Testresultatet

Mina testresultat kom in igår. Jag är inte ett dugg överraskad över resultatet. Dom var förstås avvikande från de 'normala' värdena. Sköldkörtels och kolesterol värdena var de som är avvikande. Nu förstår jag äntligen varför mitt humör har varit en berg-och dalbana, även då jag känt mej stabil under ytan! Tydligen 'hör det till' att dom som är bipolära oftast har problem med dessa två. För två år sen var värdena helt normala och jag kan inte förstå varför det tog såhär länge före jag fick testa mej igen!? Ibland känns det som om de ansvariga personerna för min vård enbart lyssnar med ena örat och ingenting registreras! Allt kopplas ihop med 'mitt tillstånd' som de numera kallas. Det var inte före jag räknade upp en massa symptom jag haft som inte precis passade in på en bipolär person som det klickade för min ansvariga läkare! Nu när jag har insatt mej i det hela känner jag igen en massa symptom som t.ex min kroppstemperaturs plötsliga ändrar från kallt till mycket  varm, och med det en jävla svettning (tur har jag på egen hand hittat en super bra deodorant redan en längre tid sen! Dyr, men värd pengarna!). Min ständiga trötthet, hur mycket sömn jag än får så räcker det inte till, ändå har jag svårt att somna?! Mina darrningar i händerna och fingrarna, i vis mån i hela kroppen, 'skön' känsla.. Jag är nervös och orolig (speciellt då barnen är borta eller då vi ska in till storstäder, jag är övertygad om att någonting hemskt kommer att ske). Mina humör svängningar, på mindre än en sekund kan jag bli mycket irriterad eller arg, oftast blir jag arg för de dummaste småsaker, det stör mej allra mest, varken barnen eller Ma vet på vilket humör jag kommer att vara på nästa minut. Jag försöker behärska mej det bästa jag kan, men allt som oftast kokar det över (ett, två, tre hjälper ibland). Det hörs kanske hemskt, men jag försöker rikta det mot Ma och 'spara' barnen. Han förstår förstås bättre mitt mående än vad barnen gör.. Till eftermiddagen blir de bättre eftersom jag då har hunnit 'vakna till'. Dessutom känner jag mej väldigt svag psykiskt och fysiskt, även musklerna är svaga, ibland vill jag inte få armarna lyfta, men det är tydligen också normalt. Jag är mycket hellre inne i en manisk period än nere som nu, då är jag i alla fall på gott humör, får en massa saker gjort och hittar på nya lekar åt barnen! Tyvärr varar mina maniska episoder enbart några dagar, högst en vecka. Jag är så jävla trött på mej själv, på allting och ingenting, på alla mediciner jag måste ta (mot bipölären, ångesten, lugnande medicin och sömnpiller. Och däremellan huvudvärks tabletter när det behövs). Men inget annat hjälper än att fortsätta kämpa på.

Något jag hört på radion har hjälp mej mycket och ändrat mitt tankesätt på ett positivt vis:

Människor tror att de som lider av en eller annan form av depression är svaga, men så är det inte, dom är otroligt starka för att orka leva med det 24/7!

Allt som jag nu delat med mej är för mej en svår sak att berätta om. Men om alla som har någon form av depression tänker likadant så skulle det inte finnas så många 'personliga berättelser' för alla att läsa. Kanske någon känner sej igen från min berättelse och på så vis vet att h*n inte är ensam! Att dom är mer än bara piller slukare, och att de absolut inte är mindre värda än resten av folket! Vi är starka! Och ingen ska komma och säga annat! Vi är starka!!