GK - vecka 1

Kursen blev ju helt fullsatt och domineas helt klart av tidigare guider i andra distrikt. Vilket gör mig en aning nervös måste jag medge. Hur ska lilla jag mäta upp mot det?

Vi började med lite allmän information och vad det innebär att vara guide. Olika förbund, hur man räknar löner och sånt. Sen tog vi en busstur genom Pargas. Redan där lärde jag mig nya saker jag inte visste om från förut. Och lite nya rutter omkring knutarna, så nu kan jag cruisa, haha. Vi fick mycket info om hur det var förr, namn på viktiga personer och en snabb glimt på viktiga platser. Vi besökte t.ex kalkgruvan.

Mitt första intryck blev riktigt bra! Så himla intressant alltså!

Turistinformatör

Jag har haft den allra bästa sommaren jag haft på flera år! Jag hade absolut inga planer på att sommar jobba men så fick jag chansen att prova på något helt nytt, något helt annat än butikskassan, så självklart hoppade jag ju på!

Så i sommar har jag agerat turistinformatör i Nagu gästhamn. Enligt mina undersökningar (backat upp av broschyrer) är just Nagu gästhamn den mest besökta hamnen i Åbo skärgård om somrarna. Och det förstår jag! Hamnen är så otroligt vacker med sina caféer och små bodar. Restauranger finns det också gott om i hamnen och i närheten av hamnen.

Jag överdriver verkligen inte när jag säger att det här jobbet är det bästa jag någonsin har haft! Först och främst var det inte illa att få kika ut över havet varje dag. Ingen dag var den andra lik och kunderna var bara för härliga, i alla fall majoriteten, haha.

Det var ett stort utbud på turister som besökte hamnen från alla håll och kanter från hela världen. Och jag har fått prata med så många intressanta typer om allt och ingenting. Det kunde börja med en så enkel fråga som ''var kan man köpa tomater'' till att i nästa sekund diskutera om hur olika våra kulturer är. Det jag mest fick höra om var hur vi finländare håller oss till oss själva och hur obekväma vi verkar då en pratglad turist plötsligt vill prata lite. Och det måste jag hålla med om!

Att vara turistinformatör visade sig vara så mycket mer än jag hade tänkt mig! På ett positivt vis. Jag fick fixa och bona och hjälpa till då det uppstod en språk mur mellan kunder och personal på andra håll. Jag fick fixa kanoter, cyklar och ridlektioner. Jag fick rekommendera små dagsutflykter och vad som skulle packas ner i picknick korgen. Börjes rökta fisk alla gånger! Och bakelser från Köpmanns. Slurp! Jag fick pyssla ihop tidtabeller till flygplatser. Leka med barn som väntade på att komma ombord på Östern för att åka den lilla ringvägen. Ja, allt ni kan tänka er och lite till!

Vissa kunder kommer alltid att stå ut för mig. Som turisten som skröt över sina fyra sommarställen. Eller New Yorkaren som frågade om vi skulle dela tält en natt (för han hade hört att finländska kvinnor tycker om att experimentera med Jenkkare) Eller den lilla söta fyrbenta kunden, Eino. Och alla återkommande kunder som ville utforska allt som fanns i vår fina Skärgård. Och sist men inte mins pokemon jägarna som nappade många pokemons inne i info koppen, haha.

Det här har gett mig en kick om att nu jävlar vill jag verkligen studera igen. Och så sökte jag till både turisttjänsteman utbildningen vid Axxell och till guidekurs i Kombi. Nu vet jag ju att det kommer att bli tungt att studera både och tillika, let's not kid ourselves, men ni håller väl både tummar och tår och hejar på mig lite ibland?

Jag har verkligen trivts bra. Och om dom bara erbjuder sig så står jag där nästa sommar igen! Tack för denna sommar, kollegor, arbetsgivare och kunder! Ni gjorde min sommar!

Tjugotre år

Jag har funderat fram och tillbaka på om jag ska publicera den här texten (sen fjärde september) eller inte. För på något vis hörs det så töntigt men tillika är det så jag kände, och i mitt huvud gör det sense. Allt behöver inte höras vettigt, i alla fall i sorg. Nu publicerar jag det.

---

I förgår var en helt vanlig vardag fast ändå inte. Det var nämligen tjugotredje årsdagen sen pappa dog. Ändå var det en dag som alla andra.

Varje år går jag i lås den dagen. Mest i smyg. Jag inbillar mig själv att det inte är en så viktigt dag. Jag tappar bort mig i mina tankar och försöker tömma mig själv från att känna. För jag vet inte hur jag ska känna. Det ändar ju ändå ingenting.

Men om och om igen hittar jag mig i dom mest underliga tankar. Som när vi satt där i rodbåten med Novalie och fiskade. Plötsligt fick jag napp och drog upp en liten abborre. När det var dags att knäppa av den fick jag en så undelig tanke. Fisken får samma dödsdag som pappa, om än så tjugotre år senare. Och dom sexton kräftor vi fick har bara två veckor kvar att leva.

Sen dess har känslorna varit all over the place. Flera dagar låg jag i sängen helt känslolös (edit: en dryg vecka). I år har det varit extra tungt av någon anledning. Jag ser på barnen och tänker på att dom inte har en morfar. Sen blir jag arg, det var ju hans val. Det var han som hoppade. Sen orkar jag inte bry mig. Sen blir jag deprimerad igen. Och alla som kommer i närheten biter jag huvudet av.

---

12 September.

Nu har jag börjat må bättre igen. Jag har igen en gång accepterat det. Inte för att jag på något vis är ok med hans beslut, men det är som det är. Ibland behöver man känna sig nere för att sen se det positiva igen. I alla fall är det så för mig. Allt behöver man inte fightas med. Det är okay att känna!

Och jag har så mycket att vara glad för! Jag har en fastsvätsad familj. En stöttande man, och tre friska, underbara barn. Vad mera kan jag önska?