Igår kväll ville jag bara dö, på allvar, jag frågade Ma om han kunde hämta en yxa. Tyvärr blev svaret att vi inte har nån yxa, fast de tvivlar jag på. Jag ville inget hellre än att hugga huvudet av mej - så mycket tycker jag om migrän! Ungefär från sexton års ålder har jag lidit, det finns inget bättre ord för att beskriva det, av migrän anfall. Ibland så starka att jag börjat yra, jag har sett saker som inte funnits!
Tills nu har jag varit migränfri i fyra hela år! Å fy fansiken hur skönt det har varit! Men igår..
Jag kall svettades. Jag tänkte dö i värmeslag. Jag darrade och skakade. Jag tålde inte ljus, så jag fick stappla fram i mörkret fast jag helst ville åla. Min balans var lika bra som ett barns som lär sej gå. Jag hörde varenda litet ljud, som nära på fick mitt huvud att explodera. Jag mådde illa, men var fast besluten på att inte kasta upp. Jag kunde inte öppna ögonen för då slog illamåendet på dubbelt så värre. Allt dunkade och värkte. Nacken ville döda mej. Käken hjälpte nacken på traven. Jag kände mej lika tung som hundra elefanter. Jag ville hälla i mej hela burken med smärtstillande, och en till på den. När jag väl hittade till sängen drog jag täcket över huvudet så Marcus inte skulle märka hur mycket jag skakade eller hur ont jag hade. Fast det var lönlöst, självklart märkte han det, hela ön måste ha hört mitt snyftande. Så grät jag mej till sömns första gången på fyra år. Det är verkligen länge sen jag ville dö av migrän. Jag önskar mej nog en yxa till julklapp, eller kanske migränmedicin. Vilketdera är fine by me.
Idag bultar det något mindre, men illa tar det ändå. Helst skulle jag villa sova bort dagen. Men sov nu sen när tre små krabater kräver mer uppmärksamhet än någonsin förut och Marcus jobbar. Fast världens bästa karl som han är har han lovat att komma till undsättning om jag så vill!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar