Elias tuber och Emelias krämpor

Jag har en sån modig liten pojke till gudson! Jag blev frågad om jag ville komma med på ingreppet av Elias mamma. Men självklart! Det är ju min gudson det handlar om. Så morgon människa som jag är tog 05:15 färjan. Och den klant som jag är skrev jag telefonnumret till färjan fel ner så jag fick ha Ma att beställa färjan. Tonen var ju inte så trevlig när jag väckte honom, haha.

Elias var jätte duktig. Ner sövningen gick jätte bra. Och vi fick ett gott skratt då han vaknade. Yr liten krabat, haha. Ingreppet tog ju inte mer än femton minuter och jag fick gå med till uppvaket. Nog känner man sig lite liten när man ser en så liten ha syrgasmask och uppkopplad till en maskin. Men allt gick fint och det tog inte länge så sprang han omkring igen.

Nu oroar jag mig över Emelia. Det är nu fjärde dagen som hon har svårt att kisa. Vi vaknade halv nio, och kvart över nio hade hon redan sprungit på vessan kanske tio gånger! Det började på Lördagen då vi hade dansfotografering och HopLop besök. Först trodde jag att det var för att hon var nervös. Det var många föräldrar som tittade på när dansgrupperna fotades och det var proppfullt i HopLop.

Men så fortsatte det på Söndagen. Och Måndagen. Och så idag.

Eftersom jag hade lovat åka med på örontub ingreppet så var det Ma som fick ta hand om läkarbesöket. Jag hade lite på känn att det kunde vara urinvägsinflammation. Svaret på det provet får vi senare idag. Men nu är klockan nästan halv tolv och vessa besöken har blivit allt färre.

Jag ringde ändå till hälsocentralen i morse och frågade om det fanns något vi kunde göra. Vi fick rådet att bada och hälla i lite babyolja för att 'smörja'. Och så att hålla henne upptagen och tankarna på annat. Så Miliam fick också bli hemma idag och nu leker dom för fullt. Så det verkar funka.

Jag är dessutom av den typen att JAG vill sköta läkarbesök för då får jag en bättre bild. Man brukar inte få så mycket ut ur Ma. ''Va sa dom?'', ''Det är nog helt ok''. ''Men va sa dom?''. Sådär ungefär. Så jag bad hälsocentralen att ringa till mig med provsvaren när dom kommit in. För jag vill ha koll.

Själv har jag utnyttjat den tiden till att diska, vika byk och så byka. Jag fick t.o.m de reda kläderna in i klädskåpet, det ni! Senare när dom tröttnat på att leka så ska vi plantera grönsaker hade jag tänkt. Och Mario funkar ju också.

Så nu får vi bara vänta och se om det blir en antibiotika kur eller inte. Börjar det om igen så tänker jag nog åka in till barnakuten.. så paranoid är jag nog, haha.

Om boken ''Älskade terrorist''

Vad skall jag säga.. Jag reagerade starkt på den här boken. Negativt för det mesta. Jag förstår inte Annas tankesätt eller resonerande. Men kanske jag inte behöver göra det heller. Jag skall försöka klottra ner vad jag tyckte om boken. Och om vad jag reagerade mycket starkt på.

Vill man inte veta vad som händer i boken, ifall man vill läsa den själv, så läs inte vidare! Här finns en massa spoilers!

Anna växte upp i Halmstad i Sverige. Hon beskriver hur hon stundvis kände förvirring, ångest och manisk. För mig tyder det på depression. Men om det var så kom det aldrig fram i boken. I det här skedet kunde jag ännu relatera mig. Det är ju känslor jag också gått igenom. Ofta. Och ibland har jag också känt att jag 'saknat riktning' som hon beskrev det som. Men hennes sätt att hantera det ser ju mycket olikt ut än min.

Så en dag mötte hon en äldre man, tio år äldre än henne. Han var muslim. Hon berättar hur dom satt i flera timmar och diskuterade om livets mening, om riktningar, om rätt och fel och religion. Hon var 23 år när hon konverterade till muslimsk tro. Hon bröt kontakten med de 'otrogna'. Människor som inte trodde på Allah. Människor som var orena och som inte skulle komma till paradiset.

Familj och vänner gjorde ett försök att 'rädda' henne. Hon blev inlåst på en stängd avdelning på ett mental sjukhus. Här kunde hon inte klä sig som en muslims kvinna men hon gjorde vad hon kunde. Hon täckte håret med en handduk och knöt en handduk runt midjan, byxor var ju utom frågan. Så en dag hälsade Walid på. Skrattande frågade hon hur hon hade tänkt att hon skulle bli utskriven om hon fortsatte klä sig så. Så hon klädde sig i byxor igen. Hon blev utskriven dagen där på med orden 'förmodad hasch psykos'.

Sen gick det fort. Två veckor senare, efter första mötet, var hon gift med Walid. Hon fick 20 kronor i bröllops gåva. Efter bröllopet blev han mycket kritisk gentemot henne. Han lärde henne hur man klär sig, hur man går, hur man pratar, hur man äter, hur man ber, hur man duschar, hur man läser koranen.. Listan är lång. Och hon lyssnade och lärde sig. Redan första kvällen klippte han sönder i princip alla hennes kläder och fotografier från hennes 'otrogna' liv.

Anna blev mycket religiös. Senare blev hon också 'Syster Online' och konverterade många 'otrogna' till den muslimska tron. En av dem var Josefin. Hon ifrågasatte inte hennes man då han berättade att Allah ville att han skulle ta Josefin som sin andra fru.

Men äktenskapet höll inte. Walid ansågs inte följa det strikta muslimska tron. Han bad inte som han skulle, han drack och rökte och han klädde sig inte enligt 'koden'. Det var grunderna till skilsmässan. Skilsmässan godkändes. I det här skedet flyttar hon och hennes två barn hon fått under sitt äktenskap med Walid till en annan lägenhet. Men det skulle inte räcka länge före hon träffade en ny man. Det blev dock komplicerat. När Walid hörde om hennes plan att gifta om sig klagade han till högre uppsatta män. Anna bads gifta om sig med Walid. Han hade 'förtur'. Om hon senare ville skilja sig, fine, då skulle det vara den slutliga skilsmässan. Hon ansökte om skilsmässa igen, av samma anledningar. Där efter följde en vänteperiod. Samma dag den var över fick hon ett samtal av Slimane. Mannen hon ville gifta om sig med.

Bröllopet utfördes över telefon eftersom det var för riskabelt för honom att passera gränsen. Då hade hon träffat honom i person en gång och pratat i telefon två gånger. Walid blev rasande och kidnappade barnen. Men Anna valde ändå att flytta utomlands, till Berlin, utan barnen. Om det var Allahs vilja skulle hon få tillbaka sina barn en dag. Och den dagen skulle senare komma. Barnen flyttade in hos henne och Slimane.

Slimane var dock inte vem han sa han var. Hans riktiga namn var, enligt boken i alla fall, Said Arif, som senare skulle bli en väldigt högt uppsatt 'krigare' i Al-Qaida.

2001 flyttade familjen till Georgien. Anas skulle fylla fem år och Adam var tre. Där anslöt sig Said till träningsläger. Pojkarna fick lära sig skjuta med vapen. Anas beskriver det senare som 'det var den lyckligaste tiden i mitt liv'. Han fick också genomföra ett 'mans prov'. Och det här tycker jag är vidrigt. Han måste skära halsen av ett får.

Senare åkte Anna tillbaka till Sverige för att föda sitt tredje barn, en flicka, Sara. Senare flyttade de till Syrien. Där försvann Said en dag. Han hade blivit fängslad. Anna och barnen sattes i husarrest. Hon var gravid igen och väldigt tacksam att hon blivit gravid igen före Saids fängslande. Hon födde en pojke, Khaled.

Anna och barnen var övervakade dygnet runt av två poliser. Men ändå lyckades hon ta sig ut och kontakta sina föräldrar som i sin tur kontaktade den svenska ambassaden. Men det skulle inte vara så lätt att ta sig ut ur Syrien. Hon blev flyttad till en annan bostad i husarrest för att ambassaden inte skulle hitta henne. Och senare skickad till ett fängelse med barnen. Och till sist satt på ett plan tillbaka till Sverige.

Här har jag mina tvivel. Om hon suttit i husarrest så länge och så överbevakad, varför sätta henne yks kaks på ett flyg hem? Hon var ju ändå misstänkt för terrorism och pengatvätt. Hemma väntade förstås långa förhör där hon svarade så kortfattat som möjligt.

Said blev så småningom om förflyttad till Frankrike där han senare dömdes till fängelse. Då började de skriva brev till varandra efter många års tystnad. Said klassades som farlig terrorist, en hel drös poliser hade eskorterat honom till Frankrike. Men efter fängelsestraffet fick han husarrest. Därifrån rymde han två gånger.

Om han nu var så farlig och Frankrike har så hårda regler, varför så bristfällig övervakning?

Hemma i Sverige var Anna fortfarande mycket religiös. Hon böt till exempel skola från kommunal till en muslimsk, där det inte fanns musikundervisning. Dom hade då flyttat till Stockholm.

Pojkarna fick då gå i moské för att lära sig koranen. Men där tittade de på filmer från kriget där både människor och djur slaktades. Anas sa senare att han önskat att han aldrig hört gurglet av döende människor. Detta tillåt Anna. Men pojkarna förbjöds från att svära, lyssna på musik, titta på nakna människor eller stjäla.

Men så en dag saknade hon sitt gamla liv. Lite i taget och bakom ryggen på sina systrar, tog hon av sig slöjan. Hon började lyssna på musik och titta på tv. Hon tog kontakt med gamla 'otrogna' vänner. Hon hittade en ny man. Hon hittade tillbaka till sitt gamla liv igen. Hon ville ha skilsmässa från Said.

Jag måste ärligt säga att jag ifrågasätter boken. I bakhuvudet tänker jag på boken 'Gömd'. En bokserie som var mycket populär ett X antal år sen och 'verklighets baserad'. Det var den ju inte. Jag kan ju inte säga att det inte stämmer till en viss del. Men jag tror att den är, i alla fall lite, överdriven. Alla hon beskriver är högt uppsatta i terrorist verksamheten till exempel. Och jag kan inte tro att hon inte ifrågasatte sina män någon gång. Att hon blint litade på högre makter. Men så har jag ju inte gått igenom det själv. Jag kan ju inte tala för andra.

Det som slog mig mest av allt var hur barnen fick växa upp. Hur hon var glad för attacken mot World trade center, hur hon beundrade dem som dog martyr döden. Något jag också undrar över är hur och vad barnen tänker idag. Vilken väg väljer dom? Och hur tar man sig ut då man så starkt trott på någonting?

Det här är en bok jag i normala fall inte skulle läsa. Jag tog en chans. Jag var inte ens säker på att jag skulle komma igenom hela. Men det gjorde jag. Men det blir nog bara en 'en gångs bok'. Så illa berörd blev jag ändå av den.

Boken heter Älskade terrorist, och är skriven av Anna Sundberg & Jesper Huor.

Lösgodis

Lösgodishyllan ser väl alltid lockande ut eller?

