Intervall

Nästa vecka har jag intervall. Jag har ingen som helst lust! Det lockar inte alls att sitta där i fem dagar utan att ha någonting att göra. Datorn har jag haft sönder länge redan så der ända jag kan underhålla mig med är min telefon. Det är inte alltid så kul att sitta och knappra på något så litet.
Det positiva skulle dock vara att få någorlunda rutiner igen. Nu är dom helt mot skogen. Jag somnar sent, sömntabletterna vill inte göra sitt, och jag vaknar sent.
Min inflamerade tå skulle säkert fixas också. Inflamationen vill inte släppa sig. Sist väntadejag så länge att jag själv kunde klippa bort en del av nageln. Äckligt,  jag vet. Men jag har en sån nålskräck! Jag har ju varit med om det förut också.
En annan positiv sak är att jag kan träffa nya människor som lider av samma sak. Jag har blivit tre bekantskaper rikare på min avdelnings vistelse hittills. En av dom kan jag kalla min vän. Lätt har det inte ändå varit, jag med min sociala fobi.
Jag vill inte. Jag vill vara hemma men om nu läkaren tycker att jag ska komma in är det kanske det bästa. Fast jag inte vill!
Om man tänker på måendet så har det för det mesta känts helt okej. Dåliga dagar har jag förstås haft. Som igår. Det blev sängen och en massa filmer och serier. Jag kom äntligen till slutet av How I met your mother. Skit slut! Jag tittade också på The hobbit trean,  den motsvarande inte alls förväntningarna. Fast sen igen kunde jag ha en helt annan åsikt om jag sett på dom då jag mådde bättre.
Idag blir det också sängen tills det är dags för familjespelkvällen. Pretty little liers får hålla mig sällskap så länge.