Alla som känner mig känner till min nålskräck. Men jag tror inte att alla vet exakt hur rädd jag är. Förut bad jag ofta om extra stöd i såna situationer, som en gång i högstadiet då jag hade två kompisar med på blodprov för att "lugna ner mig". Det slutade med att den ena höll mig i handen och den andra höll huvudet svängt (och sköterskan var irriterad till hundra).
Det tidigaste minnet jag har av min rädsla är från dagis då ett syskonpar drog in mig i ett leksaks förråder och hotade med att "gräva ut ögonen" medan dom höll i mina ögonlock så jag inte kunde stänga ögonen och höll i något som i mina ögon såg ut som en nål (egentligen var det en ståltråd). Dom höll den väldigt, väldigt nära ögat! Efteråt vågade jag inte berätta vad som hänt så jag satt bara och skakade och grät hysteriskt.
Därför kan jag inte med ögondroppar heller. Inte hjälpte det ju att en kompis syster med kamrat övertalade, både mig och min kompis, att se rakt upp i taket utan att blinka och droppade sen flera droppar vatten i ögat.. Gissa hur kul mamma hade med mig hos ögonläkaren efter det!
Enda sen dess har jag varit rädd för allt som är eller ser vasst ut och allt som ser ut att vara nära ögat (därför bär jag ibland glasögon).
Nå, idag då jag var på mitt läkar besök ville läkaren bedöva min tå så hon skulle kunna skära upp där det är som mest inflammerat och få den ordentligt tvättad. Vilket är bra om jag inte vore så rädd.. Jag fick två alternativ. Endera gör vi det nu eller senare i veckan. Men vad är det för vits att förlänga på pinan? Om det endå måste göras så gör jag det nu tänkte jag. Men när hon tog fram nålen.. panik! Jag började hyperventilera och hon fick söka en sköterska till för att hålla mig lugn. Sku det bara ha varit ett stick, men när det måste stickas på var sida av tån.. dubbel panik! Flera gånger ville jag dra undan min fot men inte ville jag nu heller att hon sku skära i den utan bedövning som förra gången! Så av två dåliga alternativ valde jag ändå den bättre.
Nu är tån sjuk och uppsvälld och jag ser inte det minsta fram emot när det ska göras om, fast kanske jag hålls lugnare då, för det var ju inte sååå farligt ändå..
Så vad lärde vi oss av detta? Vissa saker ger traumor för livet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar