Igår tog det inte många minuter för mej att få tag i sömnen. Vilket var bra! I vanliga fall vrider och vänder jag på mej en liten evighet. Och för en gångs skull sov jag bra, även då jag hade konstiga drömmar som senare handlade om favorisering av mina barn. Funderingarna har sen fortsatt efter väckningen också. Vad är det egentligen som får människor att favorisera barn?
Beror det på vad det ser då dom hälsar på oss?
Novalie är genast i hallen och tar emot gästerna med smilet upp till öronen. Hoppsig och vimsig blir hon. De beror på att hon blir så uppspelt av att få någon annan än mamma och pappa att visa upp sina konster för. Hon är gärna bredvid personen hela tiden vilket kan tolkas som på hoppande om man själv inte har barn och förståelse. Volymen höjs till max, hon vill bli hörd och sedd. Tillika blir hon 'mammas lilla hjälpare' då hon bjuder på allt man kan hitta i skåp och vrår, hon snålar minsann inte.
Miliam avvaktar situationen till först. Han är inte den som springer fram genast, det beror förstås på vem som kommer, är det ett bekant ansikte är han inte långt efter sin storasyster. Han är husets riktiga charmör, han kan verkligen fjäska! När han vant sej kommer han med en miljontals föremål som han öser över gästen (kläder, leksaker, tidningar, böcker..allt han kan hitta på). Han kan också ställa till med en liten show, dansa är ett av dom vanligaste program på listan.
Emelia är förstås beibin och såååå söt. Gulli gull liksom. Det ska gullas, ha henne i famnen, matas, rapas, nattas (på eget sätt och inte enligt våra rutiner som hon vants vid, morr!) och så vidare..
(Vi har nu börjat få ordentliga rutiner även för henne, så jag blir irriterad då det kommer personer som hellre gullar med henne än respekterar hennes rutin. Resten av dagen klickar inte ihop med Novalie's och Miliam's och allt blir upp-och-ner!)
Eller kan det bero på barnens olika personligheter, för alla är dom så olika?
Novalie är den som kräver mycket uppmärksamhet, äldst som hon är! Hon vill såklart bli lika mycket sedd och hörd som dom två mindre, det är helt förståeligt! Hon är en leksam, glad och en pratsam tre åring som har livlig fantasi och miljontals påhittade historier. Hon är social av sej, ibland berättar hon långa historier för främmande människor. Allt som oftast skrattar hon och är på bra humör. Ett välmående barn helt enkelt. Det är inte svårt att tycka om ungen!
Miliam är mer blygsam. (Därför gillar jag inte att folk kommer klampande in och genast vill ha honom i famnen. Det riktigt skär i hjärtat när jag ser hur han känner sej obekväm och försöker slingra sej ur famnen för att slippa antingen till mej eller Marcus, men personen envisas med att hålla honom kvar!) När han värmt upp är han charmande och kräver uppmärksamhet, precis som Novalie vill han inte bli i skuggan. Han är en glad liten ett åring som är både charmande och social. En riktig mammas pojke! Han är mycket envis också och vill helst ha allting på sitt vis, man kan få en svart blick om man nekar honom från att äta hundgodis, till exempel. Han skrattar ofta, tycker om att leka, är tokig i lastbilar, traktorer..ja, allt med fyra däck och uppåt. (Envisheten har han alltså inte fått från mej... *visslar*)
Emelia kan också charma. Smilet är upp över öronen. Ännu främjar hon inte så det är lätt för gäster att umgås med henne..ännu. Hon är mycket bra på att 'visa' vad hon vill! Om det så är en flaska mat eller blöjbyte. Olika joller betyder olika ' jag vill'. Fast så är det förstås med alla barn.
Eller barnens utseende, alla har de ju sina egna drag?
Tyvärr finns det också människor som dömer andra på grund av utseende! De kan jag verkligen inte förstå! Heter det kanske inte 'döm inte boken efter pärmen', samma gäller väl människor? Det är det inre som räknas, eller?
Eller kan de helt enkelt bero på att dom gillar ett kön bättre än de andra?
Som jag skrev i ett tidigare inlägg sårades jag djupt då en nära släkting rakt ut sa 'jag tycker om pojkar'., med ett leende på läpparna och allvar i rösten. Jag har tre barn, tre barn som jag älskar mer än livet själv. Hur kan man säga att ett kön är bättre en det andra? I vissa kulturer är det vanligt, jo. Men i vår? Mitt lilla huvud kan inte förstå det, inte vill jag heller acceptera det! Trångsynt, så trångsynt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar