Hals inflammation

Novalie pratade om att hon hade sjukt i halsen. Jag tänkte inte mer på det. Det är ju höst, mörkt kallt och ruskigt. Flunsa den här års tiden är ju bara normalt. Men så blev det bara värre. En dag efter att hon först nämne det kunde hon inte längre röra på huvudet. Vi kände en liten knöl på halsen. Så vi bokade en tid. Hennes värden var en aning förhöjda så vi fortsätte mot sjukhuset.

Jag och ordet sjukhus går inte tillsammans. Det hjälpte ju inte heller att veta att dom vita blodcellerna var allt för högt i värde. Jag som är sättad till att alltid tänka det värsta först tänkte ju cancer. Och med tanke på knölen.. nej usch! Så en panikslagen jag packade en sjukhus väska. Och vilken väska sen då! Jag fick nog ingenting klokt med. Ett pass, två böcker, mitt halv färdiga brev, Novalies spargris för parkerings pengar. Det är ytterst sällan jag har mynt på mig. Godis packade jag också med. Och så tog jag bilen med mindre bensin i. På färjan blev jag ännu osäker på om jag släppt in hunden och stängt av kaffekokaren.

Vi mötte upp Marcus på andra sidan av värjfästet och han fick ta över ratten. Resten av vägen frågade jag med fem minuters mellanrum om hon är säker på att hon inte vill ha värkmedicin. Det ville hon inte. Men hon ville ha lösgodis och saft. Och jag som inte tagit med någonting att dricka!

Väl på akuten fick vi sitta i TVÅ timmar och vänta! Det är en sjukt lång väntetid för ett barn! Då var där bara ett barn före oss. Och han verkade inte ha någon större fel. Vår unge kunde inte röra på sig! Jo, jag vet att man inte ska döma det man inte vet. Men i en situation som denna kommer mamma leijonet ut och vill bara skaka om föräldern och skrika mitt barn är tammefan sjukare än ditt. Så jag satt där i två timmar och irriterande mig på varenda ett barn som kom in.

Sen när det äntligen började hända något gick det fort. Efter att dom tagit ultraljud på hennes hals och hittat två knölar på vänster sida och mindre på högra sidan blev vi vidare skickade till barn polikliniken. Där pratade sjuksköterskorna svenska och fick henne att äntligen ta värkmedicin. Efter att ultraljudsbilderna blivit granskade fick vi komma in till läkare. Hon gjorde bedömningen om att det var lymfkörtlarnana som var inflammerade.

Så nu är hon på en veckas antibiotika kur och jag oroar mig för hon ska ta den i skolan då medicinen ska stå kallt och tas i samband med mat. Jag hittar alltid saker att oroa mig för.
Antibiotikan har inte haft nån värst bra inverkan ännu. I morse slapp hon inte upp från sängen för det gjorde ännu så sjukt. Nu tar hon i varje fall värkmedicin, som som tur hjälper. 

Nu är jag bara glad för att det inte var värre än så. Och så känner jag mig lite extra behövd då jag kuulema ger medicinen på ett bättre sätt än pappa, haha. Det behövs så lite för att göra denna mamman glad.