Jag älskade det faktum att vi hade äkta trägolv då vi köpte huset, men nu, nu är det bara jobbigt. På sina platser har det nu slitits så mycket att man får stora stickor i fötterna. För att undvika det får vi nu sätta inneskor på barnen. Novalie fick nämligen en stor sticka, på tvären i foten, som vi själva inte fick ut. Det blev en resa till hälsocentralen som förstås satte spår i flickan och nu är hon livrädd för stickor.
Den första stickan hon fick var en stor en. Först försökte vi få ut den själv men det gick inte. Vi var tre vuxna som i tur och ordning, förutom jag som satt och böla ikapp med henne, försökte få ut den. Först var hon lugn och stilla (fast hon nu grät mellan varven) så det gick bra att påta i foten. Men efter en stund började det självklart bli ömmare och ömmare och vi fick ge upp. Följande dag fick vi tid till hälsocentralen. Hon fick bedövande salva men skrek för fulla muggar ändå, även då pincetten inte rört foten ännu. I femton minuter satt jag i väntrummet och hörde inget annat än 'neeej, jag vill inte' och 'det tar sjukt'. Det slutade med att stickan satt kvar då vi for därifrån. Dåligt tycker jag, dom ska ju ändå vara proffs på sånthärnt. Den kommer nog ut själv sas det (vilket det också kom efter en vecka).
Följande gång hon fick en ticka vägrade hon först att via foten. Hon ville inte. Det tog femton minuter före hon ens visade foten och fem timmar före vi fick plocka ut den. Vi visade pincetten och förklarade att den inte är vass och att stickan fortfarande står lite ut från foten så vi får lätt ut den. Men nej. Hon vägrade att låta pincetten ens komma i närheten av foten. Så vi placera henne på en stol och tänkte att vi tar det i hennes takt. Vi förbjöd henne från att stiga upp för då sku stickan gå helt in i foten. Där att hon i flera timmar. Mat ville hon inte ha och inte en enda gång begärde hon att slippa till vessan.
Hur vi en lirkade och mutade fick vi inte dra ut den. Där satt hon och förklarade att hon minsann ska sitta precis här tills den själv kommer ut. Hon ska inte gå på vessan eller till dagis, hon ska bara sitta och vänta. Så jag försökte lura henne med att sätta lite salva på stickan så den lättare sku komma ut, hon lät sej inte luras. Så vi frågade om hon igen vill till hälsocentralen, nej det ville hon inte. I ett skede sa hon att mamma ska dra ut stickan, men så fort jag tog tag i foten drog hon den undan.
Till slut fick vi båda hålla i henne för att få ut stickan. Hon skrek, sprattlade och sparkade. Men vi fick ut den. Efteråt hade jag en skuldmedveten känsla. Kanske vi borde ha väntat längre, men tillika visste jag ju att vi ändå inte sku ha fått dra ut den. Så nu har hon säkert fått ännu mer traumor än hon fick förta gången. Bra vi liksom. Efteråt sa hon att hon i alla fall inte kände då pappa drog ut stickan så kanske det går lättare nästa gång..
Miliam fick i varje fall inga traumor av storasysters skrikande. Sticka säger han och lyfter upp foten. Han kollar också mina fötter med att lysa med ficklampa på dom, nä-ä, ingen sticka säger han.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar