog att ropa efter mamma, eller pappa förstås.
Hennes ordförråd är förresten större än Miliams. Är man en utomstående är det svårt att förstå honom. Mamma, tack, kakka och backa är de ord han säger. Förutom det kan han morra som morran, yla som faffas telefonsignal, vilket är sååå irriterande! Auuuu auuuu.
Emelia där emot härmar allt! Tack, goddag, varsågod, mamma, pappa, vuff..och många fler. Å så ylar hon också som en varg.

Jag är väl lite rädd att han inte kommer att bli förstådd. Ibland får vi köra 'två händer metoden' som: vill du ha en traktorkaka (vänsterhand) eller en lastbilskaka (högerhand). Det var så han valde sin födelsedags kaka som blev en traktor. Det har varit tal om stöd bilder på rådgivningen och talterapi.
Novalie går nu i talterapi eftersom hon lämnar vissa bokstäver bort eller blandar dom helt och hållet.

Men tillbaka till mej. Nu har vi då (igen) en ny chef, och jag har nya kollegor. Dom som är kvar vet att jag är bipolär men inte dom nya. I förrgår hade jag tid till en koll före jobbet börjar och då kom det till tals om hur vi ska gå vidare för att jag ska orka. Jag biter oftast en för stor bit av äpplet och tröttnar ut mej snabbt. Det vill vi ju förstås inte. Så vi pratade om hur vi bäst kan undvik det, som till exempel mellan turer, få morgon turer tills jag kommer in i alla rutiner igen and so on. Visst skulle det lätta en aning för oss med tanke på dagis. Men jag vill inte heller få 'special behandling', det är inte rättvist mot dom andra. Men förstås görs det så som chefen vill. Väntar nu på ett möte som äger rum om ca. två månader för att veta hur det blir.
Vi har nog fått en bra chef nu sku jag säga. För första gången känner jag mej inte som 'problemavfall'.
Det ska nog bli bra det här både med jobbet och med dagis. Fingers crossed.

Kirppis

Jag far fått pippi på att ränna runt på kirppisar. Fem på tre dagar blev det. Några riktigt bra fynd har jag snubblat över. Som bänksoffan och stolarna här på bilden (helträ). Dom passar bra in med vårt pirtti bord som jag länge planerat att slipa upp och måla den vit, så tänker jag också göra med stolarna och bänken. Vitt vitt och vitt, det vill vi ha.
Jag fick också köpt en hel hög med kläder åt ungarna. Främst åt Novis, det verkar som om det är brist på småpojkar. Väl hemma hittade jag ännu en hel plastkasse kläder åt Novalie..skulle jag ha vetat om den hade jag nog inte roffat åt mej så mycket. Billigt blev det i vilket fall som helst. 

Födelsedagar

Emelia fyllde den 13 Juli hela ett år! Miliam var inte sen på att fylla han heller, hans stora dag var den 4 Augusti. Två år är vår mellersta nu!

Vår lilla bestämda tvååriga gosse skulle absolut ha en traktortårta. Jag använder 'två händer' tekniken för att fullt förstå honom. Ni vet, vill du ha en traktorkaka (vänstra handen) eller en lastbilskaka (högra handen), varje gång blev svaret en traktorkaka. Så då blev det så.

Nästa år kan Emelia vara med och välja tema. Nu tog jag på mej det uppdraget. Resultatet blev en regnbågskaka! Vem vill nu inte äta en kaka i alla regnbågens färger?

Pussen

Emelia fick sin första puss av kantorns son. Efteråt konstaterade han att hon luktade illa i munnen. Månne det hade att göra med att fröken en liten stund före kastat upp en del av maten..?

Sviken

Berit och Ali har varit tillsammans i åtta år. Berit har en dotter sedan tidigare och Ali anser att det strider mot hans tro att gifta sig under sådana omständigheter. Då Berit nu väntar deras gemensamma barn ändrar han sig och säger sig vara beredd att möta kritiken från släkten.

Paret planerar ett romantiskt bröllop i Egypten och Berit är lycklig och förväntansfull. Men i Kairo slås allt i spillor. Berit - nu halvvägs genom genom graviditeten - drogas, och när hon vaknar upp är barnet borta och hon själv badar i blod.



