Pussen

Emelia fick sin första puss av kantorns son. Efteråt konstaterade han att hon luktade illa i munnen. Månne det hade att göra med att fröken en liten stund före kastat upp en del av maten..?

Sviken

Berit och Ali har varit tillsammans i åtta år. Berit har en dotter sedan tidigare och Ali anser att det strider mot hans tro att gifta sig under sådana omständigheter. Då Berit nu väntar deras gemensamma barn ändrar han sig och säger sig vara beredd att möta kritiken från släkten.

Paret planerar ett romantiskt bröllop i Egypten och Berit är lycklig och förväntansfull. Men i Kairo slås allt i spillor. Berit - nu halvvägs genom genom graviditeten - drogas, och när hon vaknar upp är barnet borta och hon själv badar i blod.



Berit Jörgensen bärrattar i boken Sviken om sitt förflutna. Det är ingen vacker historia. Berits fästman drogar henne dagen före, vad som skulle ha varit ett romantiskt bröllop, och låter utföra en abort på henne! Då är hon redan i vecka tjugo.

Han berättar senare att hon var nära att dö, att dom var tvungna att ge henne blod för att hon inte skulle förblöda. Orsaken till varför han lät aborten utföras var för att hon var en 'ful människa', han ansåg att hon krävde en för stor bröllopsgåva. Han ångrar inget. Han spelar spel med hennes psyke, bland annat berättade han att barnet var en pojke och att han var 'nästan för stor för att få ut'.
Han hotar henne och hennes dotter till livet om hon för saken vidare till polisen. Vilket hon gör eftersom aborten gjordes mot hennes vilja.

Förståeligt mår hon otroligt dåligt och försöker få en rättsprocess igång, både mot Ali och mot den falska imamen. Men ingen fälls. Då bestämmer hon sej för att själv försöka få svar på varför och fälla dem. Och därmed beger hon sej in i en farlig situation.

Hon reser tillbaka till Kairo. Anställer en advokat och söker upp kliniken. Hon lägger puzzelbitarna själv på plats utan någon större hjälp av myndigheter eller advokaten. Till slut sonas hon med aborten och lägger händelsen i bakfickan.

Men så reser hon till Saudiarabien för att jobba. Då hon landar på flygfältet ser hon Ali genom flygplansfönstret. Hon kontaktar honom, ställer en miljonfrågor och återtar kontakten, får att få svar.

Hon börjar träffa honom igen, ensam. Han har två sidor, den gulliga 'å, jag älskar dej förfarande, till och med mer än min fru' och den mörka 'det skulle ha varit bättre om du dött'.

Hon får aldrig hela sanningen ur honom. Båda spelar dom ett spel för att luska ut vad den andra gömmer..

Boken hörs intressant, inte sant? Men det tog över en vecka för mej att läsa igenom den. I normala fall tar det bara några få kvällar. Jag störde mej på hennes naivitet och dumhet! Han hade redan en gång satt henne i livsfara och nu satte hon sej i samma livsfarliga situation igen? Utan att det ledde någonvart. Inte förstår jag mej heller på varför hon gav ut en bok om den händelse hon inte ville att någon skulle veta om och till lika sätta sej i livsfara en andra gång?
Boken kommer jag inte att läsa om. Men om man nu råkar gilla böcker baserade på riktiga livet kan man en gång ploga sej igenom den. Det är ju inte sagt att alla finner den lika trög, långtråkig på sina ställen och helt enkelt dumstridig. Det gjorde i varje fall inte Ette.

Egna barn och andras ungar

Miliam försöker smyg leka nu när det är dags för dagvilan. Då kom jag att tänka på Fredagens shoppingcentrums besöket. Där lät jag honom leka i lekhörnan med andra barn, såklart.

Det är intressant att iaktta andra föräldrar, hur hårdhänt dom låter sina barn leka, när dom säger emot och hur dom reagerar då en annan förälder rättar till deras barn. Jag personligen har inga problem med att säga till åt en annans unge då det verkligen börjar se farligt ut eller då den är allt för påflugen mot mina barn (och ibland då dom är allt för uppkäftiga antingen mot andra barn, mej eller mot deras föräldrar).

Redan vid porten stod en flicka i kanske sexårsåldern och tjäbblade med sin mamma. Hon skulle minsann inte sätta skorna på och gå hem. Hon hängde och klängde sej fast på porten, mamman höjde rösten ungen skrek tillbaka. Till sist vände mamman ryggen till och gick iväg och ropade den klassiska meningen 'du får bli här då, jag far nu, hejdå!'. Den brukar jag också dra ibland, ännu funkar den bra, men antar att det går över destu mer år barnen får på nacken.
Flickan stod kvar, hon rörde inte en min, däremot öppnade hon grinden för att gå in. 'Sätt dina skor på nu som din mamma sa'. Ungen såg överraskad ut av att en helt främmande person sagt till henne att göra som mamma sagt. Hastigt fick hon skorna på och sprang efter sin mamma.

Till en början var vi ensamma i lekhörnan, men det räckte inte länge före två pojkar dök upp. Den ena måste ha varit i Miliams ålder medan den andra kunde ha varit runt fyra. Pojkarna löpte på fri lina! Pojkarnas pappa höll ett öga på dem medan han satt och drack en kopp kaffe vid ett bord på andra sidan staketet. Han var mycket fåordig!
Pojkarna kastade vilt omkring sej dynor (inga dun dynor precis) , hit och dit, ingen av dem tittade efter vart dom flög, vart dom landade eller om någon var i vägen. Jo, jag vet att sånt inte flyger in i såna unga huvud som deras, men det borde väl ändå vara in prentat i ett vuxet huvud någonstans att lära sina barn att akta sej för andra?
Det var inte en eller två gånger dom var nära att knocka omkull min lilla prins.

Sen hittade pojkarna på att bära upp dynorna i trapporna som ledde till rutschkanan. Ingen tillrättavisning då heller. Själv visade jag en annan väg upp till rutschbanan åt Miliam som han blev mycket förtjust i.
Det räckte inte med att block igen trappan, därnäst hittade dom på att kasta ner dynorna över räcket.  Ungarna fick stå på tå för att få dynorna ner puffade och därmed såg dom förstås inte Miliam som stod under och fick den på sej! Vad gjorde pappan? Låtsades att han inte såg det! Då tändes min korta lilla stubin.. PANG, stubinen brann.
'Det där gör ni INTE om' sa jag med höjd röst, 'det är farligt!'. Sen vände jag mej om mot pojkarnas pappa som låtsades om att han ingenting hört eller sett. Jag som hade klart för mej alla mina comebacks om det skulle komma till det.

En av lustigkurrarna lärde vår snart tvååring att klättra uppför rutschkanan istället för att ta trapporna. Det nekade jag honom genast till och förklarade att han nu fick första varningen, gjorde han det två gånger till skulle vi helt enkelt gå därifrån. Fem sekunder senare hade jag honom under armen och var på väg mot grinden.

Då var det som att pojkarnas pappa vaknat till. Han hånlog! Som om han 'vunnit'. Då tändes min korta lilla stubin.. och så sa det PANG.

I samma veva drack han upp det sista av kaffet, vecklade ihop sin tidning, steg upp och med en enda kort mening konstaterade att min uppfostringsmetod inte kommer att leda någonvart varpå jag svarade att det nog ser dystrare ut for honom. Sen bet jag i tungan för att inte spy gallan på honom.

'Tulkaa pojat, nyt mennään', ropade han åt pojkarna som slagit döv öra till. Då jag cirka femton minuter senare efter ett Toys ´r us besök traskade förbi där igen stod han fortfarande där och försökte få pojkarna med sej. Vem hade nu sen till slut mer kontroll, han eller barnen?

