Jag känner att jag med en mental diagnos sällan blir trodd. Jag har ätit medicin ända sen 2009 då vårt första barn föddes. En medicin som passade ihop med ammande, och var 'low risk' i en graviditet. För den tog jag genom både Miliam och Emelias graviditeter också. Men. Jag ammade ju inte aldrig! Och medicinen gjorde nada. Ändå ville läkaren inte byta medicinen för den var 'den bästa på marknaden'. Idag har jag nått 'taket' på dosen, inga fler höjningar. Jag fick även veta att medicinen jag tog endast var stabiliserande. Inte alltså mot depression. Vilket jag verkligen hade behövt sommaren 2014. Den sommaren är den värsta jag någonsin gått igenom. Istället pumpade de mig upp på lugnande, sömn tabletter och mediciner jag inte ens vet funktionen på för jag var så sekasin och tog allt dom gav i tron på att det skulle bli bättre.
Men jag har aldrig fått medicin mot depression. Istället fick jag mycket starka mediciner som gjorde mig sjukare. Mediciner som gav mig hallucinationer, förföljelse känslor och känslan av att alltid bli övervakad. Jag vågade inte ens duscha för jag var bombsäker på att det fanns en kamera i badrummet. ''Big brother is watching you''. feeling.
När jag uttryckte min oro fick jag alltid svaret ''du är deprimerad''. Det var svaret på allt. Det var orsaken till varför jag inte sov, orsaken till varför jag inte åt, orsaken till varför jag kände mig förföljd, orsaken till varför jag såg och hörde saker, orsaken till varför jag inte ville hålla kontakten med min familj. Jag var ''deprimerad''. Nej. Jag var fullpumpad med medicin som inte passade mig. Men jag som patient måste förstås ha fel, för jag var ingen läkare.
Då jag ifrågasatte min diagnos blev jag ner skjuten. Även då de symptombilderna passade bättre in på mig. En annan läkare höll med men det gjordes aldrig någon utredning. Så tänk om jag sitter här fel diagnostiserad och med fel medicin?
Nu är vi där igen. Allt började med ett samtal och en enkel fråga. Kan jag få en medicin som får mig att känna och som får mig att kunna koncentrera? Svaret. ''Du är deprimerad''. Och så skrevs en ny medicin ut. En medicin med så många biverkningar att jag bad om att få byta. Nej. Det är inget fel på medicinen. Det är dosen som är för låg. Höj den med 10 mg och ring om en månad på nytt.
Nu känner jag mig liten och förvirrad. Jag som patient kan, och får inte, ifrågasätta min läkares val av medicin. Jag som är patient måste automatiskt ha fel. Men det är ju min kropp. Är det inte jag som känner bäst vad som passar mig och vad som inte passar mig? Borde inte en läkare kunna lyssna och förstå att kanske, bara kanske, har hen fel?
Så nu sitter jag här med en massa recept på mediciner jag känner inte hjälper. Och jag sitter fast med en läkare som inte vill förstå. För hen är faktiskt utbildad! Hen kan och vet faktiskt allt! Hen är självaste Gud! Och eftersom hen behandlade mig sommaren 2014 är det hen som är ''expert'' på mig och därav vill inte en annan läkare ''ta över''. Så jag sitter fast. Och jag måste ha fel. För jag är faktiskt bara en patient som går att bollas runt med. Jag är oviktig. Jag blir inte trodd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar