Allt jag behövde göra igår var gråta en stund för att känna mig bättre igen. Det behövde jag, av ingen anledning alls. Men då tårarna föll rusade så många tankar omkring i huvudet så det gav mig en orsak, många. Det började med att jag tittade på ett avsnitt av Ghost whisperer (en av min absoluta favorit serier) där en sexåring dog (jo, jag vet, det är en serie!). Så kom tankar om döden. Jag vill inte dö. Jag vill inte att barnen ska dö. Jag vill inte att Marcus ska dö. Jag lider med helt okända människor som förlorat någon kär. Värst är det när barn dör. Jag kan gråta i flera dagar. Då min morfar dog hade jag inga tårar att fälla, jag kände honom inte. Men dessa barn som jag inte heller känner gråter jag ögonen ur mig för. Eller då ett barn mistar en förälder.
Jag har alltid haft starka känslor. Jag har ingen balans ser det ut som (men det börjar kännas bättre nu!). Antingen känner jag mig extremt deprimerad eller ledsen, extremt glad och lycklig eller absolut ingenting. Det fanns inget där emellan. Förut tänkte jag att det är så det ska vara. Efter min diagnos förstod jag ju att det inte ska vara så. Men då det alltid gått fullt eller inte alls så vet du inget annat! På ett plan visste jag redan i tonåren att det var något lurt. Men det viftades alltid bort. Gör man inget problem av det finns det inget problem, "det är bättre så". Bullshit. Jag önskar så innerligt att någon hade sett, att någon hade lyssnat! Men nu var det ju inte så.
Jag vet att jag skrev det i mitt senaste inlägg men jag har världens bästa man! Han har tröttnat för länge sen på mina serie maraton men han bädda sig så fint brevid mig på soffan ändå och såg på serien med mig. Där låg han sen och torka bort tårarna och höll hårt om mig. Jag vet inte vad jag har gjort för att förtjäna honom, jag är så älskad! Och som jag älskar den karln!
Efter min lilla gråt attack och Marcus sätt att hjälpa mig genom den kände jag mig bra igen. Jag log igen, jag skrattade, jag dansande min tönt dans, jag försökte t.o.m stå på huvudet (det lyckades inte). Jag kände mig älskad och nykär, det är nog den bästa medicinen! Nu är jag glad igen. Det är såhär man ska må! Lycklig och lite halvtokig. Allt är så mycket bättre då.
Inte gjorde det någonting att Emelia kissade över hela golvet heller. Eller att dom stred så taket ville lyfta av ljudnivån. Eller att dom vätte ner hela badrummet, madrasser, byk och allt annat som låg där. Eller att det tog timmar före dom till slut somnade!
Nu är allt bra igen. Jag vill alltid må såhär. Jag är trött på att må skit. Jag har flera års erfarenhet av det, det är inget att rekommendera! Låt det hålla i!
måndag 26 januari 2015
söndag 25 januari 2015
Ingen bra dag
Jag är så trött på den här konstanta berg-och-dalbanan! Varför kan jag inte bara få må bra i längre perioder? Och varför ska det vända så här nära Novalies sex års dag? Nu kommer jag att vara inåtvänd och ledsen om det inte svänger före det. Jag har haft så många olika känslor idag så jag kan inte hålla reda på alla. Jag har varit trött och sur på morgonen, även då vi hade gäster. Några koppar kaffe efteråt vände det bara för att vända igen efter att dom åkt. Efter det kände jag mig kramsjuk och hängde fast i Marcus som en igel. Han verkade inte ha någonting emot det. Jag brukar inte få mina "kram-sjuke" attacker ofta men när jag får dom känner jag mig antingen mycket bra eller mycket ledsen, nu var det det sist nämnda.
Igår kände jag mig bra. Vi skulle ju få besök! Men redan tidigt på kvällen kände jag nej, jag orkar inte. Jag kände mig trött, så trött. Jag hällde i mig kopp efter kopp av kaffe. Det höll mig igång en stund, jag var med i några spel men tog min första bästa chans att dra mig undan som jag fick medan Marcus fick underhålla gästerna. Runt midnatt vaknade jag till igen. Men hade noll lust att spela, så jag tittade bara på. Spelkväll blev det visst, men jag orkade inte med som jag ville.
Idag har det svängt mycket. Det beror nog på att jag är trött. Jag har inte fått sova ordentligt på några nättet nu och det kostar mig. Då känner jag allt på en gång, trötthet, ångest, deprimerad.. Allt. Därför har jag varit klingig idag. Som tur har Marcus nerver som stål. Jag hade nog inte orkat om rollerna var bytta. Men så kan han läsa av mig bra också och vet jag behöver. Just då hade jag behovet av att bli omkramad. Och det blev jag. Ungarna förstod att hålla sig undan. Jag skulle nog inte ha låtit dom gå.
Jag är väldigt lyckligt lottad för att ha en sån underbar man som jag har! Han måste älska mig nåt otroligt för att orka stötta och finns där. Eller så har han inte alla hemma. Hur som helst är jag lyckligt lottad!
Igår kände jag mig bra. Vi skulle ju få besök! Men redan tidigt på kvällen kände jag nej, jag orkar inte. Jag kände mig trött, så trött. Jag hällde i mig kopp efter kopp av kaffe. Det höll mig igång en stund, jag var med i några spel men tog min första bästa chans att dra mig undan som jag fick medan Marcus fick underhålla gästerna. Runt midnatt vaknade jag till igen. Men hade noll lust att spela, så jag tittade bara på. Spelkväll blev det visst, men jag orkade inte med som jag ville.
Idag har det svängt mycket. Det beror nog på att jag är trött. Jag har inte fått sova ordentligt på några nättet nu och det kostar mig. Då känner jag allt på en gång, trötthet, ångest, deprimerad.. Allt. Därför har jag varit klingig idag. Som tur har Marcus nerver som stål. Jag hade nog inte orkat om rollerna var bytta. Men så kan han läsa av mig bra också och vet jag behöver. Just då hade jag behovet av att bli omkramad. Och det blev jag. Ungarna förstod att hålla sig undan. Jag skulle nog inte ha låtit dom gå.
Jag är väldigt lyckligt lottad för att ha en sån underbar man som jag har! Han måste älska mig nåt otroligt för att orka stötta och finns där. Eller så har han inte alla hemma. Hur som helst är jag lyckligt lottad!
fredag 23 januari 2015
Fyra
Klockan fyra satt jag med min kaffekopp framför näsan. Idag hade jag inga som helst problmem att komma upp, fast telefonen tjöt kvart i fyra. Det gick ganska snabbt och smidigt. Men så är det ju en dag med program också. Idag ska väl ändå min rastlöshet hålls under kontroll. Och så behöver jag ju inte vara ensam heller.
Idag ska vi åka upp till Björneborg på keikka (varför får jag Ankeborg i huvudet?). Jag har ingen aning om vad vi egentligen ska göra, men jag ville i alla fall med och "se världen". Tur så har vi en snäll faffa som för barnen till dagis då det är dags! TACK!