Men visst är det konstigt att vissa låter sina barn springa runt och syssla med precis vad som helst utan att man håller ett vakande öga på dom. Förutom då ens eget barn stött sej, då är det oj voi, gjorde h*n dej illa och så kastar dom en skitiger blick mot barnet och barnets föräldrar.

Ordspråket, egna barn och andras ungar, stämmer verkligen i viss mån.

Rötmånad

Vilket ord, rötmånad. Nu är det hursomhelst rötmånad. Det satte käpp i hjulet för att få en vårt liknande nippa bort bränd från min rygg. Månaden i sej satte inte stop för det eftersom läkaren tydligen glömt bort allt som heter rötmånad. Istället var det jag som fegade ur.

Jag hatar allt som har att göra med nålar, allt (förutom då jag själv får något ut av det, som en ny piercing)! Vår korta diskussion gick ungefär så här:

- Jaha, vad kan jag göra för dej då?
- Jag har någon slags, ja, jag vet inte vad jag ska kalla den för, på ryggen som skavar sådär skönt när jag har en topp på.
- Jo, den där är nog bäst att vi tar bort, ska vi göra det nu genast?

Hon reser sej för att gå till rummet brevid. Paniken slår på.

- Men X sa att den nog inte går att skära bort nu när det är rötmånad.
- Ja, just det ja. Du får boka en tid i slutet av Augusti.

Hur dum får man liksom vara? Ett stick och några minuter senare hade jag blivit av med åbäket! Men nej, jag måsta öppna min stora trut! Nu har jag ända något att se fram emot..eller?

Simppare

Vi köpte en ny simdräkt åt Novalie som tyvärr visade sej vara allt för liten. Hon blev sååå besviken. Jag lovade att beställa en ny. Så idag har jag försökt hitta en som hon skulle kunna tycka om och en som vi godkänner. Jag har klickat in mej på Zalando, Lindex, Kappahl, H&M., Lekmer..
Överallt bjuder dom ut bikinin, från riktigt, riktigt små storlekar! Aldrig att vi skulle klä Emelia, som nu använder 74/80 i klädstorlek, i en bikini! Inte heller får Novalie dra på sej en sådan!

På Lekmer hittade jag två helbaddräkter i storlek 110/116 som jag lät Novalie välja mellan. Hon valde den här fina simpparen med stjärnor.

På alla sidor jag klickat mej in på idag har majoriteten av simdräkter bestått av bikinin. På Lekmer bestod utbudet av sju bikinin och enbart två helbaddräkter! Två!

Hur var och en klär sina barn är förstås deras eget val. Vi har gjort vårt val. Inga bikinin på en mycket lång, lång tid ännu!

Bye bye dammråttor

Våra husdjur dammråttorna får snart kyyti. Min ständiga täppta näsa kan nämligen bero på dammallergi. Själv tycker jag att jag över åren måste ha byggt upp ett bra immunsystem mot allt som heter damm, tydligen inte. Överdos, slog Marcus fast.

För att hållas 'frisk' är det helt klart Marcus som får städa i fortsättningen.. Han hade dock tyvärr andra åsikter och vips, så blev han också allergisk mot damm

Nu är det ju faktiskt så att läkaren slog fast att det kan vara allergi det handlar om. Det är alltså inte en ursäkt för att slippa min favorit sysselsättning. Dessutom betyder det ju mer städning framöver.. Vilken tur att jag ääälskar att städa.. Eller hur var det nu igen?

Tjugo och trettiotvå dagar kvar!

Idag är det jämt tjugo dagar kvar tills vår yngsta fyller ett år! Och tolv dagar senare fyller Miliam två år. Helt otroligt!

Jag som gillar tema födelsedagskalas sitter självklart här och planerar. Vad det blir för teman får ni se sen, fint kommer det att blir och somrigt. Våra små knoddar är trots allt sommarbarn.