Igår då jag hade en halv timme tid över före min kurs började tänkte jag att jag svänger in via butiken och köper någonting NYTTIG. Det första jag la i korgen var vindruvor. Så det började bra. ''Inget godis, inget godis, inget godis..'' Så kom jag till kex hyllan.. Mmmm, Daim chockad bollar! Bara EN ask då. Eller två. Kanske jag skulle ta en påse pätkis också? Jag ska ju ändå på kurs. Hur mycket vindruvor hinner jag äta mellan varven? Så hittade jag mig själv vid godis hyllan. Lite längre bort hade dum rustat upp för påsken. Och där bakom  stod den! Lösgodishyllan!

Den måste varit ny för jag minns aldrig att jag skulle ha köpt lösgodis just i den butiken. Jag ögade snabbt igenom sortimentet. Fanns mina svampar där? JA! Okey då. Lite lösgodis.

Samtidigt som jag stod där och hävde skopa efter skopa av svampar i min påse kom en äldre herreman och ställde sig bredvid för att ta godis. Allt flöt på bra och inget small talk needed, vi är ju ändå finnar. Men! Så hände det. En godis föll utanför påsen ner på golvet. Dom flesta lämnar det där eller hur. Men inte den här herremannen. Nej. Han böjde sig ner och skopade helt enkelt upp godiset med skopan, la den i sin påse och fortsatte ta godis med den skopan!? Jag blev helt paff och mitt lösgodishandlande blev där.

När vi kom till kassan tänkte jag att jag måste ju säga till. Skoporna måste ju tvättas! Så jag såg till att inte stå i samma kassa kö som honom. Jag drog mig lite åt sidan för att se vilken kö han väljer och så valde jag en annan. När det var min tur informerade jag kassafröken om saken, men inte före jag såg efter att han inte stod i kassan mittemot samtidigt. Det gjorde han inte. När jag berättat klart och hon hade tillkallat mer personal sneglar jag åt sidan. Och där, en människa ifrån, står gubben med sin godispåse.. Jag ville bara sjunka genom golvet..

''Lösgodis är i allmänhet äckligt'' sa Ma när jag ringde honom. Visst. Men jag vill inte bli påmind om det. Jag vill ha mina svampar! Men jag räknade ändå med att eftersom jag hann skopa ihop mitt godis före honom och eftersom jag inte kan säga vad som föregåtts före jag tog mina så var jag ändå på ''the safe side'', eller? Svamparna smakar i alla fall bra.

Om att inte bli trodd

Jag känner att jag med en mental diagnos sällan blir trodd. Jag har ätit medicin ända sen 2009 då vårt första barn föddes. En medicin som passade ihop med ammande, och var 'low risk' i en graviditet. För den tog jag genom både Miliam och Emelias graviditeter också. Men. Jag ammade ju inte aldrig! Och medicinen gjorde nada. Ändå ville läkaren inte byta medicinen för den var 'den bästa på marknaden'. Idag har jag nått 'taket' på dosen, inga fler höjningar. Jag fick även veta att medicinen jag tog endast var stabiliserande. Inte alltså mot depression. Vilket jag verkligen hade behövt sommaren 2014. Den sommaren är den värsta jag någonsin gått igenom. Istället pumpade de mig upp på lugnande, sömn tabletter och mediciner jag inte ens vet funktionen på för jag var så sekasin och tog allt dom gav i tron på att det skulle bli bättre.

Men jag har aldrig fått medicin mot depression. Istället fick jag mycket starka mediciner som gjorde mig sjukare. Mediciner som gav mig hallucinationer, förföljelse känslor och känslan av att alltid bli övervakad. Jag vågade inte ens duscha för jag var bombsäker på att det fanns en kamera i badrummet. ''Big brother is watching you''. feeling.

När jag uttryckte min oro fick jag alltid svaret ''du är deprimerad''. Det var svaret på allt. Det var orsaken till varför jag inte sov, orsaken till varför jag inte åt, orsaken till varför jag kände mig förföljd, orsaken till varför jag såg och hörde saker, orsaken till varför jag inte ville hålla kontakten med min familj. Jag var ''deprimerad''. Nej. Jag var fullpumpad med medicin som inte passade mig. Men jag som patient måste förstås ha fel, för jag var ingen läkare.

Då jag ifrågasatte min diagnos blev jag ner skjuten. Även då de symptombilderna passade bättre in på mig. En annan läkare höll med men det gjordes aldrig någon utredning. Så tänk om jag sitter här fel diagnostiserad och med fel medicin?

Nu är vi där igen. Allt började med ett samtal och en enkel fråga. Kan jag få en medicin som får mig att känna och som får mig att kunna koncentrera? Svaret. ''Du är deprimerad''. Och så skrevs en ny medicin ut. En medicin med så många biverkningar att jag bad om att få byta. Nej. Det är inget fel på medicinen. Det är dosen som är för låg. Höj den med 10 mg och ring om en månad på nytt.

Nu känner jag mig liten och förvirrad. Jag som patient kan, och får inte, ifrågasätta min läkares val av medicin. Jag som är patient måste automatiskt ha fel. Men det är ju min kropp. Är det inte jag som känner bäst vad som passar mig och vad som inte passar mig? Borde inte en läkare kunna lyssna och förstå att kanske, bara kanske, har hen fel?

Så nu sitter jag här med en massa recept på mediciner jag känner inte hjälper. Och jag sitter fast med en läkare som inte vill förstå. För hen är faktiskt utbildad! Hen kan och vet faktiskt allt! Hen är självaste Gud! Och eftersom hen behandlade mig sommaren 2014 är det hen som är ''expert'' på mig och därav vill inte en annan läkare ''ta över''. Så jag sitter fast. Och jag måste ha fel. För jag är faktiskt bara en patient som går att bollas runt med. Jag är oviktig. Jag blir inte trodd.

Flickor och frisyrer

Det är en sort terapi att få pyssla med hår. Och jag har ju två flickor att välja mellan. Vill jag frisera den lätt friserade eller vill jag frisera den lite mer utmanande hår typen? För dom är som natt och dag! Emelias hår faller på plats, nemas prolemas. Men Novalies... det är en annan story. Men det blir ju oftast Novalie ändå. För försök nu få en fyraåring att sitta still mer än fem minuter om ni kan!

Det började ju med lätta frisyrer. Med hjälp av instruktionsvideon från youtube. MetDaan på facebook släpper också ut bra videon med beskrivningar nu och då.

Jag är ju ingen frissa precis och mina flätor kan bli krokiga och håret sprättar ut åt alla håll och kanter. Men det är ändå roligt att försöka. Och det bästa är nog när flickorna själv ber om det. Mamma kan du dra mig i håret, brukar dom fråga. Och den frasen fick sin början då jag sa att det kan dra lite i hårbottnet då jag fäste en hårsnodd. Vi har våra konstiga fraser och meningar. Antagligen sådana som icke familjemedlemmar inte fattar och som kan tolkas fel. Men sådana är vi.

Allt började med flätor. Novalie ville ha lockigt hår och bad mig fläta hennes hår efter bastun. Vilket jag gjorde. Men då blir det ju bara lockigt nertill och inget att hurra över heller. Så jag hittade en youtube video om hur man flätar en fransk fläta. Nå, det blev nu se sådär. Så jag hittade en annan video. Den här gången flätade jag franska flätor på båda sidorna och kombinerade dom till en fläta. Det blev bättre. Men sen var jag ju fast. Jag ville prova mer frisyrer och Novalie blev mitt offer, trotts hennes bångstyriga hår..

Nu provar vi nya frisyrer samtidigt som vi ser på Fångarna på fortet och Gladiatorerna. Och dom blir bara mer och mer som små utmaningar. Fiskflätan har jag inte ännu behärskat och det stör mig något otroligt! Rosetten har jag bara klarat av en gång, och det var inte i Novalies hår. Och den där lite uddanflätan, som finns i en bild här nedanför som jag inte vet vad som heter, är ett h*lvete att fläta och den tycker hon förstås mest om. Så det är bara att öva, öva, öva.

