Kaffe

Jag har börjat dricka kaffe. Något jag svor jag aldrig skulle börja med. Jag vet inte om jag ens tycker att det är gott, men jag behöver det. Problemet är det att jag inte kan koka kaffe. Igår satt jag verkligen i kläm då jag behövde min dagliga dos men inte fick till det. vad gör man då? Jo, man ringer och bönar och ber att mannen i huset ska komma hem och koka kaffe. Och han kom! Vips så var huvudvärken borta. Jag tar det med socker och mjölk, jag är ju nybörjare. Mjölk är inte det bästa alternativet för mig då jag egentligen skulle behöva laktosfritt. Dessutom skämde fammo bort mig med grädde i kaffet, så mycket godare! Så nu sku jag absolut vilja ha grädde istället. En gräddburk får jag väl ändå unna mig, eller? Jag bor med en mycket snål man som inte köper något extra, så det tar säkert lite övertygande där med. Jag säger snål (för jag har svårt med att hålla i pengar) medan han kallar det för att vara ekonomisk. Men som ordspråket säger, kvinnan har alltid rätt! Haha.

Så hur kommer det sig att jag började? Jo, en med patient på avdelningen rekommenderade en kopp kaffe då jag gick omkring som en zombie, för vilande (läs: sovande) var inte ett alternativ där, jag blev alltid väckt. Vilket jag förstår, att höja dosen på natt-natt medicinen är ju ganska onödigt bara för att man sover på dagen. Och att sova 24/7 är ju kanske inte heller att rekommendera. Så när hon föreslog kaffe mumlade jag något i stil med om du lagar en kopp åt mig. Inte trodde jag att hon sku stiga upp, koka en panna och hämta en kopp. Men så gick det. Och pigg blev jag. Det var så allting började,  och på den banan är jag ännu.

Min morgondos fick jag idag klockan halv åtta, för jag hade ju Marcus att koka en panna före han förde barnen till dagis. För jag vägrar att lära mig koka kaffe, för då har jag ingen orsak att ringa hem honom mitt på dagen, lite påhittig måste man va!