Medicineringen

Depression börjar bli vanligare i vårt samhälle men det är fortfarande ett no no ämne.

Jag vill bara visa åt er som tycker att depression är ett påhitt, här är mina mediciner. Mina dagliga mediciner, i en omgång, kostar oss 301,42€, dom räcker inte till ett helt år om ni trodde det. Mina vid behov mediciner, också dom i en omgång kostar 30,15€. Medicinerna jag just bytt ut kosta 34,66€ mot 133,94€. En höjning på 99,28€!

 Depression är inget påhitt. Ingen människa skulle vilja lägga ut så mycket pengar årligen för ett påhitt. Inte jag i alla fall! När jag nu ändå är inne på ämnet kan jag lika bra dela med mej av den nuvarande perioden jag är inne i.

Jag mår varken skit eller bra. Jag är på mellanstrecket. Jag har ingen ork eller lust till någonting. För tillfället är jag sjukskriven till slutet av Maj. Det var inte mitt beslut. Jag hade en dålig dag på jobbet och för det blir man tydligen långsjukledig. Mitt humör efter det har varit en riktig berg-och dalbana.

Min ork står på noll och mina humörsvängningar kommer var och varannan sekund. Igår fick Ma sej allt för mycket. Han var gullig nog och kom hem med rosor åt mej och det första jag sa var, dom var billiga va? En annan gång, då vi varit tillsammans i ett halvår, kom han hem med en fin blombukett och min reaktion var, vad har du nu gjort?

Så vad hjälper då mina mediciner till? Lamotrogin orion är en förebyggande medicin, men den kan förstås inte stoppa dåliga perioder. Sycrest jämnar ut mitt humör, den kan förstås inte hindra anfall, men den hjälper en stund. Thyroxin är en kilpirauhaslääke som förhindrar mega irriter attacker! Utan den skulle jag gå bananas. Melatonin ska hjälpa mot insomnia, det gör den inte. Opamox lindrar ångest anfall och är tillika lugnande. Och till sist har vi Creazette som förhindrar en graviditet. Det är det sista jag vill, jag skulle inte klara av en fjärde.
Olanzapin och ketipinor som också syns på bilden är utbytta mot Sycrest som gör att jag inte kan sova längre. Jag vaknar fyra/fem tiden och efter det vrider och vänder mej i sängen för att försöka somna om. Med dom bortbytta medicinerna hade Ma svårt att överhuvudtaget få mej väckt. Där kommer Melatoninen in, 'hjälpen' mot sömnbrist, den funkar inte. Clotam äter jag mot migrän men även den medicinen är hjälplös.

Depression är en sjukdom. Den är varken lätt för den som har den eller dom som står en nära. Periodvis 'försvinner' jag. Precis som jag nu gjort på bloggen. Men här är jag igen. Mer öppen än jag trodde jag skulle våga vara. Ibland måste man ju bara få det ut.

Stickan

Jag älskade det faktum att vi hade äkta trägolv då vi köpte huset, men nu, nu är det bara jobbigt. På sina platser har det nu slitits så mycket att man får stora stickor i fötterna. För att undvika det får vi nu sätta inneskor på barnen. Novalie fick nämligen en stor sticka, på tvären i foten, som vi själva inte fick ut. Det blev en resa till hälsocentralen som förstås satte spår i flickan och nu är hon livrädd för stickor.

Den första stickan hon fick var en stor en. Först försökte vi få ut den själv men det gick inte. Vi var tre vuxna som i tur och ordning, förutom jag som satt och böla ikapp med henne, försökte få ut den. Först var hon lugn och stilla (fast hon nu grät mellan varven) så det gick bra att påta i foten. Men efter en stund började det självklart bli ömmare och ömmare och vi fick ge upp. Följande dag fick vi tid till hälsocentralen. Hon fick bedövande salva men skrek för fulla muggar ändå, även då pincetten inte rört foten ännu. I femton minuter satt jag i väntrummet och hörde inget annat än 'neeej, jag vill inte' och 'det tar sjukt'. Det slutade med att stickan satt kvar då vi for därifrån. Dåligt tycker jag, dom ska ju ändå vara proffs på sånthärnt. Den kommer nog ut själv sas det (vilket det också kom efter en vecka).

Följande gång hon fick en ticka vägrade hon först att via foten. Hon ville inte. Det tog femton minuter före hon ens visade foten och fem timmar före vi fick plocka ut den. Vi visade pincetten och förklarade att den inte är vass och att stickan fortfarande står lite ut från foten så vi får lätt ut den. Men nej. Hon vägrade att låta pincetten ens komma i närheten av foten. Så vi placera henne på en stol och tänkte att vi tar det i hennes takt. Vi förbjöd henne från att stiga upp för då sku stickan gå helt in i foten. Där att hon i flera timmar. Mat ville hon inte ha och inte en enda gång begärde hon att slippa till vessan.

Hur vi en lirkade och mutade fick vi inte dra ut den. Där satt hon och förklarade att hon minsann ska sitta precis här tills den själv kommer ut. Hon ska inte gå på vessan eller till dagis, hon ska bara sitta och vänta. Så jag försökte lura henne med att sätta lite salva på stickan så den lättare sku komma ut, hon lät sej inte luras. Så vi frågade om hon igen vill till hälsocentralen, nej det ville hon inte. I ett skede sa hon att mamma ska dra ut stickan, men så fort jag tog tag i foten drog hon den undan.

Till slut fick vi båda hålla i henne för att få ut stickan. Hon skrek, sprattlade och sparkade. Men vi fick ut den. Efteråt hade jag en skuldmedveten känsla. Kanske vi borde ha väntat längre, men tillika visste jag ju att vi ändå inte sku ha fått dra ut den. Så nu har hon säkert fått ännu mer traumor än hon fick förta gången. Bra vi liksom. Efteråt sa hon att hon i alla fall inte kände då pappa drog ut stickan så kanske det går lättare nästa gång..

Miliam fick i varje fall inga traumor av storasysters skrikande. Sticka säger han och lyfter upp foten. Han kollar också mina fötter med att lysa med ficklampa på dom, nä-ä, ingen sticka säger han.

Uppgifter uppgifter

Det är konstigt lugnt och tyst, barnen är på dagis och jag får lite egentid (jaja, det är sååå himla fel att ha barnen på dagis och ta ut lite egen tid pla pla pla..) Så nu passar jag på att få några skoluppgifter klara. Före hösten har jag bestämt mej för att bli klar, om jag har turen att bli godkänd i företagsekonomin.. Värsta ämnet man kan ha!

Företagsekonomin tar jag itu med sen till sist. Allt för att skjuta upp på skiten.. Nu är det värdegrunder i småbarnsuppfostran som gäller. Etniska principer hit och dit. Jag har läst så mycket kring detta idag så jag har beslutsångest över vad som ska tas med och vad som inte skall med. Det finns tonvis med material om detta! Värt att ta sej en titt på som förälder också.

Det var den pausen det, dags att fortsätta forska i småbarnsfostrans 'magiska' värld.

Fem år, del två

Jag skulle aldrig skaffa barn, eller körkort. Det var i alla fall vad jag sa då jag var liten. Och nu, nu har jag en femåring i huset. Visst känns det ganska konstigt att fem år gått så fort!

Novalie var så stolt på sin födelsedag. 'Nu är jag fem år mamma, jag är ingen baby mera'.

I två dagar blev hon firad. Barnkalaset gick oväntat lugnt till. Ljudnivån var nog högre på kalas nummer två med släkten, hehe.