Buzza Möller Omega-3 pikkikalat

En förpackning innehåller 45 'karkkin'!

(Beskrivningen är lånad från materialet som vi buzzadorare gavs)
Möller OMEGA-3 Pikkukalat
Pähkinänkuoressa:
• Sisältää elintärkeitä Omega-3-rasvahappoja
(DHA+EPA) ja D3-vitamiinia.
• Sopii koko perheelle.
• Hedelmänmakuinen.
• Pehmeän purtava ja helppo niellä.
• Ei sisällä keinotekoisia väri- tai makeutusaineita.
• Ei sisällä säilöntäaineita.
• Sisältää ksylitolia ja sorbitolia.

Igår droppade första buzzador paketet ner i vår postlåda, ett till är på kommande (ett presentkort till s-gruppen vilket vi får använda till att köpa Onni gröt- och vällings produkter)!
Men nu börjar vi alltså med Möllers 'fisk karkkin' som vi kallar dom här hemma hos oss - ibland får man luras lite för att få barnen att äta nyttiga vitaminer och liknande.
Det är konstigt hur förpackningens utseende inverkar på oss kunder i butikerna - desto finare förpackning desto större är chanserna att just den produkten hamnar i vår vagn (det är en 'todistettu juttu' enligt en undersökning). Den här förpackningen är precis en sådan förpackning! Färggrann och kiva, både för vuxna ögon och för barn.
Än så länge är Novalie lite tveksam och meddelade genast att hon absolut inte tänker smaka, men doftade på en gjorde hon, det är en bra början antar jag. Före vi visste ordet av matade hon 'kapseln', som ser ut som godis, doftar som godis, och smakar som fruktgodis, i sin bror som glatt åt den.
För Miliam var det en hit från början. Han ville genast ha mera efter första tuggan, vilket han inte fick. Två 'karkkin' om dagen är det han får, varken mer eller mindre!

Buzza

På mindre än en vecka har jag kommit med i två Buzzador (blogg)kampanjer. Så bered er på gröt/välling inlägg och underhållande bilder då barnen får varsin pikkukalat kapsel..
Det blir en bra vecka det här, om inte annars så i post väg!

Det här med dagsömn

Alla krånglar dom då det är dags med dagsömn.
Novalie drar ut på tiden vid matbordet. Maten är inte god (ibland matvägrar hon helt), hon behöver kisa, det ska tjattras om det ena och det andra, där emellan måste lillebror få sej en omgång.
Miliam äter bra. Blöjbytet går bra när man väl fått honom till skötbordet, där före skall han springa fem varv runt huset.
När dom äntligen kommit till sängs hoppar dom upp och ner i sina sängar, tjattrar, sjunger och skriker om vartannat. Miliam drar i rullgardinen, Novalie skvallrar.
När Miliam äntligen somnat stiger Novalie upp 'mamma, Miliam sover', och hoppas på att hon nu får stiga upp, vilket hon inte får. Funkar inte det springer hon på wc en massa gånger och oftast skriker hon 'det kommer ingenting'.
Somnar hon inte viskar hon, så att vi inte ska höra, tills hon väckt Miliam. 'Mamma, han är vaken!'
Varje dag samma sak. Ibland går det utan problem, men nu är vi inne i en nerv prövande period igen.
Emelia i sin tur svänger om sej om och om och om igen, tjattrar och skriker, hur trött hon än är. På dagarna får hon sova i vagn koppan på golvet, det är lättast så. Håller man henne i handen somnar hon någorlunda snabbt. Men inte igår! Då krålade hon iväg så fort jag inte såg på, där emellan höll jag henne på plats. Jag hittade henne halvt utanför koppan, glad som bara hon kan vara, på jakt efter tutten hon lyckats kasta iväg. Då hon nådde den lade hon genast ner sej igen. Väl tillbaka där hon skulle va somnade hon som en stock. En halv timme egen tid blev det den dagen. Och inte mycket längre idag heller.

Babykläder Emelia växt ur

Emelias kläder som hon vuxit ur är nu bortplockade. Två mammalådor fulla av babykläder upp till storlek 68. Det är inte klokt hur mycket kläder! Ändå har det känts som kläderna aldrig räckt till, det var brist i den ena och den andra storleken tyckte vi. Men nu när allt är ihop plockat verkar det helt sjukt! I förrådet hittade vi lådor med oanvända kläder, oanvända för Emelias del. Fina kläder Novalie använde. Speciellt den rosa fleece dräkten. Och en massa andra kläder som både jag och Marcus fastnat för.
Vi har ändå bestämt oss för att sälja dem vidare. Det finns så många plagg som är i fint skick! Hur mycket man än fastnat för dom där små söta kläderna är det ändå onödigt att spara dem, vi har alla barn vi ska ha. Det är bara synd att panta på dem då kläderna kan användas av andra små knubbisar.
För vår del blir det att sälja dem på loppis. Alla gillar väl att fynda på loppis för en liten slant? För vi tänker låta dem gå för, just det, små slantar!

Usch vad det känns ledsamt att se lådorna stå där i hallen, fyllda med minimännisko kläder och veta att dom nu är färdig använda för vår del. Mina bebis börjar bli så stora! *Snyft*

Fegis

Så såg det ut förra veckan på kursen.

Del två av första hjälp kursen hålls idag. Morgonen började lika irriterande som vanligt. Klockan ringde allt för tidigt i mitt tycke, okay, klockan sex, men det är ändå alldeles för tidigt! Speciellt på en Lördag!
Dagen spenderas mest utomhus i övningars tecken. 'Gamla paltor' rekommenderades förra gången. Jag fick ta, en ganska fin, rock på som jag helst inte ville ta, men de då andra rockarna krymp (kröhöm) efter alla graviditeter hade jag ganska dåligt med val. Utebyxorna glömde jag hemma, och jag söm letade efter dom hela halva morgonen! F.a.n, annat kan man inte säga!
Jag får bloda ner mina mjukisbyxor istället och frysa rumpan av mej.
När jag satte mej bakom ratten och gick igenom min 'check' lista, telefon, bankkort, halsduk, vantar, hemnycklarna..kom jag inte att tänka på ytterbyxorna, som jag först kom på nere i färjstranden.
Föret ner till färjstranden var hal, allt för hal! Nästan i varje kurva fick jag sladd på, då körde jag mycket under hastighets begränsningarna (sniglade fram) rakorna var inte mycket bättre, tryckte jag ens lite på gaspedalen hände samma sak, sladd sladd och sladd!
Efter hjärtat i halsgropen in till 'grann centrumet' bestämde jag mej att istället sätta mej i bussen för att komma helskinnad fram till destination. Så här sitter jag nu, i bussen. Nästa fråga är hur jag kommer hem..det går ganska dåligt med bussar på veckoslutet... MAAAAARCUUUUS!!!

Vad säger man, vad gör man?

Igår fick jag den värsta nyheten man kan få, värre är det förstås för de närmaste anhöriga.
En vän, som hastigt blivit en mycket viktig person i min lilla värld, förlorade en närstående familjemedlem.

Jag känner mej så hjälplös, hur tröstar man någon som är otröstlig? Vad skall man säga för att inte göra det värre, kan man göra det värre? Finns det ett 'rätt sätt' att hjälpa? Räcker det till att 'bara vara där'? (Det är väl det vanligaste folk säger, men är ens hälften det, eller är det bara tomma ord?)
Vågar man skämta och försöka lätta på stämningen (då kanske tankarna försvinner, om så för en stund) eller skall man vara allvarlig?
Hur är det när det kommer till kontaktande av personen, vad är för mycket och vad är för lite? Jag vill inte bli den 'tjatande kärringen' eller hon som inte menade 'jag är här för dej'. Varför skall det vara så komplicerat?

Jag är en av oss som verkligen menar vad vi sa. Dag som natt, natt som dag! <3

Skynda på, lilla Hippo!

Alla andra snarkar. Jag sitter uppe, trött som fan. Varför inte sova då? Jo, för att världen, när som helst nu, blir ett barn rikare!

Alltså. Iiiiiiik, det känns nästan som att föda själv! Minus värkar..

Gårdagens rumba

Gårdagens hälsocentralsbesöket resulterade i en massa spring hit och dit, hissar upp, hissar ner, nerförsbackar och uppförsbackar. Alla tänkbara undersökningar och tester..

Jourläkaren gillade jag (efteråt skämtade jag med Ma att om jag inte vore gift..)! Alltihop gick smidigt, hon lyssnade, gjorde en grundlig undersökning, och tog en hel rad med olika tester.
Jag som mest oroade mej över min svindel och synen blev lite förvånad då hon skickade mej vidare på ultraljudsundersökning!

Jag tog förstås chansen och spelade ett litet spratt på Marcus. Med en min som genast fångade hans uppmärksamhet undrade han 'Vad nu?'. 'Vi skall på ultraljud', i det här skedet ville jag bara gapskratta åt hans min men lyckades hålla mej tills jag vände ryggen mot honom. Han stod där en stund helt stilla före han kraxade ut, 'Nu då? Hur långt är det?' 'Du sku se din min!'

Hela vägen in till sjukhuset satt han där spänt och försökte räkna ut hur långt gånget det kunde vara. 'Jag ska stämma spiral tillverkarna'. I väntrummet (efter att vi gått fram och tillbaka för att hitta till jouren som hade flyttats) var han tystlåten, jag hade förstås svårt att hålla mej från skratt.
I ett skede funderade han på att sköra mini bebis till en kompis för att 'han behövde ut och köra'. In i undersökningsrummet kom han inte.

Väl inne kollade läkaren om mina magsmärtor kunde bero på cystor. Vi diskuterade sen en stund om vad min yrsel kunde bero på och om den hade någonting med mina ögon att göra, allt för att ta döda tid och på så vis göra Marcus ännu nervösare.
Graviditets testet (som jag visste att skulle visa negativt) hade ännu inte kommit. Så vi satte oss för att vänta en stund, oj, vad jag njöt av att se honom så fundersam!
Till sist kom skötaren och erbjöd sej att ringa om testet skulle visa sej positivt. Ute igen sa Marcus att det också var ett sätt att hålla en nervös resten av kvällen. Självklart fick vi inget sådant samtal.

Men jag som ännu ville spela honom ett spratt lade min rington på så han skulle tro att hon nu ringde. Genast ropade han 'Vem är det?' ' och kom rusande. 'Jag vet inte, de är ett okänt nummer! Jag vågar inte svara!' Ni sku ha sett hans min! Den var och är guld värd! När han tog telefonen fattade han först noll, telefonen 'ringde' men ingen ringde? Då började jag gapskratta och han förstod att jag på flit skrämt honom! 'Jag tycker nog om barn, men vill gärna sova några år framåt' sa han lättad.


Äntligen fick jag honom lurad riktigt ordentligt! Två gånger på en dag, inte så illa. Det här kommer jag att leva lääänge på. F*n hur roligt jag hade!

Mår fint igen

För en tid sedan fick jag instruktioner om att genast kontakta hälsocentralen då min 'gamla vanliga' symptom slår på. Idag gjorde jag just det.
Efter en massa ringande fram och tillbaka, först till vår hälsocentral här, varifrån jag kopplades vidare till grannkommunens hälsocentral som sen igen bad mej ringa hälsocentralen på fastlandet, där jag slutligen fick läkartid och en brits i väntan på min tid.
Allt oftare har yrseln smugit sej på följt av illamående.

Yrseln orsakar en vinglig gå stil, folk kunde lätt dra slutsatsen att jag tömt alla spritbaserade drycker jag kommit över (jag dricker sällan alkohol, jag ser ingen point i det). Alla förhastade rörelser får yrseln att bli ännu värre. Att sitta är också en enda pina!

Illamåendet är hemskt, jag är redan fem före att kräkas, men jag ska tammefan inte göra det, och då gör jag det inte heller! Men jag är bombsäker på att vi måste stanna på varenda en busshållplatser, precis som vi gjorde då jag väntade barnen. Det känns som om Marcus skulle köra dubbelt så fort än vanligt, fast han då kör lugnare.

En annan grej som bara jag lider av är konstant frysande. Marcus får klä av sej då han kommer hem för att inte dö av värmeslag, jag går fullklädd - strumpbyxor, byxor, två långärmade tröjor, ibland vantar och halsduk, eventuellt mössa, och ännu på det två duntäcken.
Så hur varmt har vi hemma? Runt 25 grader!

Dessutom går jag på fysioterapi. Jag hade väldigt spänd nacke, men den är mycket bättre nu!

Min ögon situation har också förvärrats. Allt som oftast måste jag blunda då jag går förbi sådant jag anser vara vasst, eller sånt jag tycker är allt för nära ögat, det liksom skär i ögonen.
Jag klarar inte av att ta mina ögondroppar heller, jag är skiträdd för det (jag drar upp båda knäna under hakan och försöker på så vis samla mod)! Jag klarar inte av att hålla ögonen öppna och se hur droppen faller ner.
Därför har jag svårt att beställa tid hos en ögonspecialist. Förra gången jag besökte ögonläkaren, vad jag kallar djävulen själv, låg jag där på britsen i full panik och ångest. Jag vägrade ta dropparna. Läkaren försökte med alla tekniker han hade i lager, 'vill du ligga ner?', 'vill du sitta i din mammas famn?', 'vill du sätta dropparna själv?', 'vill du att min kvinnliga kollega hjälper dej med dropparna?' Jag minns inte längre hur eller vem som lyckades få dropparna dit, men jag har ett svagt minne att två personer höll mej fast.
Resultatet visade sej då vara relativt bra. Eventuellt kunde det ha varit bra med läsglasögon. Det blev inga läsglasögon. Mamma sa att dom var alldeles för dyra och att hon hade sina små aningar om att jag ändå inte skulle använda dom..

