Dom där extra kilona..

Jag har länge försökt intala mig själv om att min vikt inte spelar någon större roll men nu har den börjat störa mig igen. Inte för att vågen har gått upp dom senaste månaderna (tacka högre makter för det), tvärtom den har bara visat mindre och mindre siffror. Och nu ska jag göra ett allvarligt försök för att få kilona att gå. Eller det var det jag så tappert försökte intala mig själv.

Förra Lördagen började jag äta enligt LCHF dieten igen. Förra gången gick det ju bra! Jag gick ner 8 kg var det på två månader kanske? Men sen kröp socker behovet på igen och kilona kom på köpet. Jag är den största socker narkomanen som finns! Jag ska ha tre skedar socker i kaffet (eller te) varje morgon. Ett slag var jag beroende av cokis och kunde dricka sex tölkar om dagen (ända tills jag fick tipset om att rengöra vessabyttan med det och det blev renare än med alla kemikalie fyllda rengörings medel). Kladdkaka är min svaghet..

Det har inte varit lätt nu heller att lämna bort allt socker. Jag vill fortfarande ha mina tre skedar i kaffet och igår på kalas åt jag mer än jag tillät mig själv. Men jag har ändå lyckats gå ner tre kilo! Vilket är helt huippu!

Vi diskuterade min vikt igår med Marcus. Hur snabbt och hur mycket jag gick upp (på ynka tre månader). Och det här var när jag var inlagd på avdelningen. Då trodde jag att det var det jag behövde man så här efteråt har jag satt två och två ihop och insett att det var det som orsakade det. Jag klarade inte av ångesten så jag började äta istället.

Det konstigaste är att jag egentligen tycker att det är okej fast jag idag inte gillar vad vågen visar. Det var okej att äta, det var okej att gå upp i vikt (jag vägde ju bara ynka 52 kg) och det känns på något vis okej nu också men inte på samma vis mera.

Här i veckan såg vi på gamla bilder och usch fy så smal jag har varit! Men då tyckte jag att jag var fet!? Nej nej, det är nu jag är fet och det är nu jag ska göra något åt det!

Så gör er redo för LCHF recept här på bloggen. Fetaost köttbulls receptet är i alla fall värt att dela med sig av. Dom är till och med efter frågade av Marcus. Då vet man att något är bra (om det inte handlar om senap förstås).

Då jag behövde en vän

Inatt la jag ner två timmar på ett inlägg jag ångrade och raderade tio minuter senare. Jag behövde få det ut där men ville inte låta som om jag tyckte synd om mig själv. Men det gnagar i mig fortfarande.

Några dagar före nyår kraschade jag igen och jag gjorde något jag lovat mig själv att inte göra. Och resultatet blev precis som jag hade förutspått. Följanden var en känsla av oduglighet och ensamhet. Och för en bråkdels sekund tyckte jag synd om mig själv även då jag har svårt att erkänna det för mig själv. För det är så löjligt!

Jag är en, allt för, känsig person. Jag försöker att inte ta det personligt men det är nog något jag får jobba på ännu. Jag har på senaste tiden kännt att jag börjar halka ner igen. Hur konstigt det än låter är jag glad för att det den här gången finns underliggande orsaker. Den värsta känslan är då det bär neråt utan orsak, den känslan är hemsk!

Så jag skrev ett Facebook inlägg där jag mer eller mindre bad om en vän. En gillade, två kommenterade (en av dem endast med ett frågetecken) och tre skickade meddelande. Men jag hade en känsla av att det mest var av ren nyfikenhet. Så jag gick inte in i detalj.

Jag har grubblat över det här nu i en månad. Jag har fajtas mig själv, försökt svara på mina egna frågor. Vad gör jag fel? Vad är det för fel på mig? och en miljon frågor till. Det är frågor jag inte kan svara på själv, och kanske jag inte ens vill ha svar på det!

Så nu är min bästa överlevnads stragedi (nå, så allvarligt är det inte) att intala mig själv att min sjukdom har en roll i det hela. Människor förknippar det med något negativt, men det finns positiva sidor till det också. Men den allmänna uppfattningen är att en person som är diagnotiserad på något vis, i något skede, kommer att bli en börda. Det är lätt att säga att "jag är där för dig oberoende" men när det kommer till kritan känns det överväldigande, jag har också varit där. Men jag har försökt mitt bästa och det är det bästa man kan göra.

Jag vet att jag inte kan skylla allt på diagnosen, men det är lättast så. Jag har gett upp vänner förut, men det har inte berott på att jag inte varit där för dem, det är det att dom inte varit här för mig. 2014 satt jag tre månader inne på sjukhus. Jag mådde riktigt skit. Jag behövde mina vänner. Två hörde av sig, två! Andra lovade ringa senare för att lyssna, men dom samtalena kom aldrig. Jag kände mig ensam och övergiven och jag är säker på att dom kände sig nervösa och var rädda för att säga något fel. Men en vän försöker, alltid behöver man inte prata, bara lyssna! Det var det jag behövde. Jag kände mig otroligt sårad och det satt i även då några hörde av sig efter ut checkningen, men det hade redan dragit ner på tilliten. Så ja, en del av skulden tar jag på mig själv, för en del av dom bestämde jag mig för att lägga bakom mig. Jag saknar dom ibland, men det är inte så att dom försökt återuppta kontakten heller. Och vissa väntar jag fortfarande på.

Nu är det bara att acceptera och gå vidare. Jag tog mig igenom krisen, så någon styrka måste det finns där inom mig. Och lyckas jag bearbeta två dödsfall och en nära döden situation inom loppet av fem dagar, ja, då får jag vara stolt över mig själv!

Ett litet tillägg; det här är inte ett "tyck synd om mig" inlägg! Det handlar om mina tankar och funderingar. Nothing more, nothing less.

Jul och nyår

Vem vill nu läsa om julen (och nyår) då vi redan är inne på 2016, men här kommer nu ett kort inlägg ändå.

Vår trogna vana bakade vi pepparkakor och julstjärnor den tjugotredje. Jag gjorde rekord i julgodis också. I två dagar stod jag och kokade julgodis, fudge, nutellafudge och knäck blev det. Det mesta gav vi i julklapp för det var förmånligare än att köpa krimskrams som säkert ändå inte kommer till någon nytta. Det ända vi köpte var skålar att sätta godiset i och det blev runt fyrtio euro så vi kom ganska billigt undan om ni frågar mig. Det blev dessutom en uppskattad julklappa.

Den tjugofjärde brukar vi titta på joulupukin kuumalinja på morgonen (vilket namn förresten) men vi försov oss förstås. Första gången sen Novalie föddes. Barnens julstrumpor var förstås fyllda genast på morgonen. Det är så mycket lättare att få något gjort då barnen är upptagna med annat under dagen. Novalie fick operation spel, det var en av mina favoriter när jag var liten. Miliam fick dinosaurie modellera som han egentligen skulle få julen före det och Emelia fick en disney film. Den har nu snurrat på nästan varje kväll sen julen.

Vi hade allt för mycket med mat igen. Mamma hämtade egna lådor, som alltid är bättre än köpta, såklart! Vi själva lagade två julskinkor, ja ja jag vet, en som vi panerade och en så kallad vanlig. Nästa år skippar vi nejlikorna, fy fan en sån smak dom gav!

2014 hade vi ingen julgubbe. Då knackade det helt enkelt bara på dörren och så satt där en stor säck med julklappar på trappan. Nu tänkte det inte heller bli någon julgubbe. Jag var faktiskt okay med det, fast jag brukar vilja ha det för barnen. Men så fixades det en endå, dagen före den stora dagen. Han fick skippa kälken på grund av snöbrist så han kom med båt istället sa han. Sen had han fått lifta sista biten. In kom han med åran i handen så barnen föll ju för den berättelsen förstås. Dom fick sen sjunga lite för julgubben före han delade ut som första julklapparna.

Jag kände mig ju snål förra året och ville spara in pengar på julklapparna. Vi köpte inte många heller men ändå känns det som om det for allt för mycket pengar. Min favorit julklapp som jag köpte var ett mönster gjort på ett av barnens fotografier. En bild vi tog då vi var på resa där dom så sött omfamnar varandra. Själva mönstret var inte så dyrt det var trådarna som behövdes som satt sprätt på pengarna. Åt mamma och barnens farmor köpte jag en present från barnen, ett halsband där det står mormor/farmor vi älskar dig nu och för alltid. Cheesy kanske, men tycker inte mor- och farföräldrar om sånt, haha. Marcus fick ett spel (för vi är en speltokig familj) och jag fick en bok av honom. Första julklappen jag fått av honom på flera flera år.

Barnen drunknade ju i julklappar igen. Men nu fick dom sånt som kommer till nytta. Som kläder och skor. Inte för att låta otacksam men jag tycker faktiskt inte om när andra köper kläder och skor åt dom. Speciellt inte när dom köper fel storlekar! Fråga före för fan! Nu fick vi beställa nya Frozen vinterstövlar åt Novalie för dom hon fick var för små och det var hon så jätte ledsam över, mitt mamma hjärta brast och jag beställde nya. Dom går hon nu och pantar på. Hon väntar på att förskole jullovet ska ta slut så hon kan ha dom till förskolan, ganska gulligt faktiskt. Så sånt stör mig!

Sen fick dom ju förstås likadana julklappar. Novalie fick två Elsa barbie dockor. Emelia fick två likadana påslakan och böcker och Miliam fick fyra lastbilar. Sen tyckte jag nog också att det var så onödigt att köpa ännu ett nytt bord med stolar då vi redan har ett bord och fem stolar! Men nu var det ju Elsa på dom.. det tycker inte jag att är en tillräckligt bra ursäkt för att köpa det meeeen.. barnen är nöjda. Nu låter jag ju väldigt otacksam här.. det är jag egentligen inte men det är nu bara sånt här som stör mig. Och så är ju julklappar sånt som vi diskuterar med alla på förhand, som kläd storlekar och vad som dom behöver och inte behöver. Men när det faller på döva öron så gör det det..

Nyåret firade vi också hemma. Riktigt skönt faktiskt. Vi hade ju gäster också så det gjorde det lite roligare. Vi sköt lite raketer och stöpte (heter det så) nyårslyckor. Jag tycker ju inte alls själv om att skjuta raketer, för det första är det pengar rakt upp i luften och för det andra kan det ju vara farligt. Jag höll Novalie halvt bakom ryggen varje gång dom tände på en ny raket för jag var rädd att dom skulle komma mot oss, vilket dom inte gjorde men ändå.. man kan lika bra titta på andras raketer tycker jag. Passligt avstånd är det med när vi bor så långt borta från centrum men det är där det smäller och det syns hur bra som helst till vårt, haha.

Inga nyårs löften i år. Dom håller ändå inte. Så sånt. Gott nytt år allihopa!