Penga ångest

Marcus brukar sköta det här med penga ångest men nu har det börjat smitta av sig på mig också.

Bland annat funderar jag på om det var nödvändigt att välja så dyra glasögon som jag gjorde. Men tillika skulle det ha känts lite surt om jag bestämt mig för ett par billigare som jag inte sen tyckt om. Urvalet var dessutom ganska uselt. Jag ville ha så likadan form som möjligt som jag har på mina nuvarande men designen har ändrat ganska mycket sen jag köpte dom här, två ock ett halvt år sen.

Nu fick jag ju också två par för priset av en. Så då sparade jag egentligen halva priset. Men slutsumman är ändå hög (sen är nog frågan ännu att hur mycket sparar man egentligen på den kampanjen).

Sen är det alla räkningar jag betalar i rater. Mest kläder men jag var ju dum nog och beställde hyllor vi ska ha i vessan sen någon gång, antaglingen inte dom närmaste månaderna (för allt tar så otroligt länge att laga i det här hushållet). Och kläder behövde vi ju verkligen men det skulle ha varit billigare att fynda på loppisar istället.

Så har vi bilförsäkringar och en elräkning med en saftig slutsumma. Jag kan sen så irritera mig på att hamna gå efter alla och släcka lamporna. Och då var Marcus så viktigt före vi flyttade in med att lamporna skulle vara släckta i dom rum ingen var i och tvn skulle inte vara på om ingen såg på den. Men tror ni?

Nu får jag gå efter honom och släcka alla lampor. Det onödigaste är nog när han lämnar lamporna på i garderober och tvättrummet. Speciellt bastun. Kan inte byket torka i mörkret kanske?

Jag försöker också få barnen lärda att släcka. Novalie är duktig på det och släcker ofta efter alla andra också för "det kostar ju pengar" säger hon och "vi har ju inte så mycket". Så jag har i alla fall lyckats få det inpräntat i en av fyra.

Sen köper jag nog en massa onödiga saker också. Som nu när jag köpte en till julstrumpa från eBay. Jag har ju ingen att sy den åt men jag bara "måsta" ha den. Den är från -94 och i mitt huvud snurrade det bara "du får inte en chans till" och "den kommer bara att bli dyrare" och "det finns ju bara en". Fast lite kan jag skylla ifrån mig. Det var i förstahand en kompis som ville ha den åt sitt barn men som sen ångrade sig. Men då var det redan kört. Jag ville ju också ha den. Sååå onödigt!

(Jag har faktiskt funderat på om jag kanske kunde sälja dom jag fått klara, för inköps priset och så något för jobbet, typ 80€ (som egentligen är ingenting jämfört med själva jobbet). Jag har ju ändå mönstret kvar efteråt och kan använda mig av den igen senare. Jag har ju snart en klar så vi får se, men finns det nu sen ens intresse för det?)

Efteråt kom skuldkänslorna. Vi ska ju spara pengarna till resan och inte sätta dom på en massa onödigt. Så jag får nog hålla mig borta från eBay ett tag.

Nu får jag hålla hårt i dom pengarna jag har. Jag hinner ju få pengar två gånger till före resan ännu så lite ska jag väl ha öppet på visan före vi reser iväg. Vi har ju båda kreditkort som tur. Fast det ska ju också betalas tillbaka.

Jag hatar pengar, och ännu mer det att jag i perioder har så svårt att hålla fast i dom. Fast vi har ju klarat oss hittills så riktigt bananas har jag inte ännu lyckats gå.

Hur håller man egentligen fast i pengar? Och vad kan man spara in på? Och hur i fansiken kan man ändra sin tankegång?

Den jag bara måsta ha.

Den jag snart sytt klart. Så om jag skulle sälja den här skulle priset bli 104€. Sen skulle den ju hänga med i flera år så om man ser det som så är den ju inte så hemskt dyr. Jag skulle lätt kunna betala det om jag inte själv skulle sy dom, men det är ju bara jag. För det är ett j*vla jobb som är tidskrävande och stundvis mycket nervretande.