Mitt liv har mest bestått av sjukhusliv och lastbilshäng dom senaste veckorna. Lika intressanta båda två må jag säga. Men nu är jag äntligen hemma igen, på egen begäran skrevs jag igår ut från avdelningen! Yay! Jag känner mig tillräckligt stabil för att klara av vardagen och allt vad det innebär igen. Då jag la in mig, av egen fri vilja, var allt en enda stor soppa. Jag hade svårt att komma upp på mornarna, koncentrationssvårigheter, känsla av tomhet och en viss desperation, att duscha var ett projekt för sig, och det enda jag gjorde var att rastlöst gå omkring och att storböla för minsta lilla motgång. Ostabil var vad jag var, jag må inte vara helt stabil ännu heller, det tar sin lilla tid, men det känns så skönt att sträva till det här hemma och inte inne på avdelningen där jag förövrigt utvecklade en mildare variant av depression. Hela Måndagen var ett enda helvete! Och Söndagen före det för jag visste att jag var tvungen att åka in på Måndag igen, då du är inlagd får du all din medicin gratis från avdelningen och dom delar så klart bara ut mediciner tills en överenskommen dag efter det är det loppu slut. Så fort jag steg in genom dörren braka det löst, första ångestattacken slog på redan då. Den följdes sen av många fler under kvällen. 'Det finns medicin för det' sa läkaren, men jag vägrade att ta dom. Dom har ändå ingen effekt mer, istället valde jag att sova bort alla känslor. Konstigt nog kom ingen sköterska och checkade upp på mig på hela kvällen vilket jag var rädd för att dom skulle göra, jag hatar att visa mig svag framför andra människor! Ändå händer det allt för ofta. Jag till och med hatar att visa mig svag framför Marcus, men det händer hela tiden! Måndag kväll gick åt att sitta på wc golvet på avdelningen och bara snyfta i telefonen, Marcus har det verkligen inte lätt alla gånger. Ändå står han ännu vid min sida, en bättre karl kunde jag inte önska mig <3
Den längre hempermissionen jag var på från Torsdag till Måndag morgon gick ganska bra! Torsdagen gick jag rastlöst omkring här hemma, jag visste inte riktigt vad jag sku hitta på. Det finns massor att göra men var börjar man? Fredagen gick bättre. Då hade vi tumis tid med Novalie. Mest tittade vi på hennes nya favorit Krambjörnarna på Netflix, eller rättare sagt försökte titta, hennes mun går i ett nu för tiden med en massa finurliga ideer och funderingar. På dagis har vi fått många komplimanger angående hennes sociala förmåga, idérikhet (påhittat ord här) och hur väl allmänbildad hon är. Alltid lika roligt med komplimanger som dessa! Idag är det Miliams tur att vara ensam hemma med mamma (kommer att bli en massa lastbilsprat). Vi har kommit överens om att jag inte tar allt för mycket stress på mig för hastigt efter att jag kommit hem och därför har jag bara en i taget tills vidare, ett system som tillika är förnedrande men fungerande. Jag känner mig som en looser mamma som inte (ännu) orkar med alla tre, jag har trots allt fixat dom till världen. Men eftesom ingen av oss vill ha mig ner i djupet igen är det det vi går efter.
Men som sagt gick hempermissionen bra. Vi bland annat tältade. Två meter från terrassen men ändå! Det var Novalies idé, 'jag vill campa jag vill campa jag vill campa', i ett tills vi gav med oss. Marcus skratta åt mig då jag tvingade honom att bära ut den ''tunna madrassen''. Förra gången var det så hårt, obekvämt och kallt (!) så det var nu bara en fix idé jag fick för mig. Sen sov jag som en prinsessa skall ni veta! Inte som förra gången då jag gick in runt tre tiden för att fortsätta sova i sängen istället.
Vädret var ju också på vår sida så det blev plaskande också. Något vi definitivt kommer att göra ikväll igen! Huh, det är varmt!
Sånt den här gången. Kanske inte det mest givande inlägget men en update ändå.