Så samtidigt som det är roligt så är det ju också kvalitetstid med barnen. We win!

Här är några bilder på mina mästarverk, inte i någon som helst ordning *host host*
(Till er som tycker att vi har stökigt: Vi bor faktiskt här, vi har inget utställnings hem!)

Jag borde skämmas!

Som varje morgon läser jag dagstidningar. Alla artiklar är ju inte så hejsan. Det diskuteras flyktingar, rapporteras om krig och debatteras om ''flykting problemet''. Och så har vi Trump och hans idiotiska ideer...

Och här sitter jag. I ett tryggt land med bekvämligheter och gnäller över ''penga problem'' och om att jag minsann inte vill ha maletkött till mat för jag tycker inte om det och köper rent vatten på flaska för jag tänker faktiskt inte dricka kranvatten. Och så köper jag kläder och annat onödigt som en tok medan barn går illa i krigs härjande länder, som går hungriga och törstiga och som har allt för tunna kläder i kylan.

Vi har tak över huvudet. Vi kan välja och vraka mellan fancy matvaror i en våra full proppad butik, som sen haskas och hälften slängs bort för ''neh, vi lagar någonting annat istället''. Och våra barn för en av världens bästa utbildningar, enligt en forskning som gjorts.

Så här sitter vi med valmöjligheter men ingenting är bra nog. Vi vill tjäna mera pengar. Renovera hus. Kanske ha ny bil. Åka på någon dyr semester..

Förra sommaren då jag jobbade i turistinformationen i hamnen kom det ett flyktingbarn cyklande ner till ''koppin'' varje dag. Hon hade det största leendet på läpparna och vi kramades alltid då hon kom. En dag gav jag penna och papper till henne. Vet ni vad hon ritade? Sitt hus som stod i lågor. Bomber som föll och människor med pistoler. På sin knapriga finska berättade hon om hur glad hon var för att få komma till ett nytt land där hon fick möjligheten att lära sig ett nytt språk, och leva utan rädsla. Och det kom ur munnen på en 7 åring! Och så fick hon en cykel. Hennes fina, begagnade, cykel. Och kläder i hennes favorit färg! Jag grät lite varje gång jag åkte hem, vilken skräck hon måste ha levt i!

Då säsongen tog slut, så som jobbet, glömde jag snabbt bort flickan. Jag satt hemma i min vardag igen. En vardag med barn som rullat på sen 2009. Väckarklockan ringer klockan sju för att göra dom i ordning för skola och dagis. Sen kör någon av oss upp Novalie till caféet där fammo väntar med ny lagade smörgåsar åt henne, den ljusa sorten som hon tycker om. Och så föra dom yngsta barnen till dagis. Och så kom jag hem och gjorde precis ingenting tills det var dags att hämta hem dem igen.

Jag var tillbaka i min bubbla. Hade mina problem och tänkte inte på andras. Jag skäms att säga det men jag mådde dåligt, för jag hade problem. Jag hade jobbat slut mig själv efter sommaren. Men jag fick jobba på en plats där jag trivdes på och med ville! Jag kunde välja att jobba! 

Nu har jag möjligheten att utbilda mig. Men jag har mått så ''dåligt'' att jag halkat efter. Och tanken på att ge upp den möjligheten har slagit mig. Nu ligger jag så långt efter att jag inte vet om jag kommer i kapp, jag har missat en massa deadlines. Och min guide kurs har tagit skada. Jag blev underkänd i provet och min trogna vana funderade jag på att ge upp.

Men nu har jag insett hur lyckligt lottade vi är! Och jag är bara dum om jag låter mig besegras av några misslyckade prov eller försenade deadlines!

Varför tog det mig så länge att inse värdet i vårt land? Jag riktigt skäms!