Berit Jörgensen bärrattar i boken Sviken om sitt förflutna. Det är ingen vacker historia. Berits fästman drogar henne dagen före, vad som skulle ha varit ett romantiskt bröllop, och låter utföra en abort på henne! Då är hon redan i vecka tjugo.

Han berättar senare att hon var nära att dö, att dom var tvungna att ge henne blod för att hon inte skulle förblöda. Orsaken till varför han lät aborten utföras var för att hon var en 'ful människa', han ansåg att hon krävde en för stor bröllopsgåva. Han ångrar inget. Han spelar spel med hennes psyke, bland annat berättade han att barnet var en pojke och att han var 'nästan för stor för att få ut'.
Han hotar henne och hennes dotter till livet om hon för saken vidare till polisen. Vilket hon gör eftersom aborten gjordes mot hennes vilja.

Förståeligt mår hon otroligt dåligt och försöker få en rättsprocess igång, både mot Ali och mot den falska imamen. Men ingen fälls. Då bestämmer hon sej för att själv försöka få svar på varför och fälla dem. Och därmed beger hon sej in i en farlig situation.

Hon reser tillbaka till Kairo. Anställer en advokat och söker upp kliniken. Hon lägger puzzelbitarna själv på plats utan någon större hjälp av myndigheter eller advokaten. Till slut sonas hon med aborten och lägger händelsen i bakfickan.

Men så reser hon till Saudiarabien för att jobba. Då hon landar på flygfältet ser hon Ali genom flygplansfönstret. Hon kontaktar honom, ställer en miljonfrågor och återtar kontakten, får att få svar.

Hon börjar träffa honom igen, ensam. Han har två sidor, den gulliga 'å, jag älskar dej förfarande, till och med mer än min fru' och den mörka 'det skulle ha varit bättre om du dött'.

Hon får aldrig hela sanningen ur honom. Båda spelar dom ett spel för att luska ut vad den andra gömmer..

Boken hörs intressant, inte sant? Men det tog över en vecka för mej att läsa igenom den. I normala fall tar det bara några få kvällar. Jag störde mej på hennes naivitet och dumhet! Han hade redan en gång satt henne i livsfara och nu satte hon sej i samma livsfarliga situation igen? Utan att det ledde någonvart. Inte förstår jag mej heller på varför hon gav ut en bok om den händelse hon inte ville att någon skulle veta om och till lika sätta sej i livsfara en andra gång?
Boken kommer jag inte att läsa om. Men om man nu råkar gilla böcker baserade på riktiga livet kan man en gång ploga sej igenom den. Det är ju inte sagt att alla finner den lika trög, långtråkig på sina ställen och helt enkelt dumstridig. Det gjorde i varje fall inte Ette.

Egna barn och andras ungar

Miliam försöker smyg leka nu när det är dags för dagvilan. Då kom jag att tänka på Fredagens shoppingcentrums besöket. Där lät jag honom leka i lekhörnan med andra barn, såklart.

Det är intressant att iaktta andra föräldrar, hur hårdhänt dom låter sina barn leka, när dom säger emot och hur dom reagerar då en annan förälder rättar till deras barn. Jag personligen har inga problem med att säga till åt en annans unge då det verkligen börjar se farligt ut eller då den är allt för påflugen mot mina barn (och ibland då dom är allt för uppkäftiga antingen mot andra barn, mej eller mot deras föräldrar).

Redan vid porten stod en flicka i kanske sexårsåldern och tjäbblade med sin mamma. Hon skulle minsann inte sätta skorna på och gå hem. Hon hängde och klängde sej fast på porten, mamman höjde rösten ungen skrek tillbaka. Till sist vände mamman ryggen till och gick iväg och ropade den klassiska meningen 'du får bli här då, jag far nu, hejdå!'. Den brukar jag också dra ibland, ännu funkar den bra, men antar att det går över destu mer år barnen får på nacken.
Flickan stod kvar, hon rörde inte en min, däremot öppnade hon grinden för att gå in. 'Sätt dina skor på nu som din mamma sa'. Ungen såg överraskad ut av att en helt främmande person sagt till henne att göra som mamma sagt. Hastigt fick hon skorna på och sprang efter sin mamma.

Till en början var vi ensamma i lekhörnan, men det räckte inte länge före två pojkar dök upp. Den ena måste ha varit i Miliams ålder medan den andra kunde ha varit runt fyra. Pojkarna löpte på fri lina! Pojkarnas pappa höll ett öga på dem medan han satt och drack en kopp kaffe vid ett bord på andra sidan staketet. Han var mycket fåordig!
Pojkarna kastade vilt omkring sej dynor (inga dun dynor precis) , hit och dit, ingen av dem tittade efter vart dom flög, vart dom landade eller om någon var i vägen. Jo, jag vet att sånt inte flyger in i såna unga huvud som deras, men det borde väl ändå vara in prentat i ett vuxet huvud någonstans att lära sina barn att akta sej för andra?
Det var inte en eller två gånger dom var nära att knocka omkull min lilla prins.

Sen hittade pojkarna på att bära upp dynorna i trapporna som ledde till rutschkanan. Ingen tillrättavisning då heller. Själv visade jag en annan väg upp till rutschbanan åt Miliam som han blev mycket förtjust i.
Det räckte inte med att block igen trappan, därnäst hittade dom på att kasta ner dynorna över räcket.  Ungarna fick stå på tå för att få dynorna ner puffade och därmed såg dom förstås inte Miliam som stod under och fick den på sej! Vad gjorde pappan? Låtsades att han inte såg det! Då tändes min korta lilla stubin.. PANG, stubinen brann.
'Det där gör ni INTE om' sa jag med höjd röst, 'det är farligt!'. Sen vände jag mej om mot pojkarnas pappa som låtsades om att han ingenting hört eller sett. Jag som hade klart för mej alla mina comebacks om det skulle komma till det.

En av lustigkurrarna lärde vår snart tvååring att klättra uppför rutschkanan istället för att ta trapporna. Det nekade jag honom genast till och förklarade att han nu fick första varningen, gjorde han det två gånger till skulle vi helt enkelt gå därifrån. Fem sekunder senare hade jag honom under armen och var på väg mot grinden.

Då var det som att pojkarnas pappa vaknat till. Han hånlog! Som om han 'vunnit'. Då tändes min korta lilla stubin.. och så sa det PANG.

I samma veva drack han upp det sista av kaffet, vecklade ihop sin tidning, steg upp och med en enda kort mening konstaterade att min uppfostringsmetod inte kommer att leda någonvart varpå jag svarade att det nog ser dystrare ut for honom. Sen bet jag i tungan för att inte spy gallan på honom.

'Tulkaa pojat, nyt mennään', ropade han åt pojkarna som slagit döv öra till. Då jag cirka femton minuter senare efter ett Toys ´r us besök traskade förbi där igen stod han fortfarande där och försökte få pojkarna med sej. Vem hade nu sen till slut mer kontroll, han eller barnen?

Men visst är det konstigt att vissa låter sina barn springa runt och syssla med precis vad som helst utan att man håller ett vakande öga på dom. Förutom då ens eget barn stött sej, då är det oj voi, gjorde h*n dej illa och så kastar dom en skitiger blick mot barnet och barnets föräldrar.

Ordspråket, egna barn och andras ungar, stämmer verkligen i viss mån.

Rötmånad

Vilket ord, rötmånad. Nu är det hursomhelst rötmånad. Det satte käpp i hjulet för att få en vårt liknande nippa bort bränd från min rygg. Månaden i sej satte inte stop för det eftersom läkaren tydligen glömt bort allt som heter rötmånad. Istället var det jag som fegade ur.

Jag hatar allt som har att göra med nålar, allt (förutom då jag själv får något ut av det, som en ny piercing)! Vår korta diskussion gick ungefär så här:

- Jaha, vad kan jag göra för dej då?
- Jag har någon slags, ja, jag vet inte vad jag ska kalla den för, på ryggen som skavar sådär skönt när jag har en topp på.
- Jo, den där är nog bäst att vi tar bort, ska vi göra det nu genast?

Hon reser sej för att gå till rummet brevid. Paniken slår på.

- Men X sa att den nog inte går att skära bort nu när det är rötmånad.
- Ja, just det ja. Du får boka en tid i slutet av Augusti.

Hur dum får man liksom vara? Ett stick och några minuter senare hade jag blivit av med åbäket! Men nej, jag måsta öppna min stora trut! Nu har jag ända något att se fram emot..eller?

Simppare

Vi köpte en ny simdräkt åt Novalie som tyvärr visade sej vara allt för liten. Hon blev sååå besviken. Jag lovade att beställa en ny. Så idag har jag försökt hitta en som hon skulle kunna tycka om och en som vi godkänner. Jag har klickat in mej på Zalando, Lindex, Kappahl, H&M., Lekmer..
Överallt bjuder dom ut bikinin, från riktigt, riktigt små storlekar! Aldrig att vi skulle klä Emelia, som nu använder 74/80 i klädstorlek, i en bikini! Inte heller får Novalie dra på sej en sådan!

På Lekmer hittade jag två helbaddräkter i storlek 110/116 som jag lät Novalie välja mellan. Hon valde den här fina simpparen med stjärnor.

På alla sidor jag klickat mej in på idag har majoriteten av simdräkter bestått av bikinin. På Lekmer bestod utbudet av sju bikinin och enbart två helbaddräkter! Två!

Hur var och en klär sina barn är förstås deras eget val. Vi har gjort vårt val. Inga bikinin på en mycket lång, lång tid ännu!

Bye bye dammråttor

Våra husdjur dammråttorna får snart kyyti. Min ständiga täppta näsa kan nämligen bero på dammallergi. Själv tycker jag att jag över åren måste ha byggt upp ett bra immunsystem mot allt som heter damm, tydligen inte. Överdos, slog Marcus fast.

För att hållas 'frisk' är det helt klart Marcus som får städa i fortsättningen.. Han hade dock tyvärr andra åsikter och vips, så blev han också allergisk mot damm

Nu är det ju faktiskt så att läkaren slog fast att det kan vara allergi det handlar om. Det är alltså inte en ursäkt för att slippa min favorit sysselsättning. Dessutom betyder det ju mer städning framöver.. Vilken tur att jag ääälskar att städa.. Eller hur var det nu igen?

Tjugo och trettiotvå dagar kvar!

Idag är det jämt tjugo dagar kvar tills vår yngsta fyller ett år! Och tolv dagar senare fyller Miliam två år. Helt otroligt!

Jag som gillar tema födelsedagskalas sitter självklart här och planerar. Vad det blir för teman får ni se sen, fint kommer det att blir och somrigt. Våra små knoddar är trots allt sommarbarn.

Novalies påhitt

Jag vet inte hur jag ska vrida och vända mej för att få Novalie's senaste påhitt under kontroll.

Varje gång hon varit hos någon över dagen är det ett himla pirr och marr då hon kommer hem. Det är väl helt normalt tänker ni. Jo, det är det förstås till en viss gräns. Men när hon stortjuter redan då man söker hem henne och fortsätter ända till sängdags blir det jobbigt.

'Jag saknar gamla fammo, hon tycker så jätte mycket om mej', 'faaaaffa', 'jag tycker så om Simon'.. och så fortsätter det. Hela kvällen, följande morgon, då hon inte får så som hon vill och då det är dags för dagvilan.

Hon har dessutom blivit ännu kräsnare då det kommer till maten. Kött är rena döden, samma sak med lasagne, risotto, såser överlag.. you name it hon äter garanterat inget av det. Om t.ex en potatis ens rör lite i såsen tvär vägrar hon att äta. Frukt och grönsaker orsakar också problem.
Makaroner, rakettispagetti, ris och broiler och makaronilåda, det slinker ner utan problem.

Det kännas tungt att dagligen försöka lirka och övertala henne om att ens smaka, men nej. Jag har på allvar funderat på matterapi. Månne det skulle kunna bli bättre med det?

