Som varje morgon läser jag dagstidningar. Alla artiklar är ju inte så hejsan. Det diskuteras flyktingar, rapporteras om krig och debatteras om ''flykting problemet''. Och så har vi Trump och hans idiotiska ideer...
Och här sitter jag. I ett tryggt land med bekvämligheter och gnäller över ''penga problem'' och om att jag minsann inte vill ha maletkött till mat för jag tycker inte om det och köper rent vatten på flaska för jag tänker faktiskt inte dricka kranvatten. Och så köper jag kläder och annat onödigt som en tok medan barn går illa i krigs härjande länder, som går hungriga och törstiga och som har allt för tunna kläder i kylan.
Vi har tak över huvudet. Vi kan välja och vraka mellan fancy matvaror i en våra full proppad butik, som sen haskas och hälften slängs bort för ''neh, vi lagar någonting annat istället''. Och våra barn för en av världens bästa utbildningar, enligt en forskning som gjorts.
Så här sitter vi med valmöjligheter men ingenting är bra nog. Vi vill tjäna mera pengar. Renovera hus. Kanske ha ny bil. Åka på någon dyr semester..
Förra sommaren då jag jobbade i turistinformationen i hamnen kom det ett flyktingbarn cyklande ner till ''koppin'' varje dag. Hon hade det största leendet på läpparna och vi kramades alltid då hon kom. En dag gav jag penna och papper till henne. Vet ni vad hon ritade? Sitt hus som stod i lågor. Bomber som föll och människor med pistoler. På sin knapriga finska berättade hon om hur glad hon var för att få komma till ett nytt land där hon fick möjligheten att lära sig ett nytt språk, och leva utan rädsla. Och det kom ur munnen på en 7 åring! Och så fick hon en cykel. Hennes fina, begagnade, cykel. Och kläder i hennes favorit färg! Jag grät lite varje gång jag åkte hem, vilken skräck hon måste ha levt i!
Då säsongen tog slut, så som jobbet, glömde jag snabbt bort flickan. Jag satt hemma i min vardag igen. En vardag med barn som rullat på sen 2009. Väckarklockan ringer klockan sju för att göra dom i ordning för skola och dagis. Sen kör någon av oss upp Novalie till caféet där fammo väntar med ny lagade smörgåsar åt henne, den ljusa sorten som hon tycker om. Och så föra dom yngsta barnen till dagis. Och så kom jag hem och gjorde precis ingenting tills det var dags att hämta hem dem igen.
Jag var tillbaka i min bubbla. Hade mina problem och tänkte inte på andras. Jag skäms att säga det men jag mådde dåligt, för jag hade problem. Jag hade jobbat slut mig själv efter sommaren. Men jag fick jobba på en plats där jag trivdes på och med ville! Jag kunde välja att jobba!
Nu har jag möjligheten att utbilda mig. Men jag har mått så ''dåligt'' att jag halkat efter. Och tanken på att ge upp den möjligheten har slagit mig. Nu ligger jag så långt efter att jag inte vet om jag kommer i kapp, jag har missat en massa deadlines. Och min guide kurs har tagit skada. Jag blev underkänd i provet och min trogna vana funderade jag på att ge upp.
Men nu har jag insett hur lyckligt lottade vi är! Och jag är bara dum om jag låter mig besegras av några misslyckade prov eller försenade deadlines!
Varför tog det mig så länge att inse värdet i vårt land? Jag riktigt skäms!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar