Då jag behövde en vän

Inatt la jag ner två timmar på ett inlägg jag ångrade och raderade tio minuter senare. Jag behövde få det ut där men ville inte låta som om jag tyckte synd om mig själv. Men det gnagar i mig fortfarande.

Några dagar före nyår kraschade jag igen och jag gjorde något jag lovat mig själv att inte göra. Och resultatet blev precis som jag hade förutspått. Följanden var en känsla av oduglighet och ensamhet. Och för en bråkdels sekund tyckte jag synd om mig själv även då jag har svårt att erkänna det för mig själv. För det är så löjligt!

Jag är en, allt för, känsig person. Jag försöker att inte ta det personligt men det är nog något jag får jobba på ännu. Jag har på senaste tiden kännt att jag börjar halka ner igen. Hur konstigt det än låter är jag glad för att det den här gången finns underliggande orsaker. Den värsta känslan är då det bär neråt utan orsak, den känslan är hemsk!

Så jag skrev ett Facebook inlägg där jag mer eller mindre bad om en vän. En gillade, två kommenterade (en av dem endast med ett frågetecken) och tre skickade meddelande. Men jag hade en känsla av att det mest var av ren nyfikenhet. Så jag gick inte in i detalj.

Jag har grubblat över det här nu i en månad. Jag har fajtas mig själv, försökt svara på mina egna frågor. Vad gör jag fel? Vad är det för fel på mig? och en miljon frågor till. Det är frågor jag inte kan svara på själv, och kanske jag inte ens vill ha svar på det!

Så nu är min bästa överlevnads stragedi (nå, så allvarligt är det inte) att intala mig själv att min sjukdom har en roll i det hela. Människor förknippar det med något negativt, men det finns positiva sidor till det också. Men den allmänna uppfattningen är att en person som är diagnotiserad på något vis, i något skede, kommer att bli en börda. Det är lätt att säga att "jag är där för dig oberoende" men när det kommer till kritan känns det överväldigande, jag har också varit där. Men jag har försökt mitt bästa och det är det bästa man kan göra.

Jag vet att jag inte kan skylla allt på diagnosen, men det är lättast så. Jag har gett upp vänner förut, men det har inte berott på att jag inte varit där för dem, det är det att dom inte varit här för mig. 2014 satt jag tre månader inne på sjukhus. Jag mådde riktigt skit. Jag behövde mina vänner. Två hörde av sig, två! Andra lovade ringa senare för att lyssna, men dom samtalena kom aldrig. Jag kände mig ensam och övergiven och jag är säker på att dom kände sig nervösa och var rädda för att säga något fel. Men en vän försöker, alltid behöver man inte prata, bara lyssna! Det var det jag behövde. Jag kände mig otroligt sårad och det satt i även då några hörde av sig efter ut checkningen, men det hade redan dragit ner på tilliten. Så ja, en del av skulden tar jag på mig själv, för en del av dom bestämde jag mig för att lägga bakom mig. Jag saknar dom ibland, men det är inte så att dom försökt återuppta kontakten heller. Och vissa väntar jag fortfarande på.

Nu är det bara att acceptera och gå vidare. Jag tog mig igenom krisen, så någon styrka måste det finns där inom mig. Och lyckas jag bearbeta två dödsfall och en nära döden situation inom loppet av fem dagar, ja, då får jag vara stolt över mig själv!

Ett litet tillägg; det här är inte ett "tyck synd om mig" inlägg! Det handlar om mina tankar och funderingar. Nothing more, nothing less.