Jag börjar faktiskt gå på väggarna där hemma nu. Det beror förstås på att mitt humör har blivit bättre. Visst hittar jag på saker jag kan göra. Men att städa i ett är ganska långtråkigt! Köket har jag blivit mer viktig med, där skrubbat jag tills jag svettats, nästan. Dessutom tycker jag inte om när Marcus fyller på diskmaskinen helt fel! Jag fattar inte hur svårt det liksom kan vara? Mega svårt verkar det som.
Vet ni. Halv fem tiden en Fredag morgon ser faktiskt inte så dålig ut. Det är ju riktigt vackert då långljuset lyser upp vägen. Bara kolla själva!
Idag ska vi åka upp till Björneborg på keikka (varför får jag Ankeborg i huvudet?). Jag har ingen aning om vad vi egentligen ska göra, men jag ville i alla fall med och "se världen". Tur så har vi en snäll faffa som för barnen till dagis då det är dags! TACK!
Jag börjar faktiskt gå på väggarna där hemma nu. Det beror förstås på att mitt humör har blivit bättre. Visst hittar jag på saker jag kan göra. Men att städa i ett är ganska långtråkigt! Köket har jag blivit mer viktig med, där skrubbat jag tills jag svettats, nästan. Dessutom tycker jag inte om när Marcus fyller på diskmaskinen helt fel! Jag fattar inte hur svårt det liksom kan vara? Mega svårt verkar det som.
Vet ni. Halv fem tiden en Fredag morgon ser faktiskt inte så dålig ut. Det är ju riktigt vackert då långljuset lyser upp vägen. Bara kolla själva!
torsdag 22 januari 2015
Kaffe
Jag har börjat dricka kaffe. Något jag svor jag aldrig skulle börja med. Jag vet inte om jag ens tycker att det är gott, men jag behöver det. Problemet är det att jag inte kan koka kaffe. Igår satt jag verkligen i kläm då jag behövde min dagliga dos men inte fick till det. vad gör man då? Jo, man ringer och bönar och ber att mannen i huset ska komma hem och koka kaffe. Och han kom! Vips så var huvudvärken borta. Jag tar det med socker och mjölk, jag är ju nybörjare. Mjölk är inte det bästa alternativet för mig då jag egentligen skulle behöva laktosfritt. Dessutom skämde fammo bort mig med grädde i kaffet, så mycket godare! Så nu sku jag absolut vilja ha grädde istället. En gräddburk får jag väl ändå unna mig, eller? Jag bor med en mycket snål man som inte köper något extra, så det tar säkert lite övertygande där med. Jag säger snål (för jag har svårt med att hålla i pengar) medan han kallar det för att vara ekonomisk. Men som ordspråket säger, kvinnan har alltid rätt! Haha.
Så hur kommer det sig att jag började? Jo, en med patient på avdelningen rekommenderade en kopp kaffe då jag gick omkring som en zombie, för vilande (läs: sovande) var inte ett alternativ där, jag blev alltid väckt. Vilket jag förstår, att höja dosen på natt-natt medicinen är ju ganska onödigt bara för att man sover på dagen. Och att sova 24/7 är ju kanske inte heller att rekommendera. Så när hon föreslog kaffe mumlade jag något i stil med om du lagar en kopp åt mig. Inte trodde jag att hon sku stiga upp, koka en panna och hämta en kopp. Men så gick det. Och pigg blev jag. Det var så allting började, och på den banan är jag ännu.
Min morgondos fick jag idag klockan halv åtta, för jag hade ju Marcus att koka en panna före han förde barnen till dagis. För jag vägrar att lära mig koka kaffe, för då har jag ingen orsak att ringa hem honom mitt på dagen, lite påhittig måste man va!
Så hur kommer det sig att jag började? Jo, en med patient på avdelningen rekommenderade en kopp kaffe då jag gick omkring som en zombie, för vilande (läs: sovande) var inte ett alternativ där, jag blev alltid väckt. Vilket jag förstår, att höja dosen på natt-natt medicinen är ju ganska onödigt bara för att man sover på dagen. Och att sova 24/7 är ju kanske inte heller att rekommendera. Så när hon föreslog kaffe mumlade jag något i stil med om du lagar en kopp åt mig. Inte trodde jag att hon sku stiga upp, koka en panna och hämta en kopp. Men så gick det. Och pigg blev jag. Det var så allting började, och på den banan är jag ännu.
Min morgondos fick jag idag klockan halv åtta, för jag hade ju Marcus att koka en panna före han förde barnen till dagis. För jag vägrar att lära mig koka kaffe, för då har jag ingen orsak att ringa hem honom mitt på dagen, lite påhittig måste man va!
onsdag 21 januari 2015
Preventivmedel
Den som är känslig ska nog inte läsa det här!
Det är svårt det här med preventivmedel. Jag har provat på så många olika och inte hittat den där rätta som passar mig. Just nu tar jag minipiller, cerazette, men enligt Ma vill jag inte lika ofta som förut (hans största problem liksom), dessutom ändras mitt humör. Jag är tydligen gladare då jag inte tar dom. Jag hade en liten paus med dem för inte så länge sen så det var väl då han märkte det. Visst kan det stämma det där med humöret, men det är väl ändå ett litet pris att betala? Helt tokig blir jag ju inte av dom heller. Det är nog av de andra medicinerna i så fall, hehe.
Det mesta är testat. P-piller, plåster, spiral, nuvaring..jag glömmer säkert något. P-piller gav mig utslag och jag gick upp i vikt. Plåstret kliade och lossnade i duschen. Spiralen lossnade (på Marcus födelsedag, grattis bara!), dessutom hade jag smärtor i nedre magen. Det kunde förstås ha berott på att den inte satt på plats, det är i alla fall vad jag misstänker. Nuvaringen..vad ska jag nu säga om den. Den var obekväm. Jag var dessutom osäker på om jag fick den på plats. Den rekommenerar jag nog inte! Och så minipiller. Jag tycker om att jag sluppit mensen! Sååå skönt! Jag hatar att blöda!
Så nu då? Marcus har föreslagit att jag ska sluta ta preventivmedel över huvudtaget. Men jag h.a.t.a.r kondomer! Det tar för länge före den är på, jag hinner tappa lusten (på några sekunder, ja!). Det ända positiva är att det inte blir klottigt. Men sen börjar jag ju blöda igen, blä för det!
Finns det något jag inte har tänkt på ännu? Helst något som man inte går upp i vikt av och slipper mensen! Det är nog det viktigaste för mig! Det och att inte bli gravid igen! Vi är nog klara nu. Vi får vänta på barnbarn istället (Tis ska tydligen hoppa över barn och bli faffa direkt).
Det är svårt det här med preventivmedel. Jag har provat på så många olika och inte hittat den där rätta som passar mig. Just nu tar jag minipiller, cerazette, men enligt Ma vill jag inte lika ofta som förut (hans största problem liksom), dessutom ändras mitt humör. Jag är tydligen gladare då jag inte tar dom. Jag hade en liten paus med dem för inte så länge sen så det var väl då han märkte det. Visst kan det stämma det där med humöret, men det är väl ändå ett litet pris att betala? Helt tokig blir jag ju inte av dom heller. Det är nog av de andra medicinerna i så fall, hehe.
Det mesta är testat. P-piller, plåster, spiral, nuvaring..jag glömmer säkert något. P-piller gav mig utslag och jag gick upp i vikt. Plåstret kliade och lossnade i duschen. Spiralen lossnade (på Marcus födelsedag, grattis bara!), dessutom hade jag smärtor i nedre magen. Det kunde förstås ha berott på att den inte satt på plats, det är i alla fall vad jag misstänker. Nuvaringen..vad ska jag nu säga om den. Den var obekväm. Jag var dessutom osäker på om jag fick den på plats. Den rekommenerar jag nog inte! Och så minipiller. Jag tycker om att jag sluppit mensen! Sååå skönt! Jag hatar att blöda!
Så nu då? Marcus har föreslagit att jag ska sluta ta preventivmedel över huvudtaget. Men jag h.a.t.a.r kondomer! Det tar för länge före den är på, jag hinner tappa lusten (på några sekunder, ja!). Det ända positiva är att det inte blir klottigt. Men sen börjar jag ju blöda igen, blä för det!
Finns det något jag inte har tänkt på ännu? Helst något som man inte går upp i vikt av och slipper mensen! Det är nog det viktigaste för mig! Det och att inte bli gravid igen! Vi är nog klara nu. Vi får vänta på barnbarn istället (Tis ska tydligen hoppa över barn och bli faffa direkt).
Ny dag
Då har vi redan Onsdag. Jag började min dag redan klockan åtta, vilket är tidigt för mig som brukar sova till elva tiden. Kanske jag äntligen skulle få lite vettigare rutiner. Knappast. Min morgon startade jag med att dricka en kopp varm svartvinbärs toddy som en snäll själ skickat till mig från Norge. Om den ändå skulle finnas på marknaden här! Så sjukt god!
På min vakna halvtimme har jag också fundera på olika sommar aktiviteter. Puuhamaa står ganska högt uppe på listan. Förra sommaren valde vi Mumindalen (för den ligger nära), men jag tycker att den är sedd nu. Hur många gånger har vi inte gått uppför dom trapporna redan? Dessutom börjar Novalie vara lite för gammal för det, tycker jag i alla fall. Emelia sku däremot älska det. Hon är tokig i morran! Ser dom på dvd så ska morran vara med. En av hennes favorit lekar är morran, "jag kommer tillbaka" springer hon runt och ropar. Den ungen är bara rädd för mörkret.
Miliam har också börjat tappa intresset för Mumin. Det ska vara piraten Jake nuförtiden. Eller någonting med bilar och lastbilar. Han kan vara mef i morran leken men helst leker han fammo eller med sina lastbilar.
Jag funderade också på Visulahti. Men jag har ett minne av att de inte var en höjdare precis.
Högholmen är ett måste!
Skulle vi ha pengar så sku jag vilja åka över till Sverige till Astrid Lindgrens värld. Men nu har vi ju inte det. Disney world (som om det sku vara billigare) sku också vara roligt att åka till. Där har vi ju varit med hela feta släkten några år tillbaka.
Så det lutar nog mot Puuhamaa. Det är dessutom så mysigt då man själv kan grilla korv och annan mat där. Det tar ju sin lilla tid med det är det värt. Det som dock stör mig är att dom inte har ett staket mot sjön där, man är hela tiden på helspänn då man måste vakta dom i ett och försöka duka tillika. Och så ingår ju allt i priset. Simning är dessutom roligt (men före det ska jag nog tappa några kilon). Min favorit är nog ändå studsmattorna. Det är inte bara barnen som kan njuta av en dag där, haha.
Finns det några andra ställen jag inte tänkt på ännu? Jag vill få allt färdigt nu så det inte blir sista minuten beslut som sen ändä inte blir av. För så brukar det bli. Fast jag gillar att vara spontan. Allt behövs inte planeras. Men då man ska längre vägar, och hinna med saker, så vill jag ha det färdigt planerat!
På min vakna halvtimme har jag också fundera på olika sommar aktiviteter. Puuhamaa står ganska högt uppe på listan. Förra sommaren valde vi Mumindalen (för den ligger nära), men jag tycker att den är sedd nu. Hur många gånger har vi inte gått uppför dom trapporna redan? Dessutom börjar Novalie vara lite för gammal för det, tycker jag i alla fall. Emelia sku däremot älska det. Hon är tokig i morran! Ser dom på dvd så ska morran vara med. En av hennes favorit lekar är morran, "jag kommer tillbaka" springer hon runt och ropar. Den ungen är bara rädd för mörkret.
Miliam har också börjat tappa intresset för Mumin. Det ska vara piraten Jake nuförtiden. Eller någonting med bilar och lastbilar. Han kan vara mef i morran leken men helst leker han fammo eller med sina lastbilar.
Jag funderade också på Visulahti. Men jag har ett minne av att de inte var en höjdare precis.
Högholmen är ett måste!
Skulle vi ha pengar så sku jag vilja åka över till Sverige till Astrid Lindgrens värld. Men nu har vi ju inte det. Disney world (som om det sku vara billigare) sku också vara roligt att åka till. Där har vi ju varit med hela feta släkten några år tillbaka.
Så det lutar nog mot Puuhamaa. Det är dessutom så mysigt då man själv kan grilla korv och annan mat där. Det tar ju sin lilla tid med det är det värt. Det som dock stör mig är att dom inte har ett staket mot sjön där, man är hela tiden på helspänn då man måste vakta dom i ett och försöka duka tillika. Och så ingår ju allt i priset. Simning är dessutom roligt (men före det ska jag nog tappa några kilon). Min favorit är nog ändå studsmattorna. Det är inte bara barnen som kan njuta av en dag där, haha.
Finns det några andra ställen jag inte tänkt på ännu? Jag vill få allt färdigt nu så det inte blir sista minuten beslut som sen ändä inte blir av. För så brukar det bli. Fast jag gillar att vara spontan. Allt behövs inte planeras. Men då man ska längre vägar, och hinna med saker, så vill jag ha det färdigt planerat!
tisdag 20 januari 2015
Onormalt och annat trams
Jag är absolut inte en morgon människa! Men idag vaknade jag redan kvart över sex och kunde inte somna om pånytt hur jag än försökte. Sen började förstås Marcus telefon och tjuta också. Så jag låg där min obligatoriska timme och råpla på min telefon, ni vet, Facebook och Instagram måste ju kollas. Helt självklart ju!
Min morgon börjar numera med att sluka i mig någonsorts smörja för att hjälpa mig gå ner i vikt. Jag är ganska skeptisk men det är så många som har rekommenderat det så why not? Det har också blivit lite Zumba framför tv skärmen. Nu fan ska kilona bort!
Nu har jag ju faktiskt slutat med dom medicinerna som fick mig att svälla upp till en flodhäst. Men att bli av med dom där extra kilona var inte t lätt som jag hade hoppats på. Igår glömde jag bort mig och åt en munk. Jag hade en sån mårkkis efter det. Jag har börjat proppa i mig mera frukt och grönsaker. Jag hoppas att det sku räcka. Jag vill inte följa någon diet plan precis. Jag vill klara av det själv!
En annan sak som jag nu tänkte testa är hair bell. Om jag nu sku få det långa håret jag så vill ha? Ganska skeptisk där med men varför inte prova? Hoppas bara att håret inte trillar av!
Så till sommaren hoppas jag på en smal kropp och långt och fint hår. Vem vill slå vad om att det skiter sig?
Min morgon börjar numera med att sluka i mig någonsorts smörja för att hjälpa mig gå ner i vikt. Jag är ganska skeptisk men det är så många som har rekommenderat det så why not? Det har också blivit lite Zumba framför tv skärmen. Nu fan ska kilona bort!
Nu har jag ju faktiskt slutat med dom medicinerna som fick mig att svälla upp till en flodhäst. Men att bli av med dom där extra kilona var inte t lätt som jag hade hoppats på. Igår glömde jag bort mig och åt en munk. Jag hade en sån mårkkis efter det. Jag har börjat proppa i mig mera frukt och grönsaker. Jag hoppas att det sku räcka. Jag vill inte följa någon diet plan precis. Jag vill klara av det själv!
En annan sak som jag nu tänkte testa är hair bell. Om jag nu sku få det långa håret jag så vill ha? Ganska skeptisk där med men varför inte prova? Hoppas bara att håret inte trillar av!
Så till sommaren hoppas jag på en smal kropp och långt och fint hår. Vem vill slå vad om att det skiter sig?
måndag 19 januari 2015
Barnen
Barnen mår bra. Bättre nu när dom har en gladare mamma som inte gormar och skriker, eller är inlåst i sovrummet. Nu har jag börjat njuta av att vara mamma igen, äntligen!
Emelia har blivit en riktig hängapa nu. Speciellt då någon av dom andra två är i närheten. Hon vill vara den som syns och hörs. Nog syns hon alltid! Så mycket hyss den ungen hittar på, och såna historier hon drar! Hon tycker om att måla sig med tuschpennor, och inte bara sig själv utan alla golv och väggar också. Hon sku antagligen måla taket också om hon sku räckas upp. Hon drar också ut sågspån från burarna och sprider det ut längs med golvet. Om man frågar om det så "vet hon ingenting". "Jag vet ingenting" är den vanligaste meningen nu.
Miliam har fått pippi på Mario cart. Han sku kunna spela det i timtal om han sku få. Och han har blivit duktig på det också! Ännu går han också i pappas fotspår, lastbilar är bäst! Om der så är riktiga eller leksaks. Och traktorer. Lastbilschaufför ska han ännu bli och köra faffas vita lastbil. Han är ännu en riktig mammas pojke, mamma likes! I lekar är han ofta fammo eller gamla fammo.
Novalie som snart fyller hela sex år har börjat tappa tänder, det är förstås hurja keikkor. Hon tyckter om att spela bordsspel, kimble är hon bra på, den ungen har tur. Hon får fixa vår nästa lottorad. Hon har börja bli tarkka på kläder, dom ska vara fina eller så flyger dom på golvet. Elsa är hennes favorit just nu, och törnrosa. Hon har livlig fantasi och hittar på otroliga lekar. Skjut lekar är förbjudna. Hon har också blivit viktig med att få vara ifred, eget rum vill hon ha, helst ljusrött men det får nog hållas lila. Emelia vill ha blått. Kompisar är viktiga och snart får hon ju fler då dagiset byts, fast jag tycker ännu att det är skit att deras nu varande dagis stängs! Men från barnens synvinkel så är det ju bra, dom får fler kompisar.
Emelia har blivit en riktig hängapa nu. Speciellt då någon av dom andra två är i närheten. Hon vill vara den som syns och hörs. Nog syns hon alltid! Så mycket hyss den ungen hittar på, och såna historier hon drar! Hon tycker om att måla sig med tuschpennor, och inte bara sig själv utan alla golv och väggar också. Hon sku antagligen måla taket också om hon sku räckas upp. Hon drar också ut sågspån från burarna och sprider det ut längs med golvet. Om man frågar om det så "vet hon ingenting". "Jag vet ingenting" är den vanligaste meningen nu.
Miliam har fått pippi på Mario cart. Han sku kunna spela det i timtal om han sku få. Och han har blivit duktig på det också! Ännu går han också i pappas fotspår, lastbilar är bäst! Om der så är riktiga eller leksaks. Och traktorer. Lastbilschaufför ska han ännu bli och köra faffas vita lastbil. Han är ännu en riktig mammas pojke, mamma likes! I lekar är han ofta fammo eller gamla fammo.
Novalie som snart fyller hela sex år har börjat tappa tänder, det är förstås hurja keikkor. Hon tyckter om att spela bordsspel, kimble är hon bra på, den ungen har tur. Hon får fixa vår nästa lottorad. Hon har börja bli tarkka på kläder, dom ska vara fina eller så flyger dom på golvet. Elsa är hennes favorit just nu, och törnrosa. Hon har livlig fantasi och hittar på otroliga lekar. Skjut lekar är förbjudna. Hon har också blivit viktig med att få vara ifred, eget rum vill hon ha, helst ljusrött men det får nog hållas lila. Emelia vill ha blått. Kompisar är viktiga och snart får hon ju fler då dagiset byts, fast jag tycker ännu att det är skit att deras nu varande dagis stängs! Men från barnens synvinkel så är det ju bra, dom får fler kompisar.
Ingen intervall
Det blev ingen intervall i alla fall. Jag kände att det var helt onödigt att sitta där i fem dagar då behovet inte är så stort. Hellre håller dom då rummet ledigt för någon som verkligen behöver vård. Det är inte jag den här gången. Istället har jag tagit hand om min tå. För den är sådär kiva inflamerad igen. Jag har haft det sen i November egentligen så det var väl på tiden. Hon skar ett litet snitt i tån och antibiotika på det, så det ska nog bli bra. Det kändes som en liten grej då det for en tant akut när jag kom och en kom akut in då jag satt där. Hej, jag har bara en inflammation i tån liksom. Nå, jag fick ju lite qulity tid med Marcus som kom med mig (för jag är hatar allt som har med nålar och knivar att göra).
Förutom tån har jag inga problem alls nu. Förutom att jag igen längtar hem. Jo, jag kallar fortfarande Svårtå för mitt hem. Jag vill närmare mina vänner. För när humöret svänger uppåt känner jag att jag vill vara mera med, vara social helt enkelt. Jag känner att jag behöver just det. Och här har jag ju inte vänner på det viset. (Nästan) alla håller god min men jag har inte hittat den där. Det är svårt att komma in i ett existerande grupp. Vem, hur och när bjuder man in folk, och inte vågar man ju bjuda in pånytt om man inte själv blir bjuden. Dessutom har jag en väldigt dålig erfarenhet av att bjuda in någon så jag har låtit bli det eftet det. Så det ger ju en bitter smak.
Igår var jag ändå ganska social. Då hade jag faktiskt blivit inbjuden. Där satt vi och prata om det ena och det andra i två timmar medan barnen lekte. Lite panikerade jag förstås då jag var ensam där utan att kunna "gömma" mig bakom Marcus då jag gjort bort mig. Men det gick helt okej faktiskt.
Jag har börjat våga mera nu och nu vill jag verkligen! Jag har t.o.m börjat dricka kaffe så "ska vi ta en kaffe" har fått en helt ny mening, hehe. Det känns skönt att börja komma ifrån allt det hemska och mörka nu. Det är konstigt hur snabbt det kan ändra, och hur mycket! Jag vill ändå inte sätta för mycket stress på mig själv ännu. För en krasch kommer så lätt. Nu vill jag fokusera på mig själv och bygga upp allt det som jag trasslat till när jag varit nere. Jag måste få orken tillbaka före jag sätter mer press på. Det måste få ta tid! Jag hoppas beslutstagarna förstår det och godkänner min ansökan. Att inte ta emot intervallen nu ska inte påverka det lovade läkaren, jag hoppas verkligen det!