Tur så har vi bara ett kräset barn. Dom två andra äter allt som sätts framför näsan (och kommer med hem utan problem)!

100 böcker på ett år

Jag råkade snubbla över en blogg där bloggskrivaren utmanat sej själv att läsa hundra böcker på ett år. Nu hinner jag dock inte haka på den utmaningen i år, men nästa år! Då hakar jag banne mej på!
I år har jag dock hunnit med en hel del böcker. En lista över böcker jag hunnit läsa i år skall det dock bli. Den får jag fylla på vartefter då jag inte minns alla jag läst, men en del av dom skall jag väl kunna lista upp.

- En väg tillbaka
- Från Svartå till Fiskars
- Ett bipolärt hjärta av Rebecca Anserud
- Kullalla kirjailtu elämä av Esa Koskinen
- My brother's voiice av Stephen Nasser
- Rena's story av Rena Kornreich & Heather Dine Macadam
- Upplevelser i finska koncentrationsläger av Allan Asplund
- 3096 dagar av Natascha Kampus
- Lägerfånge A5272 av Eva Schloss & Evelyn Julia Kent
- Anne Frank, ett liv i förföljelsens tid av (Anne Frank stiftelsen) Ruud van der Rol & Rian Verhoeven
- Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
- Mannen utan öde av Imre Kertész
- Mannen som glömde sin fru av John O'Farrell
- Sanningen om doktorn Josef Mengele och tvillingarna i Auschwitz - Eldens barn
- Eva Braun - Ett förlorat liv
- Raoul Wallenbergs sista dagar
- In sunshine and in rain

Som sagt minns jag inte alla jag läst igenom i år, några kan t.o.m vara böcker jag läste ifjol. Många titlar är redan bortglömda!


Nu när barnen sover sin dagsömn skall jag lägga mej bekvämt i soffan och påbörja en ny bok:
Det står ett rum här och väntar på dig - Berättelsen om Raoul Wallenberg.
Boken innehåller 694 sidor, det lär ta en tid att komma igenom den här boken!

---

Det sket sej redan. Mini vaknade så fort ordet 'boken' var färdig in knaprat.. Jag lovar att det finns inbyggt en mekanism som slår till så fort jag skall sätta igång med någonting! Så typiskt alltså!

Jag kan motstå allt utom frestelser

Här gnäller jag om läget på kontot och så går jag och inhandlar en ny (mycket härlig) klocka också.

-Var ska du ha den då, frågade Marcus.
- Ta det lugnt, jag har nog en plats för den!

Jag ljög. Jag har ingen aning om var den ska placeras. Gårdagens fb status beskriver mej alltså perfekt.
I can resist everything but temptation!

Cornelia - Impulsköp

Jag gjorde det igen, nämligen ett impulsköp.
Jag har länge velat ha en tallrikshylla som den som nu råkade hamna i varukorgen. Snart har jag ju det. I väntan på den..

Impulsköpet inhandlade jag på Cornelia. Sidan är full med hur mycket fint som helst.. men bankkontor, den är allt annat än fylld med pengar..

---
Nu gillar jag Cornelia ännu mer. Beställningen satte jag in igår (30.6-13). Nu är den redan på väg hem till oss!
---
Redan idag, (2.7-13) kunde jag hämta ut hyllan på posten! Snacka om snabb leverans!

En huvudlös handling

Uppenbarligen kände någon ett stort behov av ett nytt huvud. Psyches huvud. Vi får hoppas att Psyches huvud tjänar personen, som begick denna huvudlösa handling, bättre än hans/hons egna huvud gjort.

Huvudlöst var ordet.

Igår

Barnen trivdes som fiskar i vattnet igår förmiddag i HopLop.
Med oss hade vi lilla finurliga Simon och hans minst lika finurliga mamma.
Bollhavet var en av favoriterna, speciellt för små gossarna. Bollar flög och skrattet det ringa.
Novalie såg vi inte mycket av, hon är redan så pass stor så jag vågar släppa iväg henne ensam i alla klätterfunderingar.
Det var trötta, men glada, barn jag spände fast i bilstolarna då det var dags att åka hem igen.

Läst