Det är inte bara jag som mår fint. Barnen är också sjuka. Yay!

Klant

I morse vaknade jag upp av Emelias små gnäll i sömnen. Trött som f*n stapplade jag till köket för att värma upp en flaska. Jag tog den första bästa jag hittade, en från diskmaskinen.
När jag stod där i köket körde flera bilar förbi och det var inte fören jag var tillbaka i sovrummet jag insåg att morgonrocken fortfarande låg där på stolen..
Dessutom hade Emelia förstås somnat om. Mitt blottande för de förbi passerande bilarna var såklart förgäves, helt meninglöst, och en miss från min sida (det var inget jag precis planerat).
Jag fick ändå en extra timmes sömn före sprattlande började på allvar, tio minuter senare var också dom två äldre igång.
Den här gången fick jag kläderna på före vi satte oss vid matbordet för att baka scones till morgonmål.
Emelia matade jag gröt i medan jag övervakade de ivriga bagarna. På det tänkte jag ge nan, det var före jag märkte att flaskan jag tagit halvsovande var smutsig. Vilken tur bebis somnat om före jag hann bjuda henne på en flaska (varm, inget kallt, haha).

Dagen fortsatte precis som Tisdag kväll slutade. Vid skolbänken var jag minst en lika stor klant som i morse. Allt jag hade framför mej tappade jag på golvet, häftet, skolmaterialet, den lilla romanen som jag igår beskrev materialet. Allt låg utspritt över golvet! Då jag skämtade med kära lilla Ette om hon ville krypa på golvet, erbjöd sej föreläsaren att plocka upp allt. Fast jag stammade ut 'nej nej' (eftersom jag blev så häpen) hade hon redan gått ett halvt varv runt bordet och plockat upp de pappren. Där satt jag sen, röd som en tomat, och utskrattad av Ette. Kul.

Tisdag kväll

Ikväll har vi föreläsning i Näringslära. Jag fick en mindre chock då föreläsningsmaterialet (bara) för ikväll är ungefär lika lång som en roman. Jag läser mycket..men är lite mindre inspirerad då det kommer till skolmaterial.. Nu får jag lov att skärpa mej (ordentligt) för snart är dags för slutspurten. Det känns så overkligt, snart är jag färdig familjedagvårdare!
Jag kommer ändå att fortsätta jobba där jag är fastanställd, det känns som ett säkert alternativ. På sidan om funderar jag på att utbilda mej till närvårdare. Varför sluta då man en gång kommit igång!?

Men nu skall jag styra näsan mot fastlandet och tillbringa resten av Tisdag kväll vid skolbänken.

Kalasat klart

Musse Pigg tårtan fröken själv ville ha.

Så är veckoslutet över och firandet med den. Skönt att övergå till vardagen igen, fast jag i normala fall avskyr det.
Ända sen Fredag morgon till Lördag kväll har det enbart kretsat sej runt födelsedagsbarnet (Lördagen gick åt städning).
Tre kalas på två dagar är inte så illa, men lite tröttsamt.
Den nyblivna fyraåringen har njutit för fulla muggar.
Lördag morgonen började med en present, ett spel som genast blev mycket omtyckt. En tårta på kvällen och oväntade gäster med en massa presenter, överdrivet många i mitt tycke!
Ni vet inte heller hur mycket jag skämdes då det plötsligt knackade på dörren. Städningen var på hälft. Jag var inte i det fräschaste skicket, håret såg ut som jag tvättat det med ett paket smör..
På Lördagen bjöd Novalie på barnkalas och kalas för släkten.
Jag var orolig inför barnkalaset. Jag var lite rädd att inga barn skulle komma, för vi bjöd mest in sådana barn som vi inte har mycket med att göra. Som Novalies blivande klasskompisar. Barn med föräldrar strömmade in och huset blev fullt.
Knappt hann barnkalaset ta slut före resten av gästerna droppade in.
Efter allt firande somnade båda barnen samma sekund som huvudet nuddade dynan.

Nybliven fyra åring!

Fyra år sen, på dagen, efter sex timmar och fem minuters värkarbete (med mycket svärande och löften om att aldrig i livet ge liv åt en annan människa) såg vi lill grynet för allra första gången.
Hon var perfekt då och hon är perfekt nu! Vissa saker förändras aldrig.
Vi firar henne med buller och bang två dagar lång.
Stort grattis åt fyraåringen! Älsklingen vår <3