På tal om att vara social. Novalie fyller ju sex år den första Februari. Så det ska givetvis kalasas! Vi börjar med barnkalas. 10 inbjudningar är skrivna, föräldrar och syskon får också följa med. Så om alla kommentarer blir det femton barn! F.e.m.t.o.n. Tur att kalaset bara är två timmar, haha. Nej men det ska bli roligt att få umgås med andra vuxna än bara Marcus och Malin också. Det börjar räcka nu, haha.
I flera veckor nu har vi haft spelkväll varje kväll. Det har liksom varit höjdpunkten på dagarna för mig. Annars har jag bara legat i sängen och glott på film. Hundraåringen är verkligen inte så bra som det sägs. The hobbit trean var också en besvikelse. Så nu vet ni det.
Nå, nu ska det överraskande nog bli lite spel igen. Jag kan ju inte förlora i Monopol mot en tvååring, haha.
Förutom tån har jag inga problem alls nu. Förutom att jag igen längtar hem. Jo, jag kallar fortfarande Svårtå för mitt hem. Jag vill närmare mina vänner. För när humöret svänger uppåt känner jag att jag vill vara mera med, vara social helt enkelt. Jag känner att jag behöver just det. Och här har jag ju inte vänner på det viset. (Nästan) alla håller god min men jag har inte hittat den där. Det är svårt att komma in i ett existerande grupp. Vem, hur och när bjuder man in folk, och inte vågar man ju bjuda in pånytt om man inte själv blir bjuden. Dessutom har jag en väldigt dålig erfarenhet av att bjuda in någon så jag har låtit bli det eftet det. Så det ger ju en bitter smak.
Igår var jag ändå ganska social. Då hade jag faktiskt blivit inbjuden. Där satt vi och prata om det ena och det andra i två timmar medan barnen lekte. Lite panikerade jag förstås då jag var ensam där utan att kunna "gömma" mig bakom Marcus då jag gjort bort mig. Men det gick helt okej faktiskt.
Jag har börjat våga mera nu och nu vill jag verkligen! Jag har t.o.m börjat dricka kaffe så "ska vi ta en kaffe" har fått en helt ny mening, hehe. Det känns skönt att börja komma ifrån allt det hemska och mörka nu. Det är konstigt hur snabbt det kan ändra, och hur mycket! Jag vill ändå inte sätta för mycket stress på mig själv ännu. För en krasch kommer så lätt. Nu vill jag fokusera på mig själv och bygga upp allt det som jag trasslat till när jag varit nere. Jag måste få orken tillbaka före jag sätter mer press på. Det måste få ta tid! Jag hoppas beslutstagarna förstår det och godkänner min ansökan. Att inte ta emot intervallen nu ska inte påverka det lovade läkaren, jag hoppas verkligen det!
På tal om att vara social. Novalie fyller ju sex år den första Februari. Så det ska givetvis kalasas! Vi börjar med barnkalas. 10 inbjudningar är skrivna, föräldrar och syskon får också följa med. Så om alla kommentarer blir det femton barn! F.e.m.t.o.n. Tur att kalaset bara är två timmar, haha. Nej men det ska bli roligt att få umgås med andra vuxna än bara Marcus och Malin också. Det börjar räcka nu, haha.
I flera veckor nu har vi haft spelkväll varje kväll. Det har liksom varit höjdpunkten på dagarna för mig. Annars har jag bara legat i sängen och glott på film. Hundraåringen är verkligen inte så bra som det sägs. The hobbit trean var också en besvikelse. Så nu vet ni det.
Nå, nu ska det överraskande nog bli lite spel igen. Jag kan ju inte förlora i Monopol mot en tvååring, haha.
onsdag 14 januari 2015
Intervall
Nästa vecka har jag intervall. Jag har ingen som helst lust! Det lockar inte alls att sitta där i fem dagar utan att ha någonting att göra. Datorn har jag haft sönder länge redan så der ända jag kan underhålla mig med är min telefon. Det är inte alltid så kul att sitta och knappra på något så litet.
Det positiva skulle dock vara att få någorlunda rutiner igen. Nu är dom helt mot skogen. Jag somnar sent, sömntabletterna vill inte göra sitt, och jag vaknar sent.
Min inflamerade tå skulle säkert fixas också. Inflamationen vill inte släppa sig. Sist väntadejag så länge att jag själv kunde klippa bort en del av nageln. Äckligt, jag vet. Men jag har en sån nålskräck! Jag har ju varit med om det förut också.
En annan positiv sak är att jag kan träffa nya människor som lider av samma sak. Jag har blivit tre bekantskaper rikare på min avdelnings vistelse hittills. En av dom kan jag kalla min vän. Lätt har det inte ändå varit, jag med min sociala fobi.
Jag vill inte. Jag vill vara hemma men om nu läkaren tycker att jag ska komma in är det kanske det bästa. Fast jag inte vill!
Om man tänker på måendet så har det för det mesta känts helt okej. Dåliga dagar har jag förstås haft. Som igår. Det blev sängen och en massa filmer och serier. Jag kom äntligen till slutet av How I met your mother. Skit slut! Jag tittade också på The hobbit trean, den motsvarande inte alls förväntningarna. Fast sen igen kunde jag ha en helt annan åsikt om jag sett på dom då jag mådde bättre.
Idag blir det också sängen tills det är dags för familjespelkvällen. Pretty little liers får hålla mig sällskap så länge.
Det positiva skulle dock vara att få någorlunda rutiner igen. Nu är dom helt mot skogen. Jag somnar sent, sömntabletterna vill inte göra sitt, och jag vaknar sent.
Min inflamerade tå skulle säkert fixas också. Inflamationen vill inte släppa sig. Sist väntadejag så länge att jag själv kunde klippa bort en del av nageln. Äckligt, jag vet. Men jag har en sån nålskräck! Jag har ju varit med om det förut också.
En annan positiv sak är att jag kan träffa nya människor som lider av samma sak. Jag har blivit tre bekantskaper rikare på min avdelnings vistelse hittills. En av dom kan jag kalla min vän. Lätt har det inte ändå varit, jag med min sociala fobi.
Jag vill inte. Jag vill vara hemma men om nu läkaren tycker att jag ska komma in är det kanske det bästa. Fast jag inte vill!
Om man tänker på måendet så har det för det mesta känts helt okej. Dåliga dagar har jag förstås haft. Som igår. Det blev sängen och en massa filmer och serier. Jag kom äntligen till slutet av How I met your mother. Skit slut! Jag tittade också på The hobbit trean, den motsvarande inte alls förväntningarna. Fast sen igen kunde jag ha en helt annan åsikt om jag sett på dom då jag mådde bättre.
Idag blir det också sängen tills det är dags för familjespelkvällen. Pretty little liers får hålla mig sällskap så länge.
lördag 10 januari 2015
Halv tolv
Klockan är redan halv tolv och jag ligger fortfarande i sängen. Ja, så nyvaken är jag att det ännu svider i ögonen.
Jag känner på mig att idag blir det ingen bra dag. Humöret vittnar. Jag kunde lika bra vända ryggen till och fortsätta sova. Men jag ska utmana ödet och ta mig upp härifrån. Kanske det vänder? Knappast. Men man får ju önska.
Det här är priset jag får betala efter en "bra period". Jag blir alltid lika slut. Fysiskt som psykiskt. Det är ett högt pris att betala för endast några bra dagar!
Jag känner på mig att idag blir det ingen bra dag. Humöret vittnar. Jag kunde lika bra vända ryggen till och fortsätta sova. Men jag ska utmana ödet och ta mig upp härifrån. Kanske det vänder? Knappast. Men man får ju önska.
Det här är priset jag får betala efter en "bra period". Jag blir alltid lika slut. Fysiskt som psykiskt. Det är ett högt pris att betala för endast några bra dagar!
fredag 9 januari 2015
Så idag
Tre timmars planen fungerar bra..igår. Idag har igen varit en "hänga i säng" dag. Jag har bläddrat mig mellan Netflix och Viaplay. Sett på en dålig film efter en annan. Humöret står på neutralt idag. Ingenting intresserar. Inte ens filmerna jag sett på, jag pausar en efter den andra för att sätta på en tredje. Sånt humör idag.
Nu väntar jag på att resten av familjen ska komma hem så det kanske blir nån fart på mig. Men knappast.
Nu väntar jag på att resten av familjen ska komma hem så det kanske blir nån fart på mig. Men knappast.
torsdag 8 januari 2015
Tre timmars planen
Idag ramar jag upp mina must-do sysslor i tre timmars ramar, per gång. Jag måste till exempel tvätta om byket från igår för jag glömde den i maskinen, före jag kan hänga byket måste jag vika byk och föra kläderna till skåpet. Jag måste också plocka ur diskmaskinen och fylla på den igen. Köket måste dessutom städas igen. Där är mina första tre timmar.
För en med ork och motivation går det här på en, en och en halv timme (beroende på hur noga man är) men för en som mig som helst vill sova bort dagen och med noll inspiration tar det dom där tre timmarna. Efter dessa tre timmar kastar jag antagligen in handduken men då har jag i alla fall haft tre produktiva timmar. Eller så tillåter jag mig en liten How I met your mother paus och fortsätter efter det (antagligen blir det ett avsnitt av Brothers & sisters för det är längre).
Och så har jag lovat att baka bröd.
För en med ork och motivation går det här på en, en och en halv timme (beroende på hur noga man är) men för en som mig som helst vill sova bort dagen och med noll inspiration tar det dom där tre timmarna. Efter dessa tre timmar kastar jag antagligen in handduken men då har jag i alla fall haft tre produktiva timmar. Eller så tillåter jag mig en liten How I met your mother paus och fortsätter efter det (antagligen blir det ett avsnitt av Brothers & sisters för det är längre).
Och så har jag lovat att baka bröd.
onsdag 7 januari 2015
Lyxig chokladkladdkaka
Den där ensamhets känslan har visat sitt fula tryne nu. För att hålla mina på andra tankar än "vad är det för fel på mig?" kastade jag ihop en smet till en lyxig chokladkladdkaka som den så fint heter. Ingenting lappar väl ihop ett tomrum som lite choklad? "Lite" är i detta fall 300 g. Min diet rök nog nu. Men det gick ju så bra upp till igår, jag borde aldrig ha bakat igår. Imorgon får det bli bröd igen. De är väl en aning nyttigare.
Receptet till min senaste synd är (receptet och bilden är från Hembakat):
125 g smör
200 g mörk choklad
2 ½ dl strösocker
3 ägg
3 msk kakao
1 nypa salt
1 tsk vaniljsocker
1 ½ dl vetemjöl
Till formen
smör
Garnering
75–100 g mörk choklad, smält
GÖR SÅ HÄR
1. Sätt ugnen på 180 grader. Smält smöret i en kastrull. Tillsätt chokladen och smält den på eftervärmen. Tillsätt resten av ingredienserna och blanda snabbt ihop allt till en slät smet.
2. Häll smeten i formen i en smord och bröad form, 22–23 cm i diameter, med löstagbar kant.
3. Grädda kakan mitt i ugnen i ca 20 min. Anpassa gräddningstiden efter hur kladdig du vill ha kakan. Låt kakan kallna i formen.
4. Bred ut smält choklad på kakan och låt den stelna. Pudra över lite kokos eller florsocker.
Min står ännu på galler och svalnar. Den blir passlig efterrätt idag. Pricken på i:et.
Receptet till min senaste synd är (receptet och bilden är från Hembakat):
125 g smör
200 g mörk choklad
2 ½ dl strösocker
3 ägg
3 msk kakao
1 nypa salt
1 tsk vaniljsocker
1 ½ dl vetemjöl
Till formen
smör
Garnering
75–100 g mörk choklad, smält
GÖR SÅ HÄR
1. Sätt ugnen på 180 grader. Smält smöret i en kastrull. Tillsätt chokladen och smält den på eftervärmen. Tillsätt resten av ingredienserna och blanda snabbt ihop allt till en slät smet.
2. Häll smeten i formen i en smord och bröad form, 22–23 cm i diameter, med löstagbar kant.
3. Grädda kakan mitt i ugnen i ca 20 min. Anpassa gräddningstiden efter hur kladdig du vill ha kakan. Låt kakan kallna i formen.
4. Bred ut smält choklad på kakan och låt den stelna. Pudra över lite kokos eller florsocker.
Min står ännu på galler och svalnar. Den blir passlig efterrätt idag. Pricken på i:et.
Jobba mot mig?
Mitt i städningen (läs då jag fick bykmaskinen fylld) blev jag och fundera att månne min blogg kan jobba emot mig? Risken är väl ganska liten men tanken skrämmer mig. Det är nämligen så att en ettårig sjukledighets blankett är skickats in och den är nu under behandling. Jag är rädd att bli nekad den eftersom jag känner att jag inte är redo för arbetslivet ännu. Jag är ganska säker på att jag enbart skulle klara av de tre månaders arbete det krävs för att sen få sjukledighets ersättning igen.
Det var meningen att jag förra hösten skulle delta i ett rehabiliterings program men som sen inte blev av på grund av för få sökande. Nästa kurs ordnas nu i höst och jag hoppas på att åtminstonet få vara hemma tills dess. Kursen vill både jag och min arbetsgivare att jag ska gå på, så fingers crossed!
Det är inte det att jag inte skulle vilja jobba utan att jag faktiskt inte klarar av det. Redan själva arbetstakten medför problem. Jag gör mitt jobb men måste dra mig lite tillbaka för att inte hamna i ett maniskt skov, vilket betyder att jag är långsammare i mitt arbete än mina kollegor. Då jag hamnar i ett maniskt skov kan jag jobba i flera veckor i super man speed, men när jag sen kraschar kraschar jag hårt. Det följs då av skuldkänslor för att inte räcka till, för att jag gjort mina kollegor besvikna för att dom nu också måste ta mitt ansvar på sig och för att min förman måste hitta en ersättare på kort tids varsel. Och så är jag inne i en depression igen.
Nu vill jag enbart koncentrera mig på min familj och på mig själv. Jag vill först få ordning på mitt berg-och-dalbana till liv före jag mixar in jobb igen. Jag vill bli mer stabil, lära känna igen varningstecken på kommande skov. Den förmågan förlorade jag förra sommaren och det har jag flera månaders avdelnings vistelse som bevis. Det kom som en total överraskning. Vanligtvis mår jag som sämst på hösten.
Min rädsla för att bloggen ska sätta käppar i hjulet baserar sig på mina två senaste "tänk positivare" inlägg. Och jag har ju offentligt skrivit att jag orkat och tänker ta itu med saker, bli mer social (trots min sociala fobi) och göra mer än bara bläddra mellan Netflix, Viaplay och Swefilmer. Jag borde kanske hålla mina inlägg till minimala tills beslutet kommit, men sen igen, kan den påverka ett beslut? Och vem skulle ha tid att söka efter en blog? Jag är väl bara paranoid igen, men rädslan den sitter i.
På tal om att bara få bykmaskinen fylld. Jag ogillar starkt att vara i tvättrummet för mig själv. Jag får alltid en konstig känsla av att någon iaktar mig. Så idag när bastudörren, som inte var öppen tidigare, jag kollade, mitt i allt stod på glänt sprang jag snabbare än snabbt därifrån. Bykmaskinen är säkert färdig men byket får nog ligga i den en stund till. Jag går inte tillbaka dit på en stund! Hur mycket jag än sku vilja få bastun städad så Marcus kunde ha sin bastukväll. För det är han värd. Allt som den stackarn fått stå ut med och så mycket han gett upp för mig! Jag får väl ta hunden med mig.
Det var meningen att jag förra hösten skulle delta i ett rehabiliterings program men som sen inte blev av på grund av för få sökande. Nästa kurs ordnas nu i höst och jag hoppas på att åtminstonet få vara hemma tills dess. Kursen vill både jag och min arbetsgivare att jag ska gå på, så fingers crossed!
Det är inte det att jag inte skulle vilja jobba utan att jag faktiskt inte klarar av det. Redan själva arbetstakten medför problem. Jag gör mitt jobb men måste dra mig lite tillbaka för att inte hamna i ett maniskt skov, vilket betyder att jag är långsammare i mitt arbete än mina kollegor. Då jag hamnar i ett maniskt skov kan jag jobba i flera veckor i super man speed, men när jag sen kraschar kraschar jag hårt. Det följs då av skuldkänslor för att inte räcka till, för att jag gjort mina kollegor besvikna för att dom nu också måste ta mitt ansvar på sig och för att min förman måste hitta en ersättare på kort tids varsel. Och så är jag inne i en depression igen.
Nu vill jag enbart koncentrera mig på min familj och på mig själv. Jag vill först få ordning på mitt berg-och-dalbana till liv före jag mixar in jobb igen. Jag vill bli mer stabil, lära känna igen varningstecken på kommande skov. Den förmågan förlorade jag förra sommaren och det har jag flera månaders avdelnings vistelse som bevis. Det kom som en total överraskning. Vanligtvis mår jag som sämst på hösten.
Min rädsla för att bloggen ska sätta käppar i hjulet baserar sig på mina två senaste "tänk positivare" inlägg. Och jag har ju offentligt skrivit att jag orkat och tänker ta itu med saker, bli mer social (trots min sociala fobi) och göra mer än bara bläddra mellan Netflix, Viaplay och Swefilmer. Jag borde kanske hålla mina inlägg till minimala tills beslutet kommit, men sen igen, kan den påverka ett beslut? Och vem skulle ha tid att söka efter en blog? Jag är väl bara paranoid igen, men rädslan den sitter i.
På tal om att bara få bykmaskinen fylld. Jag ogillar starkt att vara i tvättrummet för mig själv. Jag får alltid en konstig känsla av att någon iaktar mig. Så idag när bastudörren, som inte var öppen tidigare, jag kollade, mitt i allt stod på glänt sprang jag snabbare än snabbt därifrån. Bykmaskinen är säkert färdig men byket får nog ligga i den en stund till. Jag går inte tillbaka dit på en stund! Hur mycket jag än sku vilja få bastun städad så Marcus kunde ha sin bastukväll. För det är han värd. Allt som den stackarn fått stå ut med och så mycket han gett upp för mig! Jag får väl ta hunden med mig.
Morgon planer
Jag har luggit vaken sen Marcus väckarklocka ringde första gången runt sex tiden. Jag hatar vardagar! Väckarklockan gör i och för sig sitt jobb, men den väcker fel person! Marcus har heller inget större problem med att somna om, medan jag väntar på att det ska ringa igen och där emellan slår jag på honom för att han somnat om och börjat snarka. Hur svårt kan det vara att stiga upp då alarmet går? Jag är ju den rätta att säga till om den saken.."fem minuter till" är min specialitet! Men då man vet att man måste hinna till ett vist klockslag ner till färjfästet, måste man då stressa sig dit då?
Min dag börjar först nu. Sänghänget räknar jag inte med. Nu skall jag stiga upp, dricka mitt morgon te (för jag kan inte koka kaffe) och efter det prova på lite städning. Jag tänkte mest på badrummet och bastun. Så Marcus kan ha sin efterlängtade bastukväll om någon vecka (för så länge kommer det att ta med min snigel fart). Hur han har tänkt sig få in sex personer för en, i mina ögon, fyra personers bastu förstår jag inte. Men tydligen är det inte omöjligt. Jag sköter bara om städandet!
Min dag börjar först nu. Sänghänget räknar jag inte med. Nu skall jag stiga upp, dricka mitt morgon te (för jag kan inte koka kaffe) och efter det prova på lite städning. Jag tänkte mest på badrummet och bastun. Så Marcus kan ha sin efterlängtade bastukväll om någon vecka (för så länge kommer det att ta med min snigel fart). Hur han har tänkt sig få in sex personer för en, i mina ögon, fyra personers bastu förstår jag inte. Men tydligen är det inte omöjligt. Jag sköter bara om städandet!
tisdag 6 januari 2015
Chokladmoussetårta med whisky
Vi bjöd våra gäster på Chokladmoussetårta (utan whisky) idag. Det var mitt första försök på att baka denna tårta och den blev väldigt god. Jag kan varmt rekommendera er att baka den.
Ca 10 bitar
100 g smör
3 dl strösocker
2 ägg
1 ½ dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
½ dl kakao
1 krm salt
Chokladmousse
2 msk whisky
2 msk strösocker
100 mörk choklad, 70 procent
1 dl kesella, 10 procent (jag använde philadelfia)
2 dl vispgrädde
Garnering
hyvlad mörk choklad
färska blåbär & hallon
GÖR SÅ HÄR
1. Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och bröa en rund form, ca 24 cm i diameter, med löstagbar botten.
2. Smält smöret och låt det svalna. Vispa ägg och socker pösigt.
3. Blanda mjöl, vaniljsocker, kakao och salt. Vispa ner det i äggsmeten och till sist även det smälta smöret.
4. Häll smeten i formen och grädda kakan mitt i ugnen i 25–30 min. Ta ut och låt kallna. Diska sedan formens kant och sätt tillbaka den runt kakan.