Novalies påhitt

Jag vet inte hur jag ska vrida och vända mej för att få Novalie's senaste påhitt under kontroll.

Varje gång hon varit hos någon över dagen är det ett himla pirr och marr då hon kommer hem. Det är väl helt normalt tänker ni. Jo, det är det förstås till en viss gräns. Men när hon stortjuter redan då man söker hem henne och fortsätter ända till sängdags blir det jobbigt.

'Jag saknar gamla fammo, hon tycker så jätte mycket om mej', 'faaaaffa', 'jag tycker så om Simon'.. och så fortsätter det. Hela kvällen, följande morgon, då hon inte får så som hon vill och då det är dags för dagvilan.

Hon har dessutom blivit ännu kräsnare då det kommer till maten. Kött är rena döden, samma sak med lasagne, risotto, såser överlag.. you name it hon äter garanterat inget av det. Om t.ex en potatis ens rör lite i såsen tvär vägrar hon att äta. Frukt och grönsaker orsakar också problem.
Makaroner, rakettispagetti, ris och broiler och makaronilåda, det slinker ner utan problem.

Det kännas tungt att dagligen försöka lirka och övertala henne om att ens smaka, men nej. Jag har på allvar funderat på matterapi. Månne det skulle kunna bli bättre med det?

Tur så har vi bara ett kräset barn. Dom två andra äter allt som sätts framför näsan (och kommer med hem utan problem)!

100 böcker på ett år

Jag råkade snubbla över en blogg där bloggskrivaren utmanat sej själv att läsa hundra böcker på ett år. Nu hinner jag dock inte haka på den utmaningen i år, men nästa år! Då hakar jag banne mej på!
I år har jag dock hunnit med en hel del böcker. En lista över böcker jag hunnit läsa i år skall det dock bli. Den får jag fylla på vartefter då jag inte minns alla jag läst, men en del av dom skall jag väl kunna lista upp.

- En väg tillbaka
- Från Svartå till Fiskars
- Ett bipolärt hjärta av Rebecca Anserud
- Kullalla kirjailtu elämä av Esa Koskinen
- My brother's voiice av Stephen Nasser
- Rena's story av Rena Kornreich & Heather Dine Macadam
- Upplevelser i finska koncentrationsläger av Allan Asplund
- 3096 dagar av Natascha Kampus
- Lägerfånge A5272 av Eva Schloss & Evelyn Julia Kent
- Anne Frank, ett liv i förföljelsens tid av (Anne Frank stiftelsen) Ruud van der Rol & Rian Verhoeven
- Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg
- Mannen utan öde av Imre Kertész
- Mannen som glömde sin fru av John O'Farrell
- Sanningen om doktorn Josef Mengele och tvillingarna i Auschwitz - Eldens barn
- Eva Braun - Ett förlorat liv
- Raoul Wallenbergs sista dagar
- In sunshine and in rain

Som sagt minns jag inte alla jag läst igenom i år, några kan t.o.m vara böcker jag läste ifjol. Många titlar är redan bortglömda!


Nu när barnen sover sin dagsömn skall jag lägga mej bekvämt i soffan och påbörja en ny bok:
Det står ett rum här och väntar på dig - Berättelsen om Raoul Wallenberg.
Boken innehåller 694 sidor, det lär ta en tid att komma igenom den här boken!

---

Det sket sej redan. Mini vaknade så fort ordet 'boken' var färdig in knaprat.. Jag lovar att det finns inbyggt en mekanism som slår till så fort jag skall sätta igång med någonting! Så typiskt alltså!

Jag kan motstå allt utom frestelser

Här gnäller jag om läget på kontot och så går jag och inhandlar en ny (mycket härlig) klocka också.

-Var ska du ha den då, frågade Marcus.
- Ta det lugnt, jag har nog en plats för den!

Jag ljög. Jag har ingen aning om var den ska placeras. Gårdagens fb status beskriver mej alltså perfekt.
I can resist everything but temptation!