Det är så det känns. År 2009 fick jag se sanningen i vitögat och söka hjälp. Jag borde ha gjort det långt före, men så som så många andra skämdes jag för det. Jag förstod nog inte allvaret i hela situationen själv före det första mötet på den Psykiatriska avdelningen i Pargas. Eller hur länge jag egentligen mått dåligt, undermedvetet ja, men ville ändå inte tro på det. Att mina känslor inte kunde vara normala, - antingen kom alla känslor på en gång eller så var jag ihålig, helt tom.
Jag blev först diagnostiserad med förlossnings depression, fick piller och allt skulle bli bra. Det blev det inte. Jag ville dö. I två år hade jag inga moderliga känslor mot min dotter, ingen kärlek att ge. Jag har enorma skuldkänslor över detta nu, och på ett sätt försöker jag överkompensera det nu - vilket inte heller är så bra.
Ganska snart fick jag en ny tid till mottagningen. Jag satt bara och böla. Blev då diagnostiserad med bipolär depression, fick åter igen piller - men denna gång hjälpte dom! Idag kan varken jag eller Marcus göra något annat än att skratta oss lyckliga, de hela kunde ha slutat så annorlunda. En känsla som stoppade mej från det värsta är att jag själv som barn växte upp utan en pappa. Han, liksom jag, hade bipolär depression, hans historia slutade inte lyckligt. Idag ligger han begraven på Pargas kyrkogård.
Vart jag egentligen vill komma med det här är: Depression är en sjukdom som förändrar på ens personlighet totalt! Du känner ingenting, orkar ingenting, bryr dej fan i allt, har 'mörka tankar', sömnbrist... Det finns symptomer i miljontal! Eller så är du 'on top of the world', bara för att ramla ner igen. Vilket kan hända på en sekund. Depression är inget påhitt för att slippa jobba, som så många sa om mej. Det är en sjukdom som är för jävlig att leva med, jag önskar de inte åt min värsta fiende.
Problemet med diagnosen är följande: En gång stämplad, stämplad för livet!
Mest förbannad blir jag dock när min sjukdom går ut över mina barn. Att be om hjälp är samma sak som att mörda ditt sociala liv, i synnerhet ute på en pytteliten ö där alla vet allt om alla - Förutom jag. Mina vänner bor alla 300 km bort.
Idag hade Novalie sitt barnkalas eftersom hon var sjuk förra helgen. En mamma, min förra 'tukihenkilö', beslöt att inte låta sina söner komma på kalas. Det känns som ett personligt påhopp, eftersom hon då sa rakt ut att hon inte skulle låta sina barn leka hos oss eftersom vi har 'ett rent ut sagt skitit hem' - vilket säkerligen stämde back in 2009. Idag har jag effektiva mediciner, jag mår bättre än vad jag någonsin gjort och skulle aldrig mer strunta i allt som jag gjorde då. Vårt hem är rent, så rent de nu kan vara i en två barns familj, och inte alls lika kaotiskt! (Och ja, jag är medveten om att det kan finnas hundra andra orsaker till varför dess killar inte kom, i mina ögon är det dock en aning misstänksamt om det står i messet ''vi har andra planer'' - 10 minuter före kalaset börjar, visste de inte om dessa planer igår?)
Slutligen vill jag säga åt alla som kanske läser detta och jobbar som stödperson åt människor som mår dålig. Sådana och liknande kommentarer hjälper inte, dom förvärrar situationen! Jag skulle antagligen ha behövt hjälp mycket längre än vad jag tog emot. Istället bestämde vi för att inte be om fortsatt hjälp, för varje kväll före ett besök grät jag ögonen ur mej, samma igen på kvällen då hon 'hjälpt' till. Det är bara inte hållbart i längden och helt oacceptabelt!
Personligt, men viktigt!
När du skriver att du inte hade moderliga känslor, på vilket vis var du som mamma då? Var det som att du inte brydde dig fast hon var lessen eller hur var det? Har du sen på senare tid försökt fixa anknytningen eller hade hon då någon annan att knyta an till?
SvaraRaderaHur har det nu gått med den lilla nya, hur känner du för honom?
Det första året vågade jag inte ta hand om henne själv, Marcus fick ta på sej hela ansvaret. En större del i alla fall. Bipolär depression går i vågor. Vissa perioder går det hur bra som helst och då njöt jag av att ha henne. Men känslorna fanns inte, det kändes mera som om hon var hans från ett tidigare förhållande. Det känns hemskt, men då var jag en 'period mamma'. Grät hon grät jag. Fast jag bölade nog mest hela dygnet, eller så sov jag.
SvaraRaderaDagarna som jag inte klarade av någonting överhuvud taget var hon hos Marcus farmor - en riktig ståltant! Varje gång jag kände att nu börjar jag känna kärlek för den lilla hände någonting och vände upp och ner på allt! Hon svalde örhänget t.ex, eller så sprang det en hjort in i bilsidan - där hon satt - och så var jag livrädd igen! Då kändes det lättare att 'knuffa undan henne'. Det är så himla svårt att förklara! Jag kände att allt var mitt fel, fast hur hindrar man nu att en hjort springer in i bilen? Jag räckte helt enkelt inte till, det var så jag kände. Jag var inte 'good enough'.
Idag förstår jag inte hur man inte kan känna någonting för sitt eget barn. Barnen är hela min värld! Jag måste nog skriva ett till inlägg om detta, så att du/ni kanske kan förstå hur en med depression tänker då de är som mörkast - men det är ingen vacker historia och inget jag kan ändra på! Marcus hjälpte mej otroligt mycket genom det här, han var ungefär de enda stödet jag hade!
Från första stund var det helt annorlunda med Miliam. Han var vår, inte bara Marcus. Så där ser man - våga söka hjälp! Ett piller om dagen kan ändra på mycket. Det är inget att skämmas för, det hjälper både en själv och ens familjen. Vi är sammansvetsade för livet, Ma släpper jag inte taget om - det är nog inte många som orkat med en sådan situation. Han förstod att depression är på riktigt, att de är en sjukdom och inget påhitt för att slippa 'whatever'! Det första steget är alltid det svåraste.
Mina barn är mitt allt, nu finns det inga ord som kan beskriva hur mycket jag älskar dem! Något som alla alltid undrar: Älskar jag Miliam mera för att jag från första början mådde bra med honom? Absolut inte! Dom är båda lika kära! Lika så den lilla i magen, h*n skulle gärna redan få vara här! Novalie har inga men av det hela, hon var så liten så hon minns ingenting. Varje kväll är det mamma hon vill kramas med, mamma ska lästa nattsagan. Helst skall hon sova nära nära mej, för där känner hon sej trygg säger hon <3 Miliam är likadan, han ska somna i mammas famn. Fast pappa är ju också bra ;)
Tack för att du tog dig tid och gav ett långt svar. Det är så svårt att förstå när nåt är annatlunda och därför fråga jag. Och jättebra att du fått hjälp och att du har en man som stått brevid dig och också varit delaktig hela tiden.
SvaraRaderaDet är viktiga frågor! Desto mer folk lär sej och vet om depression desto lättare kommer vi som lever med det att få! Nu är vi stämplade till lata människor, och allt annat negativs som medföljer - som rubriken säger 'en gång stämplad, stämplad för livet! - Ingen tror att vi kan ändra, sanningen är en annan! Vem bättre att fråga av än en som har de och vågar prata om det? :)För allas del kan jag förstås inte tala för, men för min egen.
SvaraRadera