5. Mousse: Rör whisky och socker så att sockret löser sig något.
6. Dela chokladen i mindre bitar och smält den över vattenbad. Blanda i whiskysockret. Ta chokladen från värmen och låt svalna något.
7. Rör i kesellan. Vispa grädden och vänd ner den i smeten med luftiga tag.
8. Bred chokladmoussen jämnt över kakan. Ställ tårtan i kylen i minst 1 tim. Riv choklad, med till exempel en osthyvel, och garnera med färska bär vid servering.
(Receptet är från tidningen Hembakat)
---
Jag som annars är ganska osäker runt andra människor klarade av det ganska bra. Jag släppte inte allt för många grodor ur munnen denna gång. Kanske det sakta men säkert börjar gå. Allt är väl fast i attityden antar jag. Så då kommer vi tillbaka till det positiva tänkande igen.
---
Ca 10 bitar
100 g smör
3 dl strösocker
2 ägg
1 ½ dl vetemjöl
1 tsk vaniljsocker
½ dl kakao
1 krm salt
Chokladmousse
2 msk whisky
2 msk strösocker
100 mörk choklad, 70 procent
1 dl kesella, 10 procent (jag använde philadelfia)
2 dl vispgrädde
Garnering
hyvlad mörk choklad
färska blåbär & hallon
GÖR SÅ HÄR
1. Sätt ugnen på 175 grader. Smörj och bröa en rund form, ca 24 cm i diameter, med löstagbar botten.
2. Smält smöret och låt det svalna. Vispa ägg och socker pösigt.
3. Blanda mjöl, vaniljsocker, kakao och salt. Vispa ner det i äggsmeten och till sist även det smälta smöret.
4. Häll smeten i formen och grädda kakan mitt i ugnen i 25–30 min. Ta ut och låt kallna. Diska sedan formens kant och sätt tillbaka den runt kakan.
5. Mousse: Rör whisky och socker så att sockret löser sig något.
6. Dela chokladen i mindre bitar och smält den över vattenbad. Blanda i whiskysockret. Ta chokladen från värmen och låt svalna något.
7. Rör i kesellan. Vispa grädden och vänd ner den i smeten med luftiga tag.
8. Bred chokladmoussen jämnt över kakan. Ställ tårtan i kylen i minst 1 tim. Riv choklad, med till exempel en osthyvel, och garnera med färska bär vid servering.
(Receptet är från tidningen Hembakat)
---
Jag som annars är ganska osäker runt andra människor klarade av det ganska bra. Jag släppte inte allt för många grodor ur munnen denna gång. Kanske det sakta men säkert börjar gå. Allt är väl fast i attityden antar jag. Så då kommer vi tillbaka till det positiva tänkande igen.
---
söndag 4 januari 2015
Det blev en paus
Det är verkligen en liten evighet sen jag skrev sist. Och ärligt talat vet jag inte vad jag ska klottra ner den här gången heller. Jag har hållit mej undan blog världen helt. Mer eller mindre frivilligt. Men nu är det dags för blog uppdateringar igen har jag tänkt mej.
Sist jag skrev hade jag just kommit hem från en avdelnings vistelse. Efter det har jag lyckats hålla mej borta därifrån. Jag bestämde mej för att tänka mer positivt och se dom små guldkornen i vardagen. Lätt har det inte alla gånger varit, jag tenderar att se det negativa i allt och att alltid föreställa mej det värsta. På det viset skyddar jag mej själv, hur konstit det än låter, man kan ju inte annat än bli positivt överraskad när det sen går vägen!
Förutom att tänka mer positivt har vi tillsammans gjort beslutet att bli mer sociala. Då vi flyttade hit blev vi inbjudna till fester och dyligt. Men vartefter började jag dra mej undan. Mest för att jag inte kände mej som hemma och för att jag började må allt sämre. Marcus, fin som han är, ville inte lämna mej ensam så han började tacka nej och så slutade inbjudningarna komma. Jag kan ärligt säga att jag i den stunden var självisk och ville ha honom hemma, för jag mådde faktist inte bra av så många olika orsaker.
På nyårsafton gjorde vi vår första entré i nattlivet. Jag är stolt över mej själv för detta för jag lider ju av socialfobi. Jag vet inte hur jag ska vrida och vända på mej och allt som ofta säger jag fel saker. Jag pratar före jag tänker, så skäms jag och sitter tyst resten av natten. Men i år var det annorlunda. Jag pratade med folk jag inte kände från förut. Jag vågade mej dessutom på efterfest, det har nog bara hänt en gång på alla år jag varit myndig.
På tal om att vara stolt över sej själv. I somras då Surm und drangs egna André uppträdde som trubadur på vår lilla ö pratade vi hur lätt som helst med honom eftet showen. Han är riktigt trevlig. Och jag fattar inte ännu idag heller hur jag vågade! Svartvinbärs saften spätsad med lite alkohol gjorde nog susen.
Och igår firade vi min svägerskas födelsedag. Jag som mest brukar sitta tyst i ett hörn var med i allt som talades. Varför inte liksom då man har material att skämma ögonen ur henne? Mot slutet kännde jag mej ändå lite stressad så vi åkte hem.
Men vi har ju haft en bra början på det nya året i alla fall!
Sist jag skrev hade jag just kommit hem från en avdelnings vistelse. Efter det har jag lyckats hålla mej borta därifrån. Jag bestämde mej för att tänka mer positivt och se dom små guldkornen i vardagen. Lätt har det inte alla gånger varit, jag tenderar att se det negativa i allt och att alltid föreställa mej det värsta. På det viset skyddar jag mej själv, hur konstit det än låter, man kan ju inte annat än bli positivt överraskad när det sen går vägen!
Förutom att tänka mer positivt har vi tillsammans gjort beslutet att bli mer sociala. Då vi flyttade hit blev vi inbjudna till fester och dyligt. Men vartefter började jag dra mej undan. Mest för att jag inte kände mej som hemma och för att jag började må allt sämre. Marcus, fin som han är, ville inte lämna mej ensam så han började tacka nej och så slutade inbjudningarna komma. Jag kan ärligt säga att jag i den stunden var självisk och ville ha honom hemma, för jag mådde faktist inte bra av så många olika orsaker.
På nyårsafton gjorde vi vår första entré i nattlivet. Jag är stolt över mej själv för detta för jag lider ju av socialfobi. Jag vet inte hur jag ska vrida och vända på mej och allt som ofta säger jag fel saker. Jag pratar före jag tänker, så skäms jag och sitter tyst resten av natten. Men i år var det annorlunda. Jag pratade med folk jag inte kände från förut. Jag vågade mej dessutom på efterfest, det har nog bara hänt en gång på alla år jag varit myndig.
På tal om att vara stolt över sej själv. I somras då Surm und drangs egna André uppträdde som trubadur på vår lilla ö pratade vi hur lätt som helst med honom eftet showen. Han är riktigt trevlig. Och jag fattar inte ännu idag heller hur jag vågade! Svartvinbärs saften spätsad med lite alkohol gjorde nog susen.
Och igår firade vi min svägerskas födelsedag. Jag som mest brukar sitta tyst i ett hörn var med i allt som talades. Varför inte liksom då man har material att skämma ögonen ur henne? Mot slutet kännde jag mej ändå lite stressad så vi åkte hem.
Men vi har ju haft en bra början på det nya året i alla fall!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)