Amsterdam är en mycket vacker stad. Jag blixt förälskade mig! Och det var svårt att tänka sig att här växte hon upp, hon vandrade på dessa vägar, lekte ute på gatorna, cyklade över broar påväg till skolan och plötsligt togs allt det iväg. Gatorna blev plötsligt osäkra. Restriktionen och förbud.
Jag hade bokat en halv timmes förpresentation före själva besöket i byggnaden. Föreläsaren vi fick drog presentationen för första gången på engelska - även då det uppstod en slags språkmur och fel uttalanden på grund av nervositet, var hon bra. Hon kunde sin sak och jag lärde mig saker jag inte visste från förut.
I museumet gavs det ut hörlurar och en liten plupp du aktiverade en audie guidningen. Själv tyckte jag om det systemet. Du kunde gå i din egen takt och iakta allt i det rummet du befann dig i. Och du blev inte störd på småprat runtomkring.
Jag blev överraskad av hur små rummen var. Jag hade svårt att inbilla mig hur inredningen såg ut och hur alla anstälda fick plats. Men jag kan se hur en så nära vänskap skapades anstälda emellan.
Att stå framför hyllan som döljer ett gömställe bakom kändes överväldigande. Här tog livet som dom visste det slut. Och när dom kom ut nästa gång var det i sällskap av Nazister.
Trappan var väldigt smal och brant. Atmosfären verkade ändra så fort du passerade bokhyllan. Plötsligt var du på en hemlig plats, som representerade hopp. Hopp om att överleva.
Det var trång uppe i gömstället. Besökarna bildade en kö som med jämn takt rörde sig framåt. Stannade du upp stannade hela kön. På väggen hängde ett vykort Otto Frank hade sänt till en släkting före de gömde sig för omvärlden. Den var skriven på Hollänska, men jag hade turen som hade en personlig tolk med mig - min kompis jag bodde hos i Tyskland. Där fanns förstås andra tillhörigheter också. Som bilderna Anne Frank klistrade på sin sovrumsvägg - ett varav hon stal från sin vän.
Byggnaden var verkligen spöklik. Sten golvet på nedre plan, orginal bokhyllan med kartan ovanför den (som gömde övre delen av dörren), tapeterna, spisen i köket. Kyrk klockan råkade också ringa då vi var där. Det gjorde det mer känslosamt.
Väl nera fanns det en stor tv skärm där det spelades upp en intervju gjord med Miep där hon berättade om omständigheterna. Vi såg hela intervjun, dom flesta bara gick förbi. I gästboken skrev vi hur riktigt detta nu känns och hur Anne på olika sätt har inspirerat oss - som att vara starka och tänka positivt.
I gift shoppen köpte jag vykort, en DVD och en bok med hennes uppsattser. Samlar frimärkena är nog det jag uppskattar mest.
Det var inte tillåtet att fotografera inne på museumet men däremot i rummet där för presentationen hölls. Rummet var fyllt av fotografier och orginal produkter fron Opekta. Jude stjärnan och kallelsen till arbetsläger som Margot kallades till. Och en kopia på Anne Franks dagbok.
På grund av många pågående byggen runt museumet hade dom flyttat på orginal dagboken och den var alltså inte där.
Det var ett känslo laddat besök, men jag skulle absolut göra det om!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar