Egna barn och andras ungar

Miliam försöker smyg leka nu när det är dags för dagvilan. Då kom jag att tänka på Fredagens shoppingcentrums besöket. Där lät jag honom leka i lekhörnan med andra barn, såklart.

Det är intressant att iaktta andra föräldrar, hur hårdhänt dom låter sina barn leka, när dom säger emot och hur dom reagerar då en annan förälder rättar till deras barn. Jag personligen har inga problem med att säga till åt en annans unge då det verkligen börjar se farligt ut eller då den är allt för påflugen mot mina barn (och ibland då dom är allt för uppkäftiga antingen mot andra barn, mej eller mot deras föräldrar).

Redan vid porten stod en flicka i kanske sexårsåldern och tjäbblade med sin mamma. Hon skulle minsann inte sätta skorna på och gå hem. Hon hängde och klängde sej fast på porten, mamman höjde rösten ungen skrek tillbaka. Till sist vände mamman ryggen till och gick iväg och ropade den klassiska meningen 'du får bli här då, jag far nu, hejdå!'. Den brukar jag också dra ibland, ännu funkar den bra, men antar att det går över destu mer år barnen får på nacken.
Flickan stod kvar, hon rörde inte en min, däremot öppnade hon grinden för att gå in. 'Sätt dina skor på nu som din mamma sa'. Ungen såg överraskad ut av att en helt främmande person sagt till henne att göra som mamma sagt. Hastigt fick hon skorna på och sprang efter sin mamma.

Till en början var vi ensamma i lekhörnan, men det räckte inte länge före två pojkar dök upp. Den ena måste ha varit i Miliams ålder medan den andra kunde ha varit runt fyra. Pojkarna löpte på fri lina! Pojkarnas pappa höll ett öga på dem medan han satt och drack en kopp kaffe vid ett bord på andra sidan staketet. Han var mycket fåordig!
Pojkarna kastade vilt omkring sej dynor (inga dun dynor precis) , hit och dit, ingen av dem tittade efter vart dom flög, vart dom landade eller om någon var i vägen. Jo, jag vet att sånt inte flyger in i såna unga huvud som deras, men det borde väl ändå vara in prentat i ett vuxet huvud någonstans att lära sina barn att akta sej för andra?
Det var inte en eller två gånger dom var nära att knocka omkull min lilla prins.

Sen hittade pojkarna på att bära upp dynorna i trapporna som ledde till rutschkanan. Ingen tillrättavisning då heller. Själv visade jag en annan väg upp till rutschbanan åt Miliam som han blev mycket förtjust i.
Det räckte inte med att block igen trappan, därnäst hittade dom på att kasta ner dynorna över räcket.  Ungarna fick stå på tå för att få dynorna ner puffade och därmed såg dom förstås inte Miliam som stod under och fick den på sej! Vad gjorde pappan? Låtsades att han inte såg det! Då tändes min korta lilla stubin.. PANG, stubinen brann.
'Det där gör ni INTE om' sa jag med höjd röst, 'det är farligt!'. Sen vände jag mej om mot pojkarnas pappa som låtsades om att han ingenting hört eller sett. Jag som hade klart för mej alla mina comebacks om det skulle komma till det.

En av lustigkurrarna lärde vår snart tvååring att klättra uppför rutschkanan istället för att ta trapporna. Det nekade jag honom genast till och förklarade att han nu fick första varningen, gjorde han det två gånger till skulle vi helt enkelt gå därifrån. Fem sekunder senare hade jag honom under armen och var på väg mot grinden.

Då var det som att pojkarnas pappa vaknat till. Han hånlog! Som om han 'vunnit'. Då tändes min korta lilla stubin.. och så sa det PANG.

I samma veva drack han upp det sista av kaffet, vecklade ihop sin tidning, steg upp och med en enda kort mening konstaterade att min uppfostringsmetod inte kommer att leda någonvart varpå jag svarade att det nog ser dystrare ut for honom. Sen bet jag i tungan för att inte spy gallan på honom.

'Tulkaa pojat, nyt mennään', ropade han åt pojkarna som slagit döv öra till. Då jag cirka femton minuter senare efter ett Toys ´r us besök traskade förbi där igen stod han fortfarande där och försökte få pojkarna med sej. Vem hade nu sen till slut mer kontroll, han eller barnen?

Men visst är det konstigt att vissa låter sina barn springa runt och syssla med precis vad som helst utan att man håller ett vakande öga på dom. Förutom då ens eget barn stött sej, då är det oj voi, gjorde h*n dej illa och så kastar dom en skitiger blick mot barnet och barnets föräldrar.

Ordspråket, egna barn och andras ungar, stämmer verkligen i viss mån.