Tjugotre år

Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska publicera den här texten (sen fjärde september) eller inte. För på något vis hörs det så töntigt men tillika är det så jag kände, och i mitt huvud gör det sense. Allt behöver inte höras vettigt, i alla fall i sorg. Nu publicerar jag det.

---

I förgår var en helt vanlig vardag fast ändå inte. Det var nämligen tjugotredje årsdagen sen pappa dog. Ändå var det en dag som alla andra.

Varje år går jag i lås den dagen. Mest i smyg. Jag inbillar mig själv att det inte är en så viktigt dag. Jag tappar bort mig i mina tankar och försöker tömma mig själv från att känna. För jag vet inte hur jag ska känna. Det ändar ju ändå ingenting.

Men om och om igen hittar jag mig i dom mest underliga tankar. Som när vi satt där i rodbåten med Novalie och fiskade. Plötsligt fick jag napp och drog upp en liten abborre. När det var dags att knäppa av den fick jag en så undelig tanke. Fisken får samma dödsdag som pappa, om än så tjugotre år senare. Och dom sexton kräftor vi fick har bara två veckor kvar att leva.

Sen dess har känslorna varit all over the place. Flera dagar låg jag i sängen helt känslolös (edit: en dryg vecka). I år har det varit extra tungt av någon anledning. Jag ser på barnen och tänker på att dom inte har en morfar. Sen blir jag arg, det var ju hans val. Det var han som hoppade. Sen orkar jag inte bry mig. Sen blir jag deprimerad igen. Och alla som kommer i närheten biter jag huvudet av.

---

12 September.

Nu har jag börjat må bättre igen. Jag har igen en gång accepterat det. Inte för att jag på något vis är ok med hans beslut, men det är som det är. Ibland behöver man känna sig nere för att sen se det positiva igen. I alla fall är det så för mig. Allt behöver man inte fightas med. Det är okay att känna!

Och jag har så mycket att vara glad för! Jag har en fastsvätsad familj. En stöttande man, och tre friska, underbara barn. Vad mera kan